Sången om södern (1946)

song of the south 1

Året jag föddes, 1986, firade Sången om södern sitt fyrtioårsjubileum. Den gick på bio i USA, och släpptes på VHS – om den också i samma veva fanns på VHS i Sverige vet jag inte, även om jag har dimmiga, plågsamt avlägsna minnen av att ha sett den någonstans, någon gång, i något undantryckt barndomsminne på en TV, via en VHS-spelare, i någons vardagsrum. Ögonblicket när spelfilmen går över till tecknat, och farbror Remus zip-a-dee-doodar sig igenom en plötslig Technicolor-värld, var helt enkelt för imponerande för att jag skulle kunna glömma det.

Detta år, 2016, firar Sången om södern inget sjuttioårsjublieum. Den har inte släppts på Blu-Ray – minst sagt. Den har inte släppts på DVD. Den har fortfarande aldrig släppts på något format annat den där amerikanska VHS-upplagan, samt en japansk laserdisc, och den som ser filmen digitalt måste göra det via någon form av bootleg. Vilket förstås inte är något jag skulle gå runt och propagera för att göra – men låt oss bara säga att jag lovar att jag sett filmen, och att den är ungefär lika intressant som den är långtråkig: Inte så lite, med andra ord.

Men sakta i backen. Du kanske inte vet vad Sången om södern är. Kanske du också har några vaga barndomsminnen som flyter omkring där inne någonstans. Svaret är, hursomhelst, att filmen är något så otippat som en obskyr Disney-film. En Disney-film som Disney inte vill att någon ska se. Orsaken är vid det här laget ökänd. Filmen utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget och den centrala huvudpersonen Uncle Remus är en glad, sjungande före detta slav som, förutom att vara en stor svart bumbibjörn av rasifierad lycka, tycker att det var bättre förr när världen var mer ordentlig (och han själv ofri). Zipp-a-dee-Wtf.

James Baskett är inte dålig som Uncle Remus heller, han fick till och med en Oscar för rollen (även om det var en typ av heders-Oscar). Han är kanske den mest berömda magical negro-klyschan, just för att verkligen är frejdig och full av liv. Det spelar ingen roll vem du är eller vad du tycker – ser du ”Zip-a-Dee-Doo-Dah”-numret mer än en gång så sitter det som en smäck. Jag menar: It’s the truth. It’s actual.

song of the south 2

I motsats till den typiska uppfattningen om att ingen visste något om något förr i tiden så möttes Sången om södern naturligtvis av protester redan när det begav sig, för rasism är inget vi har hittat på i efterhand. När filmen däremot hade svensk premiär var det dock inte på grund av etnisk känslighet som drygt hundra meter film klipptes bort – vilket man måste vara bra historielös för att tro, eftersom det här trots allt var på 40-talet, i rasbiologins Sverige.

Däremot oroade man sig naturligtvis över det där gamla hederliga ”skadliga våldet”. Vid premiären 1948 gjordes följande censurgrepp på Sången om södern (enligt SFI:s arkiv):

”Två bilder med Mickel Räv och yxan, förberedande slakt av Pelle Kanin.”

”Förberedelser för avlivandet av Pelle Kanin.”

”Scener vari Pelle Kanin torteras, stekes och hotas till livet.”

Det låter ju nu som att Sången om södern är rena rama skräckfilmen. Egentligen är verkligheten mycket mindre spektakulär. Filmen handlar om den tioåriga Johnny (Bobby Driscoll) som med sin mamma (Ruth Warrick) åker och hälsar på sin mormors plantage i Atlanta. Stämningen är tillknäppt och gammalmodig, till och med för att vara 1946 (tänk dig!) och Johnny är ungefär en kostymfilmsvariant av huvudpersonen i någon gammal Lassie-film.

Exakt vad som händer i filmen är svårt att bli klok på. Filmen, som är byggd på barnböcker av Joel Chandler Harris, har en sådan där sävlig Saltkråkan-liknande intrig (inte menat som något positivt) där Johnny träffar Remus, tycker om sagorna han berättar, medan hans mamma börjar oroa sig för om de inte är skadliga för honom – Johnny blir kompis med den svarta pojken Toby (Glenn Leedy) och en granntjej (Luana Patten) ger honom en söt hundvalp. Johnnys mamma blir mer och mer irriterad på detta överflöd av genorisitet – hon vill tukta sin son, och det antyds på ett sedvanligt kusligt halv-tydligt Disney-manér att hon ligger i skilsmässa med den frånvarande pappan som har ”arbete i staden” – och… ja, det händer verkligen inte speciellt mycket i den här filmen. Men så fort Remus börjar berätta en saga växlar filmen om till tecknat, och då är det som att en helt annan film vaknar till liv.

Man bör inte göra misstaget att tro att tråkigheten har med filmens tid att göra (det finns naturligtvis gott om sagolika filmer från 1946), snarare är det Disneys präktiga duktighet som spökar – ärligt talat, hur mycket roligare är deras moderna, icke-animerade familjefilmer?

En annan teori som ligger nära till hands är tanken att filmen är så statisk och tråkig för att den i grunden var ett experiment, ett sätt att blanda animation och spelfilm på ett nytt, revolutionerande sätt (Walt Disney var alltid främst en innovatör). Så mycket möda lades väl helt enkelt inte ner på intrigen av filmen, som står och trampar i ett syrelöst vakuum av präktigt nonsens.

sss

s2

De animerade sekvenserna är däremot bra, om än sällan i nivå med de klassiska filmerna som Disney-studion skapade kring denna tid; eftersom de ackompanjerar Remus’ sagor präglas filmen av en episodisk struktur där de olika sekvenserna blir separata kortfilmer; det gör också att ramhistorien blir ännu mer ointressant (men det gör det också till en utmärkt idé att kolla upp de olika sekvenserna var för sig, så du slipper hela filmen).

Frågan varför Disney ens gjorde icke-animerad film har att göra med andra världskriget, som hade gjort studion ekonomiskt komprimerad – det var billigare att göra spelfilm än animerad film, vilket ledde till att Disney skapade fler vinjettfilmer, där Sången om Södern egentligen bara är ett exempel; samma år släppte de Spela för mig, året därpå Pank och fågelfri och året därefter Jag spelar för dig, alla var de stolpiga antologifilmer som fyllde ut det alla ville ha (animerade berättelser) med det ingen orkade se på (långtråkiga icke-animerade segment). Liksom de filmerna så introducerar oss Sången om södern för en del nya figurer – Bror Kanin, Bror Räv och Bror Björn – som skulle bli återkommande figurer i Disneys tecknade serier.

Ska man ranka filmens synder är långtråkighet före rasism. Faktum är att filmen inte är så ”farlig” som man skulle kunna tro, med tanke på hur rasistiska och antisemitiska många av Disneys filmer (både långfilmerna och kortfilmerna) från denna tid är. Tvärtom skulle man kunna föra argumentet att Sången om södern i grund och botten är en fin, välmenande och positiv film där en snäll farbror berättar sagor för barnen han tycker om. Och inte bryr sig väl barn om Remus’ hudfärg? (Nä… inte om de är vita). Dessutom är det ju mycket som inte sägs rakt ut – man måste till exempel utgå ifrån att Remus är en gammal slav, det är naturligtvis inget som sägs rakt ut i filmen.

Om man inte tycker att strukturell rasism, i synnerhet i historisk kontext, är något värt att aktivt belysa så kan man förstås relativisera ner KKK till en grupp som blott ”bryter mot lagen”. Det finns alltid en relativistisk nödutgång att fly mot, i synnerhet om man inte vet hur det är att vara en minoritet.

Men vem vet. Kanske någon dag om tusentals år, när (för att citera Trainspotting) det inte längre finns killar och tjejer utan bara ”wankers”, och när vi lever i en ofattbar tid av harmoni och förståelse människor emellan, och när vi counter-läst varenda konstverk som någonsin gjorts och kan se till och med Viljans triumf på vilket sätt vi vill – kanske vi då, i ett mångkulturellt och klasslöst och i alla lägen ouppnåeligt nirvana, kan se Sången om södern utan problem.

Men det kommer fortfarande vara en skittråkig film.

FREDRIK FYHR

*

Tidigare texter i denna serie: Hämndens natt (1916), Så går det till i krig (1926), Tider skola komma (1936), Gorilla (1956), Batman (1966), A Better Tomorrow, Manhunter (1986), Little Miss Sunshine (2006), X-Men: The Last Stand (2006).


song of the south

SÅNGEN OM SÖDERN

Originaltitel; land: Song of the South; USA.
Urpremiär: 12 november 1946 (Atlanta, USA).
Svensk premiär: 23 februari 1948.
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.37:1
Huvudsakliga skådespelare: Ruth Warrick, Bobby Driscoll, James Baskett, Luana Patten, Lucile Watson, Hattie McDaniel, Eric Rolf, Glenn Leedy, Mary Field, Anita Brown, Georgie Nokes, Gene Holland. Röster: James Baskett, Nick Stewart, Johnny Lee.
Regi: Wilfred Jackson, Harve Foster.
Manus: spelfilm. Dalton S. Reymond, Morton Grant, Maurice Rapf. animation. Bill Peet, Ralph Wright, Vernon Stallings. Byggt på boken av Joel Chandler Harris.
Producent: Walt Disney.
Foto: Gregg Toland.
Klippning: William Morgan.
MusikDaniele Amfitheatrof, Charles Wolcott.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures.
Svensk distributör: RKO Radio Films AB (35mm, 1948).


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – minnesvärd uppvisning av animerade effekter, och en och annan frejdig sång, men en totalt förutsägbar, statisk och livlös berättelse (med en världsuppfattning byggd på rasistisk mytologi).

Comments
  1. Jennifer syrsa

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *