Biosommaren 1996: Vecka 20

961

Veckans utvalda film

96a

MISSION: IMPOSSIBLE

Detta är veckans utvalda 1996-film, om du väljer att acceptera det.

Amerikanska premiärer

96b

FLIPPER

Jag gillar Flipper. Den är söt. En kul film. Vadå? Ska jag vara mer utförlig?

Okej – jag gillar Flipper mer än Rädda Willy, som jag minns som en ganska murrig film. Flipper har trevligt, soldränkt foto och lite harmoniska karibiska vibbar, Elijah Wood som den struliga storstadstonåringen som måste bo med sin morbror (Paul Hogan) som tvingar honom att röka cigarr. Storyn är exakt den du tror den är, med onda delfinjägare etc, men jag tycker inte att det är en ”flopper” för det.

96c

HEAVEN’S PRISONERS

Den här filmens omslag har jag fortfarande lagrat i hjärnan under ”passera utan en tanke på att hyra den” från hyrvideotiden. Jag vet att jag inte sett den när jag var liten, för då skulle jag minnas Teri Hatchers nakenchock – hon sätter verkligen Lois i Louisiana i den här New Oreleans-thrillern, som börjar med att Alec Baldwin undersöker en mystisk krasch av ett privatplan men som snart irrar iväg i en grötig noir-intrig som är helt omöjlig att bry sig om. Värd att se för de som vill se alla filmer där Eric Roberts står barbröstad med en handduk virad runt höften.

Svenska premiärer

96d

Filmsverige dominerades denna helg av Stockholms Filmfestival; den sjuttonde maj 1996 visades Wong Kar-wais Chungking Express och den schweiziska Lady M (1992); dagen efter visades Aki Kaurismäkis Tatjana och dagen efter det den kambodjanska Kvinnan på fältet, som tävlat om Guldpalmen 1994.

Jag har, praktiskt taget, inte sett de filmerna (Tatjana var meningslöst länge sedan), med undantag för Chungking Express. Det är enligt många ett mästerverk. Den (typ) sammanväver två historier om ett par poliser och deras misslyckade kärleksliv – mest av allt är dock filmen en eterisk och sensorisk film, där mycket verkar handla om stämningen i storstadens vardagsrusch, den ogreppbara känslan av att vara vid liv, någonting mellan öde och slump; Wong Kar-wai är en av de mest oförklarliga regissörerna, eftersom han verkligen kan förmedla visuellt hur saker känns, inte minst den typ av vakenhet man tar för givet varje dag men som man ibland slås av när man sovit för lite och zonar ut på kollektivtrafiken medan solen kommer och går mellan träden som far förbi utanför fönstret.

Om det gör filmen till ett mästerverk? Jag har bara sett den en gång. Min jury är fortfarande ute vad gäller Wong Kar-wai. Fråga mig en annan dag.

96f

SUDDEN DEATH

Den enda film som hade reguljär premiär, åtminstone enligt SFI, var Sudden Death med Jean-Claude Van Damme. Snacka om counter-programing! Denna ”Die Hard på en hockeyarena” är inte mycket till film, men den är helt klart med på listan över filmer jag kan se när som helst (eller åtminstone när jag är sjuk eller av någon anledning för trött för att orka röra på mig). Scenen där Van Damme slåss mot en maskot i ett kök är rätt oförglömlig, när allt kommer omkring.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *