Limite (1931)

limite1

Den brasilianske författaren och poeten Mário Peixoto var bara 22 år när han gjorde Limite (1931), den ”experimentella” film som skulle komma att bli ett kultobjekt för brasiliansk cinefili och ofta sägas vara den bästa film som kommit ur landet. Liksom många avantgardister i hans generation var han mer intresserad av bildernas känsla än deras mening, och istället för att berätta en berättelse så presenterar Limite en idé om en berättelse – den idén centreras i en båt ute till havs, där tre molokna personer sitter rodderlösa i tillvaron och minns hur de hamnat där. På ett ungefär.

Limite följer en tradition som började på 1920-talet, med den franska impressionismen, den sovjetiska montagefilmen och dadaismen. Sett i en historisk internationell kontext var Peixoto sen till festen (han hade blivit inspirerad till att göra filmen av en slump, när han i förbifarten såg en affisch av Man Ray) men Limite har ändå blivit en så bortglömd och negligerad avantgarde-film, fastän den är ett betydelsefullt inslag i sydamerikansk filmhistoria, att det är svårt att döma den.

Själva filmen är, om än inte något unikt mästerverk, något gäckande och förföriskt. Den som är öppen för rå visualitet, och den omedelbara upplevelsen som en sådan här film innebär, kommer i synnerhet falla rakt ner i filmen utan hämningar.

Vi vet inte vilka de tre människorna i båten är, eller hur de kommit dit – om det ens är menat att ses som något annat än en symbolisk båt, om man ens kan tala om mening och avsikt, etc – men uppenbarligen har de gått igenom helvetet tillsammans. Mannen (Raul Schnoor) stirrar på sina fötter, den ena kvinnan (Olga Breno) sitter i fören med ryggen vänd mot honom och den andra (Tatiana Ray) ligger på golvet, inledningsvis vet vi inte ens om hon lever.

frame21

Från denna båt, på detta stilla hav, leder filmen till episodiska flashbacks som tycks förklara karaktärernas bakgrund och relation till varandra. Det är dock inte tal om någon strikt narrativ utan abstraktion, dunkel symbolism, impressionistiska montage; vi kan skrapa ihop informationen vi får mellan varven och förstå att vi bevittnar ett triangeldrama där en kvinna rymt från fängelset, ytterligare en kvinna dött och lämnat sina två älskare svartsjuka och förbittrade, varav en är en alkoholiserad pianist.

En scen, på en kyrkogård, innehåller några repliker men i övrigt består filmen bara av bilder – landskap, detaljer, diffusa närbilder, och ibland karaktärerna medan de rör sig mellan olika punkter, filmade i olika vinklar – och det är möjligt att den där enda dialogscenen är ett slags centra; enligt Peixoto var Limite enormt noggrant genomtänkt enligt ett planimetriskt schema där början, mitt och slut samverkar ”som osynliga visare i en klocka” (ungefär som den ringteori som applicerats på Star Wars).

Det låter statiskt och förklarande när jag skriver om filmen, för det vore ett misstag att försöka matcha bildernas lyrik; det är nog omöjligt. Trots Peixotos enligt egen utsago kryptiska process är Limite närapå omöjlig att få ett helhetsgrepp om – däremot är en oerhört enkel att bara uppleva, som en impressionistisk våg som sköljer mot en.

ö3 l2

Även om somliga visuella idéer tycks så slumpmässiga att de tangerar absurdism är de åtminstone oförutsägbara, och för varje obegriplig bild (som en handhållen närbild på ett hustak, eller en ivrig, upprepad in- och utzoomning på ett rör) finns också slående miljöer där figurerna minimeras i ödsliga landskap som påminner om kusliga målningar där verkligheten blir hotfull och dunkel – och så finns, förstås, lite gammal hederlig dadaistisk fotfetischism.

Jag har bara sett Limite en gång, och en gång är ingen gång. Ändå finner jag mig ifrågasätta Peixotos storslagna idé om filmen som en transcendental vision, som titeln föreslår en gränstrakt där det mänskliga språket inte längre räcker till och där känslan och visionen tar vid. Sådana saker är enklare att påstå än att genomföra, och figurerna i Limite har förtecken som är mer melodramatiska än mänskliga – och triangeldramat hör hemma i filmklichéernas land, vilket förstås ligger helt och hållet inom gränserna för filmens språk. Men Peixoto ansåg att filmen var ett ”desperat skrik” som hungrade efter resonans i människohjärtat, en ström av känslor och intryck liksom tidens gång och det inre människolivets gåtfulla pendling mellan klarhet och förvirring.

Detta skrik och denna ström förblir kanske mer teoretiska än organiska saker i Limite, och filmen kanske är mer av ett riktigt bra försök att göra total filmpoesi än ett lyckat genomförande.

Men det betyder förstås inte att tanken varit fel, eller att filmen är misslyckad. Det finns gott om sekvenser i filmen som är lyriska och fascinerande, flera bilder som utstrålar inte bara lyckad symbolik utan psykologisk nerv och verklig ångest, och även om långa sträckor av filmen kan kännas prövande så stannar också filmen kvar i ens medvetande, ligger kvar och gäckar med sitt dunkla uttryck.

l0

Sådant är, trots brister och krux, värt mycket. I slutändan mycket mer, förstås, än förglömligt fredagsmys. Det finns en slags konsthatets kutym som gör att ambitiösa och kompromisslösa filmare ofta blir avfärdade så fort deras avvikande från kommersens norm inte resulterar i ett fulländat mästerverk. Men jag lär minnas Limite på min dödsbädd, medan jag nästan glömt The Conjuring 2 som jag i skrivande stund såg för en dag sedan.

Peixotos film kanske inte kan matcha sina egna anspråk, bilderna är vackra men kanske inte laddade med alla de känslor som Peixoto ville uttrycka… och kanske, för den delen, det bara är min känsla. Kanske jag finner en tematisk sammanhållning, en ny helhet, när jag återkommer till filmen i framtiden. Den kräver kanske, rimligen, fler tittar och den är definitivt förförisk nog att återvända till. Filmer med så stora anspråk som Limite är värda engagemang, tålamod, begrundan och lojalitet. Om jag dömer den som otillräcklig är det bara för att den spelar i den högsta ligan. Alla som vågar se den bör.

FREDRIK FYHR


lposter

LIMITE

Originaltitel; land: Limite; Brasilien.
Urpremiär: 17 maj 1931 (Rio de Janeiro).
Speltid: 114 min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm;/35 mm/1.37:1
Huvudsakliga skådespelare: Olga Breno, Tatiana Rey, Raul Schnoor, Brutus Pedreira.
Regi: Mario Peixoto.
Manus: Mario Peixoto.
Producent: Mario Peixoto.
Foto: Edgar Brasil.
Klippning: Mario Peixoto.
Produktionsbolag: Cinédia.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – kompromisslös och vacker impressionistisk film med inslag av surrealism och psykoanalys, som kryptiskt och brett sammankopplar starka bilder med tre melodramatiskt skissade karaktärer.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *