The Neon Demon

neondemon

I kategorin över- och felanvända ord har vi nu kommit till ordet ”pseudo”. Detta prefix har samma betydelse som franskans ”faux” – det vill säga falsk, syftandes till en uppenbarelse av något som egentligen inte är där. Men i filmrecensioner används det titt som tätt, och ofta verkar det dyka upp när någon inte riktigt förstår sig på innehållet. Inte minst brukar det heta att vissa filmer är ”pseudo-intellektuella”, när man egentligen bara menar intellektuella. Jag menar, om Ingmar Bergman och Andrej Tarkovskijs filmer är ”pseudo-intellektuella” (som jag läst vissa texter som påstår), då existerar ingen intellektuell film.

Men någon som verkligen är pseudo är Nicolas Winding Refn. Pseudo-vad? Pseudo-allt! Hela han är ett enda stort pseudo. Hans nya film The Neon Demon är ett pseudo-drama, en pseudo-satir, en pseudo-skräckfilm och ett stort plastigt stycke pseudo-konst. Det är en film som skjuter upp sig själv som heroin och faller ner i en egofixerad dimma, varifrån alla visioner om storhet bara är hopplösa illusioner. Den som tror att The Neon Demon innehåller djupa sanningar måste vara mer kär i tanken på att hitta sådana än att faktiskt göra det. Det är en odjärv och självupptagen skitstövel till film, hög på sig själv och med hopp om att ragga undersåtar som helt enkelt inte vet bättre – på samma sätt som ”pseudo” kan felanvändas, kan ju även ”djärv” och ”vågad” användas när det bara rör sig om filmskapare utan omdöme eller vision.

Detta är alltså, på ett ungefär, exakt samma film som Refns förra, det fascinerande magplasket Only God Forgives – med ett undantag: The Neon Demon är ännu värre. Visst, som upplevelse kanske den är mer uthärdlig för den som äcklades av Refns mer uppenbara macho-nonsens (detta är en film där majoriteten av karaktärerna är kvinnor) men hans ohämmade okunskap om det motsatta könet är å andra sidan en del av kalkonfaktorn.

Där begåvade regissörer lyssnar på kritiken de får, och arbetar på att förbättra sin konst för allas bästa, tar Refn samma väg som M. Night Shyamalan (som Refn påminner en del om) eller Michael Bay (som verkar dela Refns odrägliga excessfilosofi på livet). Fastän han är oförmögen att berätta en riktig berättelse om riktiga människor så hungrar han efter en sådan kontext – kanske bländad ännu av framgångarna efter Drive, en film som jag blivit mer och mer säker på var så bra för att den var helt meningslös. Eftersom allt är yta hos Refn är meningslöshet det enda han verkligen kan skildra bra. Allt annat är dömt att misslyckas, eftersom det kräver… tja, mening. Ett engagemang som Refn saknar.

Det blir liksom väldigt teoretiskt, hypotetiskt – ja, faux och pseudo – när vi introduceras för den snövita rosen Jesse, spelad av Elle Fanning. Hon har just fyllt sexton och anländer till LA för att komma in i den iskalla modellvärlden. Hon får lära sig att hon måste ljuga om sin ålder, säga att hon är nitton. Hon får lära sig att hamna i sexuellt tveksamma situationer för att blidka de inflytelserika fotograferna (och deras eventuella lustar). Hon bor i ett motell ägt av en slusk (Keanu Reeves) som arbetar i skuggan av glamouren. Hon inser att hennes ”kollegor” är avundsjuka på hennes ungdom och naturliga skönhet (själv är de plastikopererade fembots inställda på ”mean girls”-beteende). Hennes enda vän är make-up-tjejen Ruby (Jena Malone) men hon verkar också osedvanligt kåt på henne. Hon träffar en kille (Karl Glusman) som är en sådan där snäll kille dum nog att tro att skönhet finns på insidan – vid det laget hennes goda sida försvunnit och hon korrumperats av modeindustrin, och sin egen fåfänga, kan han nog bli stående som ett frågetecken. Det kan jag förstå – hennes transformering saknar både motivation och detaljer, eftersom Refn är smart nog att förstå att här finns en kliché men inte begåvad nog att göra något med den.

Det hade väl, för all del, kunnat bli en bra film av den här nötta idén – god tjej når sina drömmar och förstör sin själ i en kall och ond värld. Men man kan inte säga att det inte har gjorts förut. Och Refn är helt ointresserad av att använda något annat än de mest ytliga signalerna. Fanning gör rollen på riktigt, som om vi ska ta hennes rollfigur på allvar, men de andra karaktärerna befinner sig i ett pretentiöst ”stirra och se dum ut, prata med långa pauser och ha en monoton röst ”-underspel som om de befinner sig i en knasig satir på den här världen. Vi förstår inte hur vi ska tolka det vi ser, vilket nog gör Refn detsamma för han verkar inte ett dugg intresserad, egentligen, av att vare sig göra en seriös historia om en stackars tjej eller en skarp satir om en korrupt nöjesindustri.

Det han vill göra är att filma saker, så snygga som möjligt – vilket är extremt ironiskt, med tanke på att han framstår exakt som de sliskiga fotograferna i filmen som säger att ”yta är inte allt, det är det enda”. Detta gör i synnerhet dialogscenerna rent vansinniga, eftersom Refn bryr sig mer om att skådespelarna ska säga saker på ett ”coolt sätt” än att vi ska tro på att karaktärerna finns, än mindre bry oss om vad som händer dem. Det ”coola sättet” består dessutom av många tilltänkt ”sexiga” repliker, konstiga och helt feltänkta tystnader och försök att imponera som är så frustrerade och brunstiga att de fick mig att bita mig i tungan för att inte gapskratta mitt under pressvisningen.

Varenda del av den amatörmässigt anorektiska intrigen är full av blytungt o-originell symbolik. Just när man tror att en dialogscen ska komma någonstans så är det någon som ballar ur och börjar försöka suga blod ur den andres hand. Vid det laget filmen når i sin mycket bokstavliga slutkläm (tro mig, det spelar ingen roll vad som händer) var jag trött, som om någon tagit min hand, viftat den i mitt ansikte och sagt ”Varför slår du dig själv?” i två timmar.

Visuellt är också The Neon Demon vedervärdig i all sin slickade och inneboende pornografiskt misogyna kommersialism, som en rörlig version av ett mittuppslag i en reklamtidning, en interaktiv Elle-katalog korsat med Playboy. Refn älskar att fylla ut det anorektiska dramat med pinsamt ytliga sekvenser med folk som åmar sig i slow-motion, gärna dränkta i en stark röd eller grön färg, så lite rave-stroboskop, så ett till montage med övertydliga symboler som förklarar för oss (utifall vi missat det) att karaktärerna finns till för att falla i trance så att vi ska se dem som dockor och onanera med ögonen.

Jag är själv den störste av förespråkare för film som visuell konstform, men The Neon Demon är en skoningslöst idiotisk film där varje bild är en ritual som inte hör ihop med den andra. Vi får inte veta något om karaktärerna, utan tvingas se dem som objekt i en symbolisk berättelse som inte symboliserar något. Om filmens meddelande (det vore för starkt att tala om budskap) är att modevärlden är en ytlig, Darwinistisk värld så säger Refn praktiskt taget ingenting (som vanligt).

Det provocerande, eller åtminstone irriterande, är filmens hunger efter excellens, hur Refn likt en dopad idrottare verkar vilja ta genvägar till storvinsten, bjuda på antydningar och intryck som om de vore eureka-ögonblick och placera sig i en tradition (i det här fallet LA-skildringar) som om han var en stor del av den. Det finns så många dåliga sådana filmer – ta till exempel Robert Altmans när det begav sig utskällda modeskildring Pret-a-Porter (1994) – som hade kunnat vara hälften så dåliga och ändå inte närma sig den parfymdränkta bajskorv som är The Neon Demon.

FREDRIK FYHR


nd1

THE NEON DEMON

Originaltitel; land: The Neon Demon; Frankrike, USA, Danmark.
Urpremiär: 20 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 10 juni 2016.
Speltid: 117 min. (1.57).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa XT Plus); DI 2K/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Elle Fanning, Jena Malone, Bella Heathcote, Abbey Lee, Keanu Reeves, Alessandro Nivola, Charles Baker, Karl Glusman, Christina Hendricks.
Regi: Nicolas Winding Refn.
Manus: Nicolas Winding Refn, Mary Laws, Polly Stenham.
Producent: Lene Børglum, Sidonie Dumas, Vincent Maraval, Nicolas Winding Refn.
Foto: Natasha Braier.
Klippning: Matthew Newman.
Musik: Cliff Martinez
Scenografi: Elliot Hostetter.
Kostym: Erin Benach.
Produktionsbolag: Space Rocket Nation, Vendian Entertainment, Bold Films.
Svensk distributör: Scanbox.


rsz_1starrating-300x75
Betyg och omdöme: Dålig film – våldsamt ytlig, förförisk/manipulativ skildring av modevärlden i LA och en berättelse med för ytliga karaktärer för att fungera som drama och för uppenbar och beprövad symbolik för att fungera som satir; tekniskt snyggt men utan samband; extremt självupptaget och korkat.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *