The Benefactor

benefactor

De flesta skådespelare blir avdankade med åren, i synnerhet om de är män med viss virilitet. Richard Gere är ett märkligt exempel på det motsatta – en skådis som blivit bättre med åren. Åtminstone tycker jag inte att han varit mer än en uttryckslös fotomodell under större delen av sin karriär – det gäller i den ena överskattade filmen (American Gigolo) såväl som i den andra (Pretty Woman). Men med åldern, och den oundvikliga tyngdlagen, har framträdanden liksom tvingats ur honom. Han har fått nyanser och skuggor som matchar hans åldrade ansiktsdrag.

I The Benefactor spelar han en ynklig, sorglig man som valsar in med en gångkäpp och en tämligen löjlig dandy-outfit vartän han går och vi kan se på hans ivriga leende att något är fel. Att vara en munter person är en sak, men Fanny kastar sitt glada humör på andra som om det var en tung balja med vatten. Han måste ha en baktanke.

Pengar är något annat han kastar omkring sig. Fanny är en rik man, finansiellt sett. Ju mer han ger desto mer tror han att han ska få, och det han betalar för är att bli accepterad, och att ingen ska ställa frågor; en slags social muta. Fanny är en fasad, vilket säger sig självt eftersom ingen som verkligen bryr sig om sitt utseende skulle klä sig som han gör.

Bakom Fannys krampaktiga leende döljer sig ett morfinberoende och en bottenlös riktningslöshet. Det är exakt den typ av roll som Gere inte skulle ha spelat i sin ungdom – när han bokstavligt talat ligger på golvet, i en absolut och konkret lågpunkt, säger han till sin nya surrogatsvärson Luke (Theo James): ”You know, I wasn’t always like this. I used to be cool.”

”I take your word for it” säger Luke skeptiskt, upprörd över hur Fanny gett honom ett jobb och en ny position – nu måste han påminna sig själv om att han faktiskt inte är skyldig honom något. Skepsisen han kände när de första gången träffades var rimlig. Inget är gratis.

Men Fanny är också snäll på insidan. Vi kan se det i början av filmen, som utspelar sig flera år innan intrigen, där han bygger ett barnsjukhus. Han råkar ut för en bilolycka där hans vänner dör och han själv får en smak för morfin och den där käppen; traumat är synligt i varje steg han tar, bokstavligt talat. Fanny dödar sig själv med skuld, men fortsätter leva på morfin. Han har gjort det så pass länge att hans tillvaro nu är ett ödeland där bara skeletten är kvar av hans tidigare liv.

Det är när Olivia (Dakota Fanning) som hör av sig som han kan formulera en orsak att leva, eller åtminstone en anledning att hålla uppe det där fejkade leendet. Olivia, som han kallar ”poodles”, har en bakgrund till Fanny via den där bilolyckan – vilket gör henne till en nyckelperson i traumat som hans själ fastnat i.

Olivia, som är ihop med Luke, är präglad av olyckan där hennes föräldrar dog – ett trauma som rimligen borde vara större för henne än för Fanny. Ändå är det han som är på henne, som en igel av vänskap, och pressar henne med tanken (som hon kanske aldrig tänkt) att han är skyldig till hennes sorg. Olivia är märkbart störd av situationen, men hon har också en oundviklig fadersfigur i Fanny, och hon har svårt att säga nej när han överöser henne med beröm och generositet. Hon och Luke har snart ett nytt, fint hus att flytta in i. En ny, snygg, dyr bil. Man behöver inte kunna sin Faust för att veta att saker inte står helt rätt till, men det är inte girighet som gör att Olivia tackar ja utan snarare skuldkänslor. Om Fanny inte får ge, kan han inte le.

Första halvan av filmen bygger upp denna situation, och länge är filmen en småputtrande och halvbra melodramatisk såpopera. Fannys påträngande självinbjudan är jobbig, emellanåt påfrestande, men det är inte direkt spännande eller intressant eftersom regin är ganska osynlig och det enda vi har att gå på är intrigens mekanism, saker som håller sig på en ganska funktionalistisk nivå.

Den stora belöningen med filmen kommer när Fanny avslöjas och filmens idé går i mål – Gere lägger verkligen fram ett porträtt av en missbrukare, med alla psykologiska strategier och alla förnekanden, vredesutbrotten mot såväl hans doktor, som föreslår rehab, till Luke, som svarar med att misshandla honom verbalt tills Fanny ligger på golvet utan att Luke ens rört honom. När det går så långt som att han vänder sig mot Olivia också, poodles, så är han på gränsen till att falla ner i ett själsligt helvete från vilket han aldrig kommer att kunna återvända.

Det är riktigt omskakande, och det höjer ett något sömnigt och karaktärslöst drama till en fantastisk skådespelaruppvisning, och en outtröttlig påminnelse om att beroende kommer i alla varianter. Du kan vara sextio och fortfarande behöva rehab. Du kan vara gammal, men aldrig omyndig. Det finns inga ursäkter. Ingen punkt i livet då dina handlingar slutar leda till konsekvenser. Fanny är sextio plus och tror att världen ska låta honom vara – men som hans kära ”Poodles” säger så måste han växa upp. Hon har helt rätt.

FREDRIK FYHR


b2

THE BENEFACTOR

Originaltitel; land: The Benefactor; USA.
Urpremiär: 17 april 2015 (Tribeca).
Svensk premiär: 13 juni 2016 (VOD/DVD/BR).
Speltid: 93 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm (Super 35)/35mm, D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Richard Gere, Dakota Fanning, Theo James, Cheryl Hines, Dylan Baker, Clarke Peters, Marko Caka, Lyssa Peters.
Regi: Andrew Renzi.
Manus: Andrew Renzi.
Producent: Jason Michael Berman, Thomas B. Fore, Jay Schuminsky, Kevin Turen.
Foto: Joe Anderson.
Klippning: Dean C. Marcial, Matthew Rundell.
ScenografiEthan Tobman.
Kostym:Malgosia Turzanska.
Produktionsbolag: Celerity Pictures, Tiderock Media ass. Treehouse Pictures, Follow Through Productions, Soaring Flight Productions, Audax Films, Magnolia Entertainment.
Svensk distributör: Noble Entertainment (DVD, Blu-Ray)


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – stabil melodram med bra skådespelare; ingen spektakulär intrig, men fungerar genom att fokusera på ett starkt porträtt av en missbrukares beteende.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *