The Cable Guy (1996)

CG1

Detta är veckans utvalda 1996-film.

När The Cable Guy kom så satt Roger Ebert med allvarlig nuna och sa att alla förväntar sig en ny rolig komedi med Jim Carrey i år – och alla kommer bli besvikna! Ty The Cable Guy är en deprimerande och hatfull film om en djupt störd person.

Det finns mycket att säga om filmen, men på den punkten hade han helt rätt. Jag minns första gången jag såg The Cable Guy. Det var en ren rit att se den nya Jim Carrey-filmen och den här gången fick filmen en så storslagen premiär att vi var trettio barn, kanske fler, som hade en hel Roliga timmen-fredag reserverad för att se filmen, som kom färsk från hyrvideobutiken.

Jag lär aldrig glömma den visningen. Vi som var barn var fullständigt besvikna av filmen redan efter en kvart. Filmen var tråkig och jobbig och vi kände omedelbart igen obehagliga vuxna när vi såg dem. Men ännu värre var det nog för lärarna, som rastlöst vankade av och an som om de inte visste om de skulle stänga av filmen eller inte. Tanken hade varit så otänkbar. Att den nya Jim Carrey-filmen skulle vara en olustig, svart komedi om en person som var omöjlig att tycka om.

På den här tiden var Carrey en större filmstjärna än jag kan formulera för yngre läsare. Hans filmer var otroliga succéer och inte minst var de extremt populära bland ungar – inte minst eftersom de anlände praktiskt taget samtidigt, bara med månader mellan sig; de två första Ace Ventura-filmerna, Bröderna Farrellys Dum och dummare, den enorma hiten The Mask, Batman Forever (där Carrey spelade Gåtan) och The Cable Guy var allihop inklämda mellan 1994 och 1996.

Att hyra den nya Carrey-filmen och visa ungarna hade varit ett så säkert kort för en fredagseftermiddag att problemet låg helt utanför protokollet. Jag antar att besvikelsen hade varit för total om vi inte fick se filmen från början till slut, så det var så det blev. Det var förmodligen första gången jag såg en film som jag på en gång visste att jag inte tyckte om. Den var långtråkig, irriterande, obehaglig och inte ett dugg rolig.

För en tioåring år 1996 var det något av ett brott att filmen hade gjorts, och att Jim Carrey nu existerade i en produktion som för evigt förintade vem han var för oss, själva idén med hans stjärnskap; det som uttrycktes av 1996 års tioåringar inför The Cable Guy var renodlad nerd rage. De enda som gillade filmen var mobbarna, som var tidiga med att skratta åt cynism och sadism. De förstod precis det roliga i en bisarr figur som stal uppmärksamheten, slog på den som var svag och som det dessutom gick bra för.

cg2

Det är nu jag förväntas säga att tiden gått sedan dess, att det naturligtvis inte var en barnfilm och att det i själva verket är en av 90-talets mest underskattade filmer och en djupt tragikomisk skildring av utanförskap och ensamhet.

Men jag har aldrig gillat The Cable Guy. Varje gång jag har sett den har jag faktiskt ogillat den ännu mer. När jag såg den nu, för första gången på flera år, och tjugo år sedan premiären, var min reaktion mycket nära direkt avsky. Filmen är regisserad av Ben Stiller och med facit i hand står det klart att det är en prototyp till den typiska film han gör, både som regissör, manusförfattare och skådespelare.

Tjugo år senare är det lättare att förstå att The Cable Guy i grund och botten en film med Stiller och parhästen Owen Wilson, men istället för dem ser vi Carrey och Matthew Broderick. Broderick spelar Steven, som fått nobben av sin flickvän (Leslie Mann) när han friat. De har någon slags helt obegriplig 1800-talsrelation tillsammans där de småpratar om vädret och har middagar med varandra och existerar i något slags dejtinglandskap av främlingskap. De verkar inte känna varandra alls, men är tydligen tillräckligt kära och vana vid varandra för att äktenskap ska vara med i bilden.

Hursomhelst, Stiller bryr sig inte, och det är väl för att flickvännen i slutändan bara är ett objekt som det ska tävlas om. När Stevens liv invaderas av Chip (Carrey) blir hon efterhand det stora målet som ska erövras. Chip är kabelkillen som Steven får höra att han kan ge några extra dollars till för att få gratis kabel-TV (ljuva 90-tal) – Chip, högst besynnerlig, gör jobbet men tvingar sig därefter in i Stevens liv. Snart är de ”bästa kompisar”, dels för att Chip bestämt det och dels för att Steven inte kan säga nej.

Precis som i till exempel Släkten är värst-filmerna (med Stiller) bygger humorn på att den orealistiskt ryggradslösa huvudpersonen går igenom en massa skit bara för att han av helt oförklarlig anledning inte kan säga sanningen till personerna han borde göra slut med eftersom han inte kan lita på dem (nu menar jag även hans värdelösa flickvän – det här är ett par vars kemi ligger på en helt oförklarlig nivå).

Och precis som i en film som The Secret Life of Walter Mitty, som Stiller regisserade, är konceptet lika tydligt som utförandet är slarvigt – filmerna har schweizerostar av logikluckor och karaktärerna har ett beteende som ligger närmare en surrealistisk mardröm än den ”realistiska” situation som humorn ska komma ur. Vad Chip än försöker göra så lyckas det, och han har gudarna på sin sida ungefär som Jokern i The Dark Knight (2008). Vad Steven än försöker göra så misslyckas han, och ibland verkar Stiller nästan gotta sig i sin absurdism – vissa scener är som den där sekvensen i ”Road Runner” när Gråben springer in i väggen medan Hjulben fortsätter på vägen han målat upp på stenen.

Också tonmässigt är filmen en röra – filmen går från komedi till renodlad stalker-thriller, Steven får en Kafka-tillvaro där Chip tar över hans liv och det visar sig att han är (mer eller mindre) en förrymd galning; en och annan fjuttig scen ska förklara för oss att han är som han är för att han tittade för mycket på TV när han var liten, men minst av allt är filmen en mediesatir – vi får en enda scen när Chip som barn sitter och stirrar på en TV. Stiller kan tydligen hänvisa till en idé, men scenen förklarar ingenting. Chip är inte galen för att han sett för mycket TV. Han är galen för att filmen vill att han ska vara galen. TV är bara ett tomt klistermärke till idé, en ursäkt, tematik för gallerierna.

Men den huvudsakliga anledningen till filmens misslyckande är Jim Carrey. Många gillar honom som mest i den här filmen, men jag tycker hans framträdande står i total konflikt till manuset. På papperet är Chip en normal person som visar sig vara onormal, en galning som har snälla egenskaper, en ensam person som vi kan sympatisera för trots att han är jobbig. Hela idén med filmen är att Steven inte kan säga nej till Chip för att han är ömklig. Att vi någonstans kan förstå hans situation.

Men Jim Carrey var verkligen Jim Carrey vid den här tiden, och han anstränger sig inte direkt för att göra Chip till en riktig person. Läs: underdrift. Chip är bara en tvådimensionell seriefigur, en jukebox av manér, och det är talande att han är exakt likadan i Stevens mardrömmar som i hans vakna verklighet.

Så, jag ogillar inte The Cable Guy för att den är mörk. Tvärtom förstår jag att den föregår Jim Carreys mer seriösa roller, som skulle följa närmast i Truman Show (1998), Man on the Moon (1999), The Majestic (2001) och till slut Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004).

Jag förringar heller inte att filmen har fans och är otroligt populär i vissa läger, och var det redan från början. Att det finns människor som får något ut av filmen är jättebra, för det gör att min egen frustration känns mindre meningslös.

Inte heller vill jag förneka att filmen har enstaka ögonblick som är roliga. Janeane Garofalo har några minuter som hejdlöst lakonisk servitris vid en idiotisk medeltida restaurang, och de är bättre än allt annat i filmen.

Jag ogillar The Cable Guy för att det är en dålig film. Den är diffust regisserad och byggd på ett manus som skrevs som en svart komedi men som utfördes som en Carrey-produkt genom omskrivningar i flera led under produktionen (delvis av producenten Judd Apatow) vilket man får säga märks. Det är en otroligt slarvigt genomtänkt intrig, som den ser ut i den färdiga filmen, och mycket irriterande att betrakta som komedi, eftersom Stiller inte bryr sig om publikens rimliga frågor och förväntningar. Det kallas ju situationskomedi för att det bygger på en situation. The Cable Guy borde kallas för en osannolikhetskomedi.

Jag har hållit tillbaka med mina känslor i tjugo år, men nu har jag sagt allt jag vill säga om den här filmen. Jag visste knappt att jag behövde det, men det känns bättre nu. Om jag lever resten av mitt liv utan att någonsin se den igen kommer det vara ett något bättre liv än annars.

FREDRIK FYHR


b96cableguy

THE CABLE GUY

Originaltitel; land: The Cable Guy; USA.
Urpremiär: 10 juni 1996 (Hollywood).
Svensk premiär: 28 juni 1996.
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Super 35)/35 mm/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Jim Carrey, Matthew Broderick, Leslie Mann, Jack Black, George Segal, Diane Baker, Ben Stiller, Eric Roberts, Janeane Garofalo, Andy Dick, Harry O’Reilly, David Cross, Amy Stiller, Owen Wilson.
Regi: Ben Stiller.
Manus: Lou Holtz Jr.
Producent: Judd Apatow, Andrew Licht, Jeffrey A. Mueller.
Foto: Robert Brinkmann.
Klippning: Steven Weisberg.
Musik: John Ottman.
Scenografi: Scott Kuzio.
Kostym:Erica Edell Phillips.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Brillstein-Grey Entertainment, Licht/Mueller Film Corporation.
Svensk distributör: Columbia TriStar Films (Sweden) (35mm, 1996), Egmont Film AB (VHS, 1996), Universal (Sony) (DVD, Blu-Ray, 2003 et al).


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – ologisk berättelse om osannolikt godhjärtad huvudperson och en orimligt tursam stalker; totalt odefinierad blanding av såsigt drama och sadistisk komedi, inte minst i huvudpersonen som aldrig blir en trovärdig figur.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *