Outlet-Onsdag#12

ab2ooo1

Criminal Activities mini15star

Fear Clinic mini2star

I Am Wrath mini15star

Goddess of Love mini2star


Jag är inte den som rackar ner på skådespelare för att deras karriärer följer tyngdlagen: Det som går upp måste komma ner. Inte ens när det gäller John Travolta, som kommer att gå till historien som en av det sena 1900-talets mest karismatiska stjärnor, vars stjärnglans dog ut för att sedan återupplivas i en av de bästa filmerna i modern tid… bara för att sedan falla igen.

Jag läste en intervju med honom när han sa att hans ”slum-tid” på 1980- och 90-talet inte var någon slum-tid för honom. Filmerna han gjorde var inte creddiga, men de gav bra betalt och han hade ett stadigt skådisjobb (vilket var allt han hade velat ändå). Travolta hade inga illusioner om att han var Marlon Brando, och han arbetade aldrig speciellt hårt på att kvalitetssäkra sin karriär.

Men med allt det sagt så måste man ju ändå reagera när två helt klart slummiga Travolta-filmer anländer samma vecka, direkt på VOD. Det rör sig om noir-wannabe-filmerna Criminal Activities, där Travolta spelar torped åt maffian (ringer det några klockor?), och I Am Wrath där han är den senaste i rollen att axla Charles Bronson-stereotypen ”sårad man hämnas på sin frus död”.

Criminal Activities har en high concept-intrig som går ut på att fyra unga män måste kidnappa en kille åt maffian – detta på grund av att de satsat en massa pengar i en aktie som sedan gick åt skogen; pengar som visat sig tillhöra maffian, som Travolta representerar genom att artigt dricka proteinshake och säga att de unga männen (som inte har någon erfarenhet av maffian) bör göra jobbet snarast, eller finna sina käraste kroppsdelar på helt fel plats.

Upplägget är alltså vagt komiskt, med tanke på att huvudpersonerna (en av dem spelas av Michael Pitt) inte är så begåvade på det här med att kidnappa folk, vilket inte går obemärkt förbi för deras offer Marquez, en erfaren thug (Edi Gathegi).

Det är en förglömlig lågbudgetfilm, mer medioker än hemsk. Någon har åtminstone försökt skriva lite rolig dialog, även om mycket låter krystat. Någon har åtminstone försökt skapa lite twistar och oväntade utvecklingar, även om det mesta känns långsökt. Någon vill skryta med något slags kulturellt kapital, men kan bara komma på ett par (googlade?) rader ur ”Macbeth”.

Filmen är roligare och mer begåvad än en film som Kidnapping Mr Heineken, den senaste dåliga film av det här slaget jag kan komma att tänka på, men inte mycket mer minnesvärd.

oo oo2

Travoltas roll är större, och faktiskt bättre, i I Am Wrath även om filmen inte är mycket att hänga i granen. Om jag säger ”Liam Neeson-film” så är det egentligen inte mycket mer att orda om vid det här laget, och om jag lägger till oinspirerad och småtråkig så vet du nog exakt vad det rör sig om för typ av filmupplevelse.

Travolta är inte den enda föredettingen i filmens produktionsled – Chuck Russell är regissören, som på 90-talet gjorde The Mask (1994) och Arnold-filmen Eraser (1996). Det är smått förvånande att Russell fortfarande gör film, eftersom han inte direkt har talang nog att visa upp på en sådan här liten budget.

Men jag sa att Travolta är bättre i den här filmen än i den förra, och det stämmer. Han pratar med en bruten röst, ni vet, som Michael Caine när han är ledsen. När någon mördar hans fru så blir han putt, och han går verkligen in för att ”bli vrede”. Det är bara synd att vem som helst kan lista ut varför hans fru blev mördad – det telegraferas tydligt i de första scenerna – och vi måste sitta och glo på ett mysterium där han hela tiden långsamt listar ut vad vi redan vet; och som naturligtvis inte betyder något, annat än att filmen måste ”handla” om något också.

Men det måste den ju inte, egentligen. Var det ingen som såg John Wick?

oo3

Någon som passar mycket bättre på den här sidan av budget-linjen, mycket eftersom han alltid varit där, är Robert Englund – nu och för alltid förevigad som Freddy Krueger i Terror på Elm Street-filmerna.

Han har huvudrollen i Fear Clinic som inte är en pjåkig film om man är en skräck-junkie (ingen annan behöver bry sig). Budgeten är knappast gigantisk, men det finns lite hemmasnickrad genrekärlek i filmen och sådant kan spela roll.

I filmen, som är byggd på en webserie, spelar han en doktor som tar hand om patienter med en lite lustig version av KBT: Han sätter dem i maskiner där de får återuppleva sina trauman, genom väldigt fläckfri virtual reality, på en ”fear clinic”.

Idén med filmen är bra, och på en konceptuell och stundtals även på en visuell nivå är Fear Clinic ganska imponerande för att vara en skräckfilm på den här budgeten. Storyn påminner, inte så lite, om en av de många uppföljarna till Terror på Elm Street där en grupp tonåringar fick gå in i sina sina egna mardrömmar för att lista ut att Freddy Krueger var ute efter dem. Rollbesättningen i Fear Clinic består också av främst unga människor, och istället för drömmar är det minnen som de ska kanalisera – men naturligtvis fungerar Doktor Englunds maskin lite som den vill, och nog kan man lita på att något ondskefullt väsen eller annat kommer att visa sina blobbiga effekter efter ett tag.

Regissören Robert Hall gör allt han kan för att den låga budgeten inte ska synas – scenografin dränks av mörker, åska används på klassiskt manér och vinklar blir skeva på ett tillfredsställande galet sätt. Det han inte kan dölja är det hackiga manuset, den konstiga sättet som scener följer varandra på, den i grunden ogenomtänkta intrigen och allt annat som skriker, just, vill-mer-än-den-kan-skräck gjord på en budget som säkert till 90% gick till Englunds paycheck (och det vill nog inte nödvändigtvis säga speciellt mycket).

Som sagt, skräckjunkies kan ha anledning att nosa upp filmen. Den tar bara 95 minuter i anspråk och det finns ett par bra scener, inte minst i början. Innan folk börjar spela över och skrika in i kameran, bara för att filmen har glömt att den måste handla om något också, även när saker ballar ur.

x

En annan film som följer ungefär samma spår är indiefilmen Goddess of Love där vi följer äventyren för den före detta ballerinan, nu strippan, med det obetalbara namnet Venus Noella. Hon har ett mystiskt förflutet, och nu bor hon ensam i en lägenhet besläktad med den i Roman Polanskis Repulsion – hon blir mer och mer övertygad om att hennes älskare lämnat henne för en annan kvinna, men hur kan hon vara säker på att hon ens lever i verkligheten?

På samma sätt som i Fear Clinic är Goddess of Love i grunden en snygg stilövning i en genre – i det här fallet mer skräck-mysterium än (pseudo-)slasher. Scen efter scen kommer och går, och det enda vi egentligen får se är olika demonstrationer på hur fröken Noella inte kan skilja på fantasi och verklighet; orsakerna har förstås att med vedertaget sexrelaterade skuld- och skamkänslor, som om Freud aldrig blivit omodern.

Filmen är gjord med självsäkerhet och känsla av regissören Jon Knautz, och den är inte osympatisk. Samtidigt: Hur många filmer om galna kvinnor kan man se, egentligen? Filmen består bara av effekter och klichéer och den kommer ingenstans – vilket blir extra påtagligt i slutet när x bara visar sig vara y och man måste konstatera att man ändå inte riktigt brytt sig.

FREDRIK FYHR

swordfish

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *