Idol

idol1

Idol verkar nästan misstänksamt ordinär. Det är den sanna berättelsen om Palestinas första Idol-deltagare, och vinnare, den unge Mohammed Assaf (Tawfeek Barhom); hans uppväxt i Gaza, och hur det kom sig att han flydde till Egypten bara för att delta i Idol. Askungesagan är en av filmhistoriens äldsta genrer, Idol följer den ganska mycket till punkt och pricka, och det skulle vara farligt enkelt att dra slutsatsen att det enda som gör filmen intressant är dess ursprungsland Palestina.

Men jag tror det är en sanning med modifikation. Regissören Hany Abu-Assad är en orädd och i grunden oromantisk filmare – vilket han visade med den lysande, pro-Palestinska filmen Muren; det är en helt omöjlig tanke att regissören till den filmen skulle ha sadlat om för att blidka publiken med en konventionell feel-good enligt konstens alla regler.

Istället tror jag att han hittat ett sätt för genren att få en vettig kontext. De flesta askungesagor försöker symbolisera sin publik – ”alla kan lyckas, även du!” – och det är ofta därför som de kan kännas förljugna; ibland kan de rentav vara indirekta reklamfilmer (som Paul Potts-filmen One Chance) och ibland existerar den syntetiska askungesagan bara för att vi känner igen den syntetiska askungesagan (som i den, därför, meta-syntetiska Eddie the Eagle).

Men redan titeln Idol är mer symbolisk än man först tror. Detta är inte en kommersiell dagdröm som vänder sig till hela västvärlden, som de där andra filmerna. Mohammed är ett redskap mer än en individ, en symbol för Gaza mer än en person därifrån – han blir en tapper, positiv kraft i Mellanöstern; han sprider ljus på Palestinas sak; Mohammed blir bokstavligt talat en idol för arabvärlden, och filmen handlar inte om att just hans dröm går i uppfyllelse, eller att vi i publiken ska identifiera oss med just honom; tvärtom ska han identifiera sig med oss, publiken, och hans strävan efter storhet är en strävan efter att bli sedd. Han blir kort sagt en medial profet för sin tid, och hans uppgift är att sprida hopp och glädje.

Filmen är uppdelad i två delar, där den första skildrar hans uppväxt och barndom – hur det kommer sig att han upptäcker sin röst, träffar sin första provisoriska sånglärare och tappert försöker starta ett band med sin syster och deras två vänner, samt hur en njursjukdom sätter käppar i hjulet för hans mål.

Denna första del av filmen känns inledningsvis märklig, när vi ser de fyra barnen försöka skramla ihop till instrument (praktiskt taget en omöjlighet i Gaza) och diskutera med varandra vad som ska göras (med övertydliga repliker som ”Jag har en idé!”). Det är nästan som barn- och ungdomsserier dubbade till svenska på barnkanalen…

idol2

Men så finns de där dunkla skillnaderna. När den sura skomakaren i ”Bullerbyn” blev arg på Lasse eller Bosse så knuffade han inte ner dem på marken och sparkade dem när de låg ner. Inga barn stirrade blankt ut i luften med tomma ögon innan livet försvann ur dem på en sjukhussäng. Och när vilken annan huvudperson i vilken annan sådan här film som helst låg i sin säng som barn, och drömde om att bli en stjärna i framtiden, så fanns ingen anledning att klippa till det omringande kvarteret – eller, ett stenkast därifrån, taggtråden och minfälten.

Abu-Assad drar tillbaka just när det ser ut att gå över gränsen – våldet blir hela tiden en aning, fasan en underliggande tanke medan vi ser en till synes konventionell feel-good – och det ger filmen en märklig spänst, en känsla av oklar paranoia. Ibland hittar han också sätt att operera in politiska skildringar i sina bilder, så subtila att man nästan inte märker dem – som sättet Mohammeds syster, som spelar gitarr i bandet de har som barn, måste stå gömd bakom ett skynke när de spelar eftersom hon är tjej; hon kikar fram bakom skynket, varpå vi klipper till en grupp män som festar, följt av ytterligare ett klipp till en grupp kvinnor som uttryckslöst betraktar festligheterna. Ögonblick som talar sitt tydliga språk, men som kan gå fort förbi för den ouppmärksamme.

Den första delen av filmen bygger upp mycket av den emotionella grunden i berättelsen. Den andra delen är mer handlingsbetonad, då Mohammed är tonåring och beslutar sig för att fly Gaza för att satsa på uttagningen till Arab Idol; vid det laget vet vi varför han drivs, och hur det kommer sig att han behöver en kvinna i sitt liv för att ha någon att sjunga för – därutöver säger det sig självt att en uppväxt i Gaza ger upplevelser och erfarenheter som ingen annan kan förstå. Bilder på människor utan ben, säkerligen autentiska, och bombade ruiner, definitivt autentiska, återkommer filmen igenom, och tjejen som Mohammed är kär i säger att hans sång till och med ger en vacker glans till de glädjelösa ruinerna.

Mohammed har en vacker röst och sjunger med passion – det är vad som gör att den där Idol-juryn tycker om honom. Men hans deltagande i en TV-tävling är helt ovidkommande för Abu-Assad. Poängen är att han kan kommunicera all smärta, alla minnen, som finns i Mohammeds röst. Som hans sånglärare tidigt förklarar: ”Du måste hitta ett sätt att koppla din röst till din passion och din själ”. Alltså lever hans döda syskon i hans röst, och landet som oundvikligen är en del av honom, och därmed också hela konflikten i Mellanöstern. När han ser en av de där männen som saknar ett ben sympatiserar han med honom. När han senare ser en annan man, denna med båda benen borta, inser han att han i mannen ser sig själv, och sitt hemland.

Hany Abu-Assad har inte gjort en överväldigande film om dessa saker, men det är värt att poängtera att det ändå är detta som Idol i grunden handlar om. Han förstår att Mohammed är människa, och vi får några scener när han tvivlar på sin egen betydelse och drabbas av panikångest. Men vi får också en final i form av dokumentära sekvenser, upptagningar från Idol-vinsten samt från alla människor som följde finalen på storbildsskärmar; sekvenser som tydligt viskar om att Abu-Assad inte gärna vilar i fiktionen. Det är viktigt för honom att poängtera att Mohammed Assif först och främst är en riktig person, inte en figur i en film.

Idol blir därför en slags kompromiss mellan politisk biopic och kommersiell feel-good. Mohammeds berättelse är gripande i sig, men den vilar också i ett större allvar. Det ena fungerar inom parentes efter det andra. Abu-Assad är storsint nog att låta åskådaren själv bestämma vilket som är det ena och det andra.

FREDRIK FYHR


idol 2

IDOL

Originaltitel; land: Ya Tayr El Tayer; Argentina, Palestina.
Urpremiär: 11 september 2015 (TIFF).
Svensk premiär: 13 maj 2016.
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (n/a)/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Tawfeek Barhom, Ahmed Al Rokh, Hiba Attalah, Kais Attalah, Abdel Kareem Barakeh, Eyad Hourani, Nadine Labaki, Ahmad Qasem, Saber Shreim.
Regi: Hany Abu-Assad.
Manus: Hany Abu-Assad, Sameh Zoabi.
Producent: Amira Diab, Ali Jaafar.
Foto: Ehab Assal.
Klippning: Eyas Salman.
Scenografi: Nael Kanj.
Produktionsbolag: Cactus World Films, Fortress Film Clinic, Full Moon Productions, Mezza Terra Media.
Svensk distributör: Folkets bio.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – följer mallen för en askunge-feel-good men har en ovanlig kontext, och en medvetenhet om denna kontext, som ger oväntade effekter och dimensioner.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *