Teenage Mutant Ninja Turtles 2

turtles 2

Det här är den andra filmen i filmhistorien som kan refereras som ”Turtles 2”. Den har den lättglömda undertiteln Out of the Shadows. Den första ”Turtles 2” kom 1991 och hade en mycket mer minnesvärd undertitel: Secret of the Ooze. Eller, på svenska, ”Kampen om Ooze”. Jag har alltid tyckt att det kanske är världens mest bäst-sämsta titel. Jag menar… ooze. Vem vill gå och se en film som redan i titeln stinker? Ju mer man tänker på det, desto roligare blir det: Kanske filmen borde hetat ”Kampen om Booze” (det man behöver för att klara av att se den) eller ”Kampen om Snooze” (det man förmodligen kommer att göra när man ser den).

När jag gått tillbaka till de gamla Turtles-filmerna har jag funnit sådana bisarra detaljer lindrande. Nej, de filmerna var inte speciellt bra men de var å andra sidan inte så coola som jag trodde att de var när jag var liten. Turtles var, tvärtom, ganska töntigt. Bara Turtles skulle ära sin andra långfilm med Vanilla Ice (som jag tydligt minns reklamerades redan på VHS-omslaget). De tre Turtles-filmerna som gjordes på 90-talet var fåniga, men inte utan viss charm eller åtminstone god vilja. Trots att många vuxna förfasades över de ninjakickande sköldpaddorna bar filmerna på en inneboende mjukhet, en snäll sentimentalitet lånad från Spielberg och Lucas.

Det är mycket påtagligt att dessa saker inte finns med i Teenage Mutant Ninja Turtles 2, som den här filmen kort och gott heter i Sverige. Det är en adekvat titel. Det är en uppföljare till Teenage Mutant Ninja TurtlesLåt oss inte låtsas som att en undertitel är en viktig pretention att ha med.

Jag vet inte om tvåan är lite bättre, eller ännu sämre. Jag minns inte mycket av den förra filmen, och när jag ser tillbaka på min recension så förstår jag varför. Dessa två produkter är skrikande, jämntjocka, monotona och automatiska, närapå omöjliga att skilja från en film regisserad av (filmens producent) Michael Bay. Filmen har action, och flertalet genomarbetade CGI-effekter, och den är så fixerad vid dessa saker att den lämnar en med känslan av att ha blivit lurad på pengar. Var det inte något som försökte berättas här? En story? Karaktärer? Någon slags… antydan till en mening?

Out of the Shadows är ett plågsamt hopkok av referenser till tidigare inkarnationer av serien – till någon mån är det en remake på den gamla tvåan från 1991. Intrigen cirkulerar, tekniskt sett, kring ett serum – eller det beryktade ”oozet”. Den lila sörjan är framställd av en genialisk vetenskapsman vid namn Baxter Stockwell (Tyler Perry) som jobbar för den onde Shredder (Brian Tee) som flyr från sin fängelsetransport snabbare innan du hinner säga Bebop och Rocksteady.

Det är namnet på två huliganer som sitter i samma transport. Generationskamrater till mig behöver inte påminnas om att det är dessa två puckons öde att förvandlas till ett muterad noshörning respektive ett muterat vårtsvin. Jag minns dem som klassiskt idiotiska lakejer från serien. Här är de helt klart idiotiska, och högljudda, och bisarrt animerade, och tycker om att äta spaghetti ur tunnor och prutta högljutt.

turtles22

De arbetar förstås åt Shredder, som i sin tur arbetar åt den talande hjärnan Krang som sitter fast i Dimension X – Krangs plan är att ta över världen genom att bygga en portal mellan hans värld och vår, så att hans stora domedagsmaskin Teknodromen kan föras igenom portalen och… ja, förstöra världen, eller ta över den, eller hur det nu blir.

Det där minns jag också från serien. I den här filmen har Krang bara två scener, trots att han är filmens centrala skurk. I den ena scenen träffar Shredder hjärnan för första gången. I den andra scenen, som kommer mot slutet, blir han överraskad över att Krang är en bad guy: ”Vi var ett team!” anser den förryckte Strimlaren. Sedan när, undrar jag. Förutom att vara ett frågetecken i en film som inte orkar med sådana petitesser som ett genomtänkt manus så ser Krang onekligen ut som en talande hjärna. Inte så fräsch. Fast datoranimerad. Ful. Och ofräsch. Alltså.

Sedan har vi förstås April O’Neill, hjältinnan i den gula overallen vars uppgift det alltid var att bli kidnappad av nämnda filurer för att sedan räddas av sköldpaddorna. I en hundra procent cynisk strategi ska April, teoretiskt sett, vara mer av en ”kick ass-hjältinna” som kan ta hand om sig själv. Först måste bara kameran äta upp hennes kropp, vilket sker redan i hennes första scen där hon måste visa lite ben och mage och spatsera fram i skoluniform.

Hon spelas av Megan Fox (nähe?) och jag hade oerhört svårt att titta på henne utan att bli påmind om vad Rob Lowe nyligen pratade om i podcasten The Business – hur många möten har han inte suttit i, där producenterna övervägt men droppat att ge en roll till en kvinnlig skådespelare för att hon inte varit tillräckligt ”fuckable”.

Jag vet inte om detsamma gäller för Stephen Amell, som spelar Casey Jones. Den som minns honom vet att han var en hockeyspelade pseudo-sociopat som tog hand om brottslingar på fritiden genom att sopa till dem med sin hockeyklubba. I de gamla filmerna spelades han av den sympatiske Elias Koteas – här spelas han av Amell, som jag faktiskt tror är Chris O’Donnell, upplockad från 1996 via tidsmaskin. Det borde säga allt.

På samma sätt som John Turturro var med i Transformers-filmerna så är också den riktiga skådespelaren Laura Linney med i filmen, som vresig polis som leder en jakt på sköldpaddorna lika meningslös som vad än nu Krangs/Shredders plan går ut på. Faktum är att storyn är så ovidkommande i den här filmen, den liksom hänger omkring backstage medan actionscener och effekter kallt och likgiltigt kastas upp i våra ansikten, sekvenser vars åtskildhet från ett licenserat TV-spel är obetydlig.

Men Turtlarna själva då? Tja, jag är är rätt besviken på att min gamla favorit Raphael, som var den emotionella och ”mörka” sköldpaddan, här helt enkelt blivit en dum, aggressiv, testosteron-turtle som i en svår sits undrar ”vad skulle Vin Diesel ha gjort?”

Därutöver har alla inblandade kommit ihåg att Leonardo är ledaren, att Michelangelo är pellejönsen (han syns och hörs mest, eftersom hans personlighet är den mest lukrativa) och att Donatello är ”hjärnan” (dvs. han sitter vid maskiner mycket).

Men när Splinter påpekar för Leonardo att en god ledare lyssnar på teamets olika personligheter, och förenar deras olikheter till styrkor, så är det som att han pratar till alla som fabricerat den här produkten. Det är en film utan personlighet, utan idéer, utan vilja, utan tankar, utan hjärta, utan själ.

FREDRIK FYHR


tt332

TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES 2

Originaltitel; land: Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows; USA.
Urpremiär: 30 maj 2016 (Storbritannien, Irland).
Svensk premiär: 3 juni 2016.
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ? (DI)/35mm, D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Megan Fox, Stephen Amell, Laura Linney, Alan Ritchson, Noel Fisher, Will Arnett, Alessandra Ambrosio, Brad Garrett, Brian Tee, Tyler Perry, Tony Shalhoub, Pete Ploszek, Stephen Farrelly, Jeremy Howard, Gary Anthony Williams, Brittany Ishibashi, Aly Mang, Danny Woodburn.
Regi: Dave Green.
Manus: Josh Appelbaum, André Nemec.
Producent: Michael Bay, Andrew Form, Bradley Fuller, Scott Mednick, Galen Walker.
Foto: Lula Carvalho.
Klippning: Bob Ducsay, Jim May.
Musik: Steve Jablonsky
Scenografi: Martin Laing.
Kostym:Sarah Edwards.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Platinum Dunes, Gama Entertainment Partners, Nickelodeon Movies.
Svensk distributör: UIP/Paramount.


rsz_1starrating-300x75
Betyg och omdöme: Dålig film – själlös uppvisning i effekter och kalkylerade skämt, med en extremt tunn, slarvig och ogenomtänkt intrig och många patetiska försök till att väcka känslor.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *