The Dressmaker

d1

The Dressmaker är en ”blast from the past” på alla fel sätt. Det är en australiensisk film som på alla önskvärda och icke önskvärda sätt påminner om just en australiensisk film, eller en brittisk film, från 80- eller 90-talet. Den är gjord av Jocelyn Moorhouse, som inte gjort en film sedan 1997 års Tusen tunnland, och den tar verkligen den förlorade tiden i anspråk. Det är två långa timmar som passerar i ett monotont stillastående, trots att filmen är totalt ojämn och sådär ”galen”.

Jag säger ”galen” för på det stora hela finns inget ”galet” med filmen – den har tonen av ett drama, den är regisserad utan ironi, berättandet är blytungt och tekniskt och det som ska vara humor får inget syre att andas.

Filmen börjar som en Western, en ganska oförklarlig idé som musiken filmen igenom försöker hålla vid liv – trots att filmen aldrig har någon med genren att göra, annat än att Myrtle Dunnage (Kate Winslet) återvänder till sin gamla håla med utropet ”I’m back you bastards!” som en hämnande ängel.

Men hon ska inte döda någon, eller hämnas, eller göra så mycket raffligt alls. Egentligen undrar hon om hon mördade killen som mobbade henne när hon var liten. Och om hon lider av en ”förbannelse”, vilket skulle föreslå att hon är en mördare. En mördares förbannelse. Ni vet…! Inte det? Tro mig, tro mig, det är inte så noga. Om du inte tycker att det låter förvirrande nog så finns säkerligen något annat här för dig att klia dig i huvudet åt.

För att bli poppis i bygden syr Myrtle raffiga dresser åt alla invånarna – men naturligtvis måste de, vid olika tillfällen, misstänkliggöra henne ändå. Tjära och fjäder, det är den inskränkta landsbygdens melodi! Hugo Weaving spelar en pillemarisk polis som inte har så mycket i filmen att göra annat än att vara pillemarisk och tämligen värdelös (det här är inte direkt en ort som behöver en polis, även om oväntat många människor dör under filmens gång). Liam Hemsworth är där som hunkig snubbe som kan vara ett lämpligt kärleksobjekt. I övrigt finns förstås ett helt galleri av fula, överviktiga, vanställda, och/eller bara lagom burleska filurer som bor i bygden.

Jag vet inte om alla minns, eller för den delen håller med mig, men de där brittiska och australiensiska komedierna som var ”galna” var sällan galna annat än teoretiskt. Vissa filmer var bättre än andra men jag minns att jag fick huvudvärk även av Baz Luhrmanns Strictly Ballroom och pseudoklassikern Priscilla – öknens drottning. Ganska roliga filmer, om man faktiskt begrundar deras innehåll, men också filmer som präglades av en jämntjockhet, en rytmisk stelhet, en oförmåga att göra humorn cinematisk.

The Dressmaker har dock fler problem än bara fyrkantig cinematik. Det är en film som enkelt uttryck misslyckas med vad den vill göra.

Kate Winslet lyckas perfekt med att göra en riktig människa av en komedi-roll, vilket inte är idén som presenteras i början – även om Myrtle förstås ska vara någon slags seriös figur. Hon undrar verkligen om hon dödade den där killen när hon var liten. Hon njuter av att vara raffig och dra ögonen åt sig… i några scener. Men egentligen är hon ledsen och har ångest över en massa skuldkänslor vi inte förstår varför hon har. Det visar sig att det finns familjehemligheter i hennes liv, men vad det har att göra med något annat är inte helt klart. Filmen fyller ut sin långa speltid med komedi-såpa-intrigerna bland de övriga figurerna i bygden, men eftersom vi blivit introducerade för dessa figurer som ”bastards” så har vi ingen orsak att bry oss.

Ja, det ena går inte ihop med det andra och det tredje kommer från ingenstans. Filmen ruvar på ett mysterium som är lika uppenbart som meningslöst, och därutöver vältrar den sig glatt i saker som inte har med det, eller något annat att göra. The Dressmaker är ditt, datt, snipp och snapp och hela tiden fyrkantig som en låda. Den tror att en film kan innehålla vad som helst, hur som helst, i vilken ordning som helst, så länge man bara skriver det i ett manus, filmar det med en kamera och klipper ihop det till en narrativ.

Ett bra exempel är en tilltänkt twist i mitten av filmen – fast kan man verkligen tala om en ”twist” i en film där varje scen skiljer sig från den andra? – som kommer på bekostnad av att Myrtles kärleksliv såväl som förflutna är avslöjat. Allt säger oss att filmen nu är klar, eftersom konflikten är löst. Sedan händer en grej och filmen fortsätter i åtminstone fyrtio minuter till. Den hade kunnat pågå i ytterligare fyrtio minuter. Och ytterligare. Vad som helst kan hända, så inget spelar roll. Det är glatt och tråkigt på samma gång. Hela tiden är filmen så glad i sig själv att den inte orkar berätta något som kan ta slut vid någon särskild punkt. Det är som att äta tio tusen munkar och sedan sträcka sig efter en milkshake.

FREDRIK FYHR


d2

THE DRESSMAKER

Originaltitel; land: The Dressmaker; Australien.
Urpremiär: 14 september 2015 (TIFF).
Svensk premiär: 3 juni 2016.
Speltid: 118 min. (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW (5K); DI 2K/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Kate Winslet, Liam Hemsworth, Hugo Weaving, Sarah Snook, Judy Davis, Caroline Goodall, Kerry Fox, Rebecca Gibney, Julia Blake, James Mackay, Shane Jacobson, Gyton Grantley, Hayley Magnus, Sacha Horler, Barry Otto, Alison Whyte, Shane Bourne, Geneviève Lemon, Mark Leonard Winter, Terry Norris, Rachel Lorenz, Olivia Sprague, Amanda Woodhams, Jordan Mifsud, Rory Potter, Simon Maiden, Darcey Wilson, Margot Knight, Sage Barreda, Lucy Moir, Grace Rosebirch.
Regi: Jocelyn Moorhouse.
Manus: Jocelyn Moorhouse, P.J. Hogan, efter en roman av Rosalie Ham.
Producent: Sue Maslin.
Foto: Donald McAlpine.
Klippning: Jill Bilcock.
Musik: David Hirschfelder.
Scenografi: Roger Ford.
Kostym:Marion Boyce, Margot Wilson (kostymer till Kate Winslet).
Produktionsbolag: Screen Australia, Ingenious Senior Film Fund, Film Art Media, Embankment Films, White Hot Productions.
Svensk distributör: Folkets bio.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – självsäkert gjord men fundamentalt ojämn blandning av melodram och svart komedi, som inte lyckas nå fram med något av vad den försöker göra på grund av ett jämntjockt, monotont och tekniskt berättande.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *