Alice i Spegellandet

alice i spegellandet

Mot slutet av Alice i Spegellandet höll jag på att få en panikångestattack. Tiden var snart ute. Syret slut. Jag menar bokstavligt talat. Om du har oturen att se filmen förstår du vilket ögonblick jag syftar på, men det är inte värt att se filmen för att ta reda på det. Du kan leva hela livet nyfiken på hur den här filmen slutar, och det är bättre än att ruinera allt genom att utsätta dig för att faktiskt se den.

Det händer inte ofta, men flera gånger övervägde jag att resa på mig och bara lämna filmen. Det skulle ha gjort mig gladare, åtminstone där och då, om jag hade fått gå ut i det kvalmiga, molniga majvädret och köpa en glass, sätta mig på en bänk och titta på skatorna, hur de närmat sig mina fötter, djuriskt och själlöst undrandes när något ska falla till marken.

Det är inte bara det att Alice i Spegellandet är en riktigt dålig film, även om den är det. Det är främst att den är så otroligt jobbig att titta på. Tänk dig att någon framför dina ögon bygger upp ett LSD-Legoland i 3D, och innan du blivit klok över vad ett LSD-Legoland i 3D ens är så rasas det till marken, i väldiga vågor av gräsligt nonsens, som av en Teletubbie-Godzilla osynliggjord av pastellfärgat godis.

Filmen består praktiskt taget bara av lager på lager på lager, på lager, på lager, av datoranimerade effekter. Om ni tror att en rimlig berättelse kan rymmas under det här mycket själadödande CGI-lapptäcket så är ni optimistiska.

Naturligtvis är filmen en produkt i första ledet, så aggressiv i sin själlöshet att den påminner om en hit and run och banken som rånas är förstås Tim Burtons oväntade supermegasuccé Alice i Underlandet (2010). Det bästa med den filmen var att den gav huvudrollsinnehavaren Mia Wasikowa en karriär. Bland det sämsta var att den en gång för alla sänkte trovärdigheten på Johnny Depps och Helena Bonham Carters. Nu är de alla här igen, i en reunion som gör att den första filmens tungfotade, mekaniska tråkighet framstår som en nåd i jämförelse.

Storyn är så förvirrad att informationen på filmens IMDb-sida är helt inkorrekt. Där står det att Alice ”vaknar upp i Underlandet” för att ”resa genom en mystisk ny värld för att hitta en magisk spira som kan stoppa den onda Tidens Herre innan han drar fram klockan och förvandlar Underlandet till en livlös, gammal värld.”

Den som läser den informationen kommer bli ännu mer upprörd av filmen. Någon spira finns nämligen inte i filmen, däremot tidsresor; något som inte alls nämns… kanske någon tänkte på den tredje Turtles-filmen?

Hursomhelst. Teoretiskt sett handlar filmen om att Alice återvänder till Underlandet för att leta rätt på Hattmakarens familj, som blivit uppeldade till döds av en drake någon gång innan Alice var med i bilden. Eftersom manuset kommer från Linda Woolverton, drottningen av förolämpande tunn high concept-dramaturgi, så är det inget annat än ordet ”familj” som ska hooka oss. Motivationen är inte större än i gamla TV-spel från 8-bitarstiden: ”Hitta Hattmakarens familj!” – Hur, var, varför? Var de ens trevliga?

Hur och var kan besvaras via fler ord. Tid, till exempel. Tid är en karaktär, spelad av Sacha Baron Cohen som en Kapten von Rauffenstein från Transylvanien, med Werner Herzog-brytning. Han häckar i något slags klockliknande torn eller annat, omringad av små gulliga robotar, eller ”sekunder”, som blir ”minuter” när de morphar ihop sig som Transformers med Power Rangers-funktion. Dags för Ipren nummer ett.

Via Tid lägger Alice vantarna på en hopfällbar tidsmaskin, med vilken hon kan resa över oceanen av tid (bokstavligt talat) för att då, teoretiskt alltså, rädda livet på Hattmakarens familj.

Det här berättas naturligtvis väldigt hastigt och förvirrande och inget blir bättre av en helt bortkopplad sidointrig som pågår i verklighetens London, där Alice (efter ett år till havs, där hon varit kapten över sin fars båt på äventyr i Kina) måste hålla huvudet högt som en proto-feministisk kvinna i societeten, trots sin av patriarkatet hunsade mor (Lindsay Duncan) och en drös andra karaktärer som filmen introducerar utan att göra något av; jag var till exempel helt övertygad om att Vanessa Redgrave var med på ett hörn, men i sådana fall hade hon inte en enda replik. Kunde de inte bara kasta in Judi Dench som statist för att göra menlösheten komplett?

Vi ser lite av Alice äventyr till havs i början av filmen – de verkar rätt spännande. Hennes feministiska kamp i de fina salongerna hade också kunnat bli en fantastisk liten film (vid ett, kort, tillfälle ska hon spärras in på dårhus på grund av ”hysteri”).

Men Alice i Spegellandet är inte en film som handlar om att berätta en god historia, eller ta oss med på ett spännande äventyr, vilket du förmodligen gissat vid det här laget. Det är en film som handlar om att vältra sig i effekter för en betalande publik. Det blir mer och mer uppenbart, ju längre eländet pågår, att vi stirrar oss blinda på en hypnos-effekt, en icke-film som vårdslöst utgår från att alla i publiken är villiga idioter.

Ännu mer förda bakom ryggen verkar dock skådespelarna vara. Alla tar filmen på största allvar, och agerar i varsin egen bubbla där de måste utgå ifrån att slutresultatet kommer att vara bra. Det går att ömka för dem. Wasikowska och Depp kan göra sina roller i sömnen, men de håller sig alerta. Helena Bonham Carter är också oklanderlig, trots att hela hennes roll (den bokstavligt talat storskalliga drottningen Iracebeth) måste reduceras till ett offer av posttraumatisk stress orsakad av ett gammalt barndomsbråk med systern (Anne Hathaway) om vem som åt den sista kakan på dessertbordet, någon gång i familjehemmet för längesedan. Till och med Sacha Baron Cohen är bra nog att vara smårolig, i sin bubbla, och det är lätt att glömma vilken fantastisk, klassisk skådespelare Rhys Ifans är (i hans bubbla är han Hattmakarens noble far, som ser ner på sin förvirrade son) eftersom han var så bra i det mindre seriösa genombrottet med Notting Hill (1999).

Men jag vägrar sluta på en positiv not. Den som letar efter förmildrande omständigheter kommer att bli galen. Jag vet inte vad som är värst. Det själlösa utförandet från James Bobin (som regisserat de senaste Mupparna-filmerna och innan dess ”Flight of the Conchords” och ”Da Ali G Show” för TV) eller det trådsmala, förvirrade manuset av Woolverton (som förutom förra Alice i Underlandet har skrivit manus till flera av Disneys direkt-på-video-uppföljare och den likvärdigt dementa Maleficent). Jag vet bara att jag överlevt filmen och att jag nu aldrig mer behöver tänka på den igen. Det känns mycket skönt.

FREDRIK FYHR


spegel

ALICE I SPEGELLANDET

Originaltitel; land: Alice Through the Looking Glass; USA.
Urpremiär (svensk): 25 maj (Sverige, Italien, Finland).
Speltid: 113 min. (1.53).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K, F65 RAW 4K; DI/D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Johnny Depp, Mia Wasikowska, Helena Bonham Carter, Anne Hathaway, Sacha Baron Cohen, Rhys Ifans, Matt Lucas, Lindsay Duncan, Leo Bill, Geraldine James, Andrew Scott, Richard Armitage, Ed Speelers, Hattie Morahan, Louis Ashbourne Serkis, Joanna Bobin, Amelia Crouch, Leilah de Meza, Simone Kirby, Joe Hurst, Siobhan Redmond, Oliver Hawkes, Frederick Warder, Eve Hedderwick Turner, Tom Godwin, Daniel Hoffmann-Gill. Röster: Alan Rickman, Timothy Spall, Paul Whitehouse, Stephen Fry, Barbara Windsor, Michael Sheen, Matt Vogel, Paul Hunter, Wally Wingert, Meera Syal.
Regi: James Bobin.
Manus: Linda Woolverton.
Producent: Tim Burton, Joe Roth, Jennifer Todd, Suzanne Todd.
Foto: Stuart Dryburgh.
Klippning: Andrew Weisblum.
Scenografi: Dan Hennah.
Kostym:Colleen Atwood.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Roth Films, Team Todd, Tim Burton Productions, Legend 3D.
Svensk distributör: Disney.


rsz_1starrating-300x75
Betyg och omdöme: Dålig film – en tunn, godtycklig och förvirrad intrig dränkt av en massiv mängd specialeffekter.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *