Goosebumps

gb

Goosebumps hade kunnat vara en bra och rolig film om den haft någon känsla av sig själv. De säger det bäst i filmen själva: ”It doesn’t work unless it’s a real goosebump story with twists and turns and frights!”

Jo, det är fart och fläkt i filmen. På den punkten (den enklaste) har den kopplat. Det är däremot inte en speciellt rolig film. Minst av allt är den läskig. Men mest av allt saknar den sig själv. En riktig Goosebump-story! Vad är det?

Jo, ”Goosebumps” är någon slags bokserie för barn och ungdomar. Enligt en recension jag läst är den ”mega-best selling”, men jag har aldrig hört talas om den. Författaren R.L. Stine har status liknande Stephen King, om jag ska tro den här filmen, men vad jag förstår är böckernas princip desamma som de gamla ”Kalla kårar”-pockets jag läste när jag var liten. Alla barn älskar spökhistorier, och de är ohyggligt återproducerbara. Men hur gör man en film om en serie spökböcker?

Jo, konceptet bakom Goosebumps-filmen har funnits via Joe Dante-handboken; här ska det gottas och vältras i spökeri-lore, referenser och karaktärer och (som sagt) den där farten och det där fläktandet som gör att vi inte riktigt hinner tänka en tanke förrän den nästa hoppat sitt Geronimo-hopp ner i minnesfloden. Det krävdes onekligen en som Dante för att göra en film som Gremlins 2 (1990), en film som praktiskt taget är en 90 minuter lång hjärnskakning och ändå, precis, uthärdlig.

Goosebumps börjar som en Joe Dante-film, mer specifikt Gremlins (ettan) eller En djävul till granne (1989). Vi är tillbaka till det amerikanska 80-talets fetischerade medelklasslandskap, en fetish som lite felaktigt attributerats till Spielberg – han gjorde strikt taget bara en film där, E.T (1982), även om han producerade flera av Joe Dantes och Robert Zemeckis filmer (plus Poltergeist, plus Goonies, et al).

Goosebumps vill vara en 30 år gammal film, men med plastig CGI istället för de plastiga dockor och modeller som dyrkas som totempålar bland många genrefans. Naturligtvis börjar vi med en ung kille (Dylan Minette) som flyttar in i sitt nya hem med sin mamma på en tråkig gata någonstans i Delaware (vars tråkighet är ökänt och Wayne och Garth-kvalificerat). Han är ung, han är sur, han har trååååkigt!

Men! Nog finns det en söt tjej i huset intill (Odeya Rush) som kan göra livet mer intressant. Och filmens krux tycks vara hennes överbeskyddande pappa (Jack Black) som vill låsa in sin dotter som en Rapuntzel i sitt flickrum – så fort de unga ser på varandra, ni vet, genom fönstret sådär, så är han där med sin sura nuna och drar igen gardinen. Tänk pruttande tromboner. Bromph-bromph-bromph.

Det är filmens charmigaste attribut och det finns att beskåda för alla i den officiella trailern:

Som du kanske märker, om du ser den, finns det en annan del av filmen. Den stora payoffen efter all uppbyggnad! Punkten då filmen upphör att vara ett medelklassmysterium – något som ändå bara är en narrativ kuliss, en hyllning, en tom signifikant – och övergår till att vara ett renodlat spring- och skrik-spektakel. Karaktärerna kör med gasen i botten in i en effektspäckad natt, någon slags blandning av Jumanji (1995) och den usla remaken The Haunting (1999) med ett tempo från Indiana Jones och de fördömdas rike (1984).

Och det är också där som filmen spårar ut som en galen travhäst i en banhoppningsbana. För att ha en så enkel ursäkt som möjligt att förvandlas till en serie effekter visar det sig att Jack Blacks sura pappa i själva verket är R.L Stine själv (författaren till bokserien… ni hänger väl med här?) medan vår huvudrollsgosse råkar släppa lös en armé av Stines monster och varelser, ledda av en Stine-dubbelgångare som vill ha någon slags hämnd på sin skapare.

Jag har ingenting emot en välgjord berg- och dalbanefilm men alla berg- och dalbanor måste hänga ihop. I synnerhet eftersom Goosebumps går i full fart och vältrar sig i effekter är det extra viktigt att den har någon rim och reson, att just de här karaktärerna är med om just den här upplevelsen, och att de galna monstren hänger ihop enligt någon slags logik, må den så vara övernaturlig eller inte.

Istället rusar allt på, Stine förklarar de plot points som manuset behöver på en scen-för-scen-bas, och kärleksrelationer knyts i förbifarten för att det förväntas, inte för att det på något sätt har något att göra med något som händer i filmen. Den typ av finess som fanns i en film som Gremlins – där de söta hårbollarna blev monster på grund av regler, som ledde till en genomtänkt intrig – är helt bortblåst i Goosebumps där effekter slår mot oss i varje scen på grund av vad Jack Black säger i början av den.

Det är klumpigt, ytligt, meningslöst. Filmen lever så mycket på gamla filmer folk i min ålder såg som barn på VHS-åldern att den inte har något att presentera, eller ge, en modern publik. Annat än en film som ger viss nostalgi, som förhoppningsvis ska få oss att förbise att Goosebumps är tusen gånger sämre gjord på alla sätt och vis, än de där gamla filmerna. Det enda som utvecklats sedan dem är effekterna, som blivit bättre – allt annat tycks ha gått bakåt.

FREDRIK FYHR


okiokio

GOOSEBUMPS

Originaltitel; land: Goosebumps; USA, Australien.
Urpremiär: 3 oktober 2015 (San Diego Film Festival).
Svensk premiär: 23 maj 2016 (DVD/BR/VOD).
Speltid: 103 min. (1.43).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAWK 3.4K; DI 2K/35mm, D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Jack Black, Dylan Minnette, Odeya Rush, Ryan Lee, Amy Ryan, Jillian Bell, Halston Sage, Steven Krueger, Keith Arthur Bolden, Amanda Lund, Timothy Simons, Ken Marino, Karan Soni, R.L. Stine, Caleb Emery, Gabriela Fraile.
Regi: Rob Letterman.
Manus: Darren Lemke.
Producent: Deborah Forte, Neal H. Moritz.
Foto: Javier Aguirresarobe.
Klippning: Jim May.
Musik: Danny Elfman.
Scenografi: Sean Haworth.
Kostym:Judianna Makovsky.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Original Film, Scholastic Entertainment, Sony Pictures Animation, SPE. ass. Lstar Capital, Village Roadshow Pictures.
Svensk distributör: Universal Sony (DVD, Blu-Ray).


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – godtycklig, lat och ogenomtänkt skräckkomedi som förintar en intressant idé med stor filmisk klumpighet.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *