Antonias värld (1995)

a1

Antonias värld är en vacker, fascinerande film som handlar om tidens gång, minnet av det förflutna och insikten att framtiden hör ihop med den. Det är en särskilt vemodig upplevelse att se filmen idag, tjugo år efter den svenska premiären – det är på inget sätt en gammal film, och den vann en Oscar för bästa utländska film, men hur många minns eller har ens hört talas om den?

Historielösheten göds av det dåliga utbudet på VOD-sajter och tendensen att bara gå på bio för att se den senaste superhjältefilmen – det låter som gnäll, men det är i högsta grad sant. Det publiken får för sig är en nyskapande, hypermodern film för vår tid (en film som Blå är den varmaste färgen, till exempel) var skåpmat bara för tjugo år sedan. Det finns många filmer om kvinnor och homosexuella – de görs bara inte idag (förutom när de görs) och vad värre är, de går inte att få tag på. Alltså glöms de bort, och unga människor har ingen aning om att de finns.

Antonias värld är en sådan film som jättemånga skulle tycka om, men som ingen ser några skyltar till. Det är en film nästan bara befolkad av kvinnor, och de är högst karaktäristiska. Det är film som bara handlar om djupa och abstrakta resonemang, men den behandlar de sakerna med humor och elegans och man sitter aldrig och grubblar på något; det är en sådan sällsynt film som gör att man automatiskt börjar tänka på frågorna den handlar om, direkt genom känslorna man får av att se den.

Redan i den första scenen står vi förtjusat förbryllade. En gammal kvinna vid namn Antonia (Willeke van Ammelrooy) vaknar i sin säng, i sitt sovrum, i sitt spartanska hus ute på landet. Stämningen är stilla, nog så fridfull. En berättarröst förklarar, som om vi just öppnat första bladet av en mexikansk modernistisk novell, att ”redan innan solen grydde den dagen visste Antonia att hennes dagar var räknade”. Den gamla kvinnan tar sig upp ur sängen och går bort till spegeln. Ser på sig själv. Hon ser inte överdrivet gammal eller skröplig ut. Men hon nickar. Vet. Säger: ”Japp. Dags att dö”.

Antonias värld är en smältdegel av influenser och den magiska realismen är helt klart en av dem. Antonia ska dö denna vackra sommardag, och på något sätt vet hon det själv. I takt med att hon kallar på sin släkt – alla bor i bygden omkring – uppdagas en serie tillbakablickar på hennes liv, som visar sig cirkulera kring ett släktträd av högst originella kvinnor. Antonia är deras matriark, familjens äldsta kvinna, och den tillfälliga grunden till släkten. Det där trädet som ska få fler och åter fler grenar.

Men också Antonia hade en mor, en gång. Den första tillbakablicken börjar 1942, då hon återvände till sin hemstad efter andra världskriget då hon hört att modern dött. Det visar sig att hon inte alls dött – men den högst galna mamman kolar vippen så fort hon ser sin dotter, i en Almodóvarskt barrock scen (och ni ser hur de här dödsfallen har något dunkelt ödesdömt över sig?).

Mor, dotter, dotterdotter; Antonias dotter Thérèse (Veerle van Overloop) vill ha en dotter, men ingen man. Hon hittar en villig MC-kille som gör processen så kort som möjligt – Thérèse får ytterligare en dotter, som visar sig vara ett geni. ”Tyvärr måste jag meddela att er dotter inte är alldeles normal” säger lärarna bekymrat. Antonias blonda dotterdotter hoppar över hela mellanstadiet och när hon kommer till universitetet konstaterar hon att hennes lärare är inkompetent.

a4za3a2

Får dotterdottern ytterligare en dotter?

Ah, men sådant är livet. Tiden. Antonias värld är en myllrande skröna, full av mer liv och rörelse och genuina miljöer och fler karaktärer än jag kan formulera i en text. Det är en otroligt noggrann och skickligt gjord film av Marleen Gorris (manus och regi) som blandar flera temperament och idéer, och inte minst en obegripligt smittsam humor, som det krävs en oerhörd talang för att dirigera.

Karaktärerna som trängs under filmens tak har ju alla sina egenheter, och de borde gå stick i stäv och ramla omkull över varandra. Men Thérèse har sina muntra hallicunationer – där Jesus-statyer vaknar till liv och blinkar åt henne, eller där hennes döda mormor reser sig ur sin likkista för att glatt sjunga ”My Blue Heaven” – medan Galna Madonna öppnar fönstret för att yla mot månen varje natt (hon är katolik, förklaras det) och den gamla gubben Krokiga Fingret sitter och ugglar på sitt torn och försöker lära femåringar om Schopenhauer och livets meningslöshet. Den ryska barnmorskan Olga, det inte helt normala kärleksparet DeeDee och Loony Lips, farmaren Bas, Antonias friare som får nöja sig med att vara sporadisk älskare (när hon känner för det) och naturligtvis personen som blir Thérèses stora kärlek – en isig blondin.

Filmen är så underhållande att det inte går upp för en att den skildrar 50 års tid, och Antonias väg från vuxenhet till ålderdom. Hennes familj växer och växer och växer, men det är både svårt och enkelt att hålla ordning på karaktärerna. De har helt klart personlighet nog för att minnas, men liksom du kanske inte vet vem av dina farbröder eller mostrar som hade ihop det med vilken småpåve eller bonntölp så existerar de i en slags tidlös, ständigt pågående historia. Historier och livsöden upprepas och går igen, byggs på varandra, åren kommer och åren går och om man zoomar ut ser det ut som att tiden stått still och att ingenting hänt i denna lilla bygd. Men alla som har någon slags anknytning till småstäder eller landsbygd vet att alla minns varje liten episod och anekdot. Det finns en stor bok inuti varje landsortsbos huvud och den är så tjock att Antonias värld egentligen bara är några sidor av den.

Det är nästan lite irriterande att filmen är så myllrande, och har så många karaktärer, och vadar i så många influenser, för det är lönlöst att försöka rada upp filmens specifika kvalitéer. Istället får du helt enkelt ta mig på orden.

Och mer än karaktärer och skrönor är Antonias värld en stämningsfull film full av friska värderingar och bitterljuva insikter om livet och levandet, den typ av stilla klokhet som bara riktigt gamla gummor i gungstolar kan bidra med. Vi kan alla lära oss av den där gången när den där personen gjorde det där och det där – och historien dömer ingen, för det som är gjort är gjort.

Filmen är också kvinnocentrisk, präglad av en munter feminism som inte dömer eller ifrågasätter en enda sexuell läggning (eller någon annan läggning heller, för den delen) lika lite som vänder andra kinden till åt våldtäkt. Det finns en våldtäktsman i den här filmen som möter ett öde som skulle få Quentin Tarantino att gråta av glädje. Sensibiliteten är tagen direkt från Sappho – om kvinnor får sköta sig själva så mår de bäst (och om de skulle få styra världen skulle allt vara fint och bra).

Den som likt en dator vill tjuta om rimlighet och nyanser har missat poängen. Ideologier bygger på ideal, och det finns inget mål på någon ideologisk resa. Livet är såklart inte alltid solsken och glädje, men det kanske inte är ett rent helvete, som Krokiga Fingret via Schopenhauer insisterar på.

”Nå, då får du väl gå och hänga dig, gubbe lilla!” – det är inte en replik i filmen, men det hade lika gärna kunnat vara det. Det är en film som hittar en enkel, självklar harmoni i livet – krasst och sakligt, men fullt av solidaritet och kärlek, dränkt i en romantisk och pittoresk miljö som nästan, men bara nästan, gör skrönan för bra för att vara sann.

FREDRIK FYHR


antonias värld

ANTONIAS VÄRLD

Originaltitel; land: Antonia; Nederländerna, Belgien, Storbritannien, Frankrike.
Urpremiär: 12 september 1995 (TIFF).
Svensk premiär: 28 juni 1996.
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Willeke van Ammelrooy, Els Dottermans, Dora van der Groen, Veerle van Overloop, Esther Vriesendorp, Carolien Spoor, Thyrza Ravesteijn, Mil Seghers, Jan Decleir, Elsie de Brauw, Reinout Bussemaker, Marina de Graaf, Jan Steen, Catherine ten Bruggencate, Paul Kooij, Fran Waller Zeper, Leo Hogenboom, Flip Filz, Wimie Wilhelm, Dirk Zeelenberg, Ellen Dikker, Jakob Beks, Truus te Selle, Filip Peeters, Michael Pas, Erik de Bruyn. 
Regi: Marleen Gorris.
Manus: Marleen Gorris.
Producent: Gerard Cornelisse, Hans de Weers, Hans de Wolf.
Foto: Willy Stassen.
Klippning: Wim Louwrier, Michiel Reichwein.
Musik: Ilona Sekacz.
Scenografi: Harry Ammerlaan.
Kostym: Jany Temime.
Produktionsbolag: Bergen, Prime Time, Bard Entertainments, Nederlandse Porgramma Stichting (NPS), support. Stimuleringsfonds Nederlandse Culturele Omroepproducties, Co-Productiefonds Binnenlandse Omroep, Meteor Film Productions, Nederlands Fonds voor de Film, Fonds Film in Vlaanderen, Eurimages, Investo NV, European Co-production Fund.
Svensk distributör: Sonet Film (35 mm, 1996, VHS 1997), .


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – noggrant skriven och regisserad, vackert fotad och underbart spelad dramakomedi som presenterar en krönika över en kvinnas liv, hennes döttrar, barn, barnbarn och alla tänkbara skrönor som alla grenarna består av. Melankolisk, filosofisk, med magisk realism, säregen humor, en progressiv mänsklighet och mycket kärlek.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *