Ice Age: Scratattack

IA5

Jag utgår ifrån att 90% av de som ser den här filmen inte kommer göra det på egen vilja – antingen är de föräldrar, eller så är de barn som inte vet bättre. De kommer i sin tur varken bli överraskade av något de ser, eller speciellt roade. Alltså är en recension lite grann som att kasta en boll nerför ett stup.

Men, hursomhelst. Den femte Ice Age-filmen är förmodligen den sämsta i serien. Jag säger det inte för att det har någon betydelse för mänskligheten, utan för att jag sett de andra fyra och helt enkelt tycker det. Jag vet, det kanske inte är alldeles lätt att avgöra. Ice Age-filmerna gör för barn vad Fast & Furious-filmerna gör för barn som inte växt upp – ger dem en tutande glassbil som kör förbi kvarteret vartannat eller tredje år, bjuder på (läs: säljer) socker och plast och försvinner ur minnet lagom till att återseendet ska kännas kärt nästa gång.

Redan för fjorton långa år sedan, när den första Ice Age kom, tyckte jag att det var en själlös bankrånare till film; antingen var den sen till partyt eller så var det ett desperat försök från Fox’ sida att rida på framgångarna skapade av Pixar och DreamWorks (de senare hade året innan släppt sin första Shrek-film). Uppföljarna har varit generiska och deras innehåll sporadiskt, vilket gjort det till en slump vad man gillar och inte gillar. Tvåan var rätt trist, tyckte jag. Många gillade trean, Det våras för dinosaurierna (2009), men jag tyckte det var en osympatisk, skrikig, jaktfilm som förlöjligade karaktärerna och dröp av blytungt reaktionära familjebudskap. Många var istället ljumna mot den fjärde filmen, Jorden skakar loss (2012), men den tyckte jag var ganska rimlig; välbalanserad underhållning med bra budskap och flörtar till de gamla grekerna. Så, där ser man.

Men det skulle fortfarande vara generöst att kalla någon Ice Age-film för hederlig. De är alla ganska uträknade produkter som, i takt med att studion förstått att de tjänar multum oavsett, blivit mer och mer obekymrade över vad de ska innehålla. Det är inkomstbringande objekt tänkta att fylla marknadshål, mer än berättelser tänkta att vara underhållande, och man märker det på hur lat och ospecifik intrigen alltid är. Man skulle kunna kasta om scener i oordning och publiken, mig inräknad, skulle inte ha minsta aning, i synnerhet eftersom barnen är mest intresserade av den nötjagande ekorren Scrat, seriens maskot, och han är bara med i små vinjetter som löper vid sidan av själva historien.

Som alltså, som du kanske vet, handlar om ett gäng däggdjur som lever i en ”istid” som trotsar all vetenskaplig eller historisk logik; det är ett av seriens standardskämt, men någonstans började det också kännas som en cynisk kommersiell lösning mer än något annat. Jag accepterar att de lustiga grävlingarna är (som de själva säger) för dumma för att vara oroliga över något, men tror du verkligen att producenterna släppte in dinosaurier i filmerna bara för att det var en kul idé? Tsk tsk tsk.

Vid det här laget har våra däggdjursvänner blivit ett oöverskådligt gäng, eftersom varje uppföljare har proppat in nya karaktärer. Filmen hade kunnat behöva en coach som kunde sätta vissa figurer på avbytarbänken (de hinner inte göra så mycket på plan ändå). Mammuten Manny är förstås fortfarande huvudperson, och han har fadersångest när hans tonårsdotter Peaches (eller Kiwi som hon av oklar anledning heter i den svenska versionen) börjar dejta den flummiga hipstern Julian (Adam Devine i original). Sengångaren Sid (John Leguizamo/Robert Gustafsson) är fortfarande kärlekskrank och kärlekslös medan tigerparet Diego (Denis Leary/Reine Brynolfsson) och Shira (Jennifer Lopez/Lisa Werlinder) naturligtvis måste börja fundera på föräldraskap – Ice Age är inte speciellt Pride-certifikerade familjefilmer – och därutöver har vi slängt in hyperaktiva vesslan Buck (Simon Pegg/Claes Malmberg), de roliga grävlingarna, mormor och ett helt Shangri-La fullt med new age-djur styrda av en figur vid namn Shangri-Lama. Återigen, vilken fantasi!

Som i de tidigare filmerna hotas tillvaron av annalkande katastrof – nu en komet som är på väg mot Jorden i rasande fart – och som i de tidigare filmerna grundar sig intrigen på en löshängd odyssé och precis som i de tidigare filmerna nöjer man sig inte med en konflikt utan slänger in ett par onödiga skurkar (ett par flygande dinosaurier som tror att de kommer överleva apokalypsen eftersom de har vingar). Filmen tar inte karaktärernas problem på allvar utan sparkar av skorna inför ett ”allt är bara dumt”-alibi och låter hela intrigen bli en ursäkt för diverse kroppsrelaterade ”från 7 år och nedåt”-skämt samt livlösa meta-referenser till popkultur och, förstås, en och annan proffsigt mekaniserad 3D-actionscen.

Ett tag fungerar filmen på en ”det är vad det är”-nivå, men till slut orkar den inte bära upp sin egen menlöshet, och de smartaste och mest intuitiva sjuåringarna kommer att märka det på någon nivå. Filmen säckar ihop som en dödstrött clown, med ett uppgivet ”okej, ingen som gjort den är filmen bryr sig om vad du tittar på, vi erkänner”. Det knyts ihop trådar med ”knyt skorna på barnen två minuter innan bussen går”-takt, det finns så många karaktärer att det känns som ett dagis där inga barn får gå hem, varje orsak till att något händer är alltid ”därför!” eller ”amen du då!”, och det löses konflikter genom gäspframkallande automatiska upptåg som under rush hour på IKEA; psykat och stressande men ändå så otroligt långtråkigt. Ser man filmen dubbad till svenska kan man åtminstone få njuta av Reine Brynolfssons knarriga stämma – kanske det kan locka en till sömn, ljuva sömn.

FREDRIK FYHR


ice age 5

ICE AGE: SCRATATTACK

Originaltitel;land: Ice Age: Collision Course; USA.
Urpremiär: 19 juni 2016 (Sydney Film Festival).
Svensk premiär: 8 juli 2016.
Speltid: 94 min. (1.94).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: digital 3D; DI/D-Cinema (äv 3D), 35 mm/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare (röster): Ray Romano, John Leguizamo, Denis Leary, Queen Latifah, Josh Peck, Seann William Scott, Simon Pegg, Adam Devine, Nick Offerman, Jennifer Lopez, Melissa Rauch, Stephanie Beatriz, Max Greenfield, Jesse Tyler Ferguson, Wanda Sykes, Jesse J, Neil deGrasse Tyson, Michael Strahan, Chris Wedge.
Svenska röster: Björn Granath, Reine Brynolfsson, Robert Gustafsson, Per Fritzell, Jennie Jahns, Oliver Åberg, Ellen Bergström, mfl.
Regi: Mike Thurmeier, Galen T. Chu.
Manus: Michael Berg, Michael J. Wilson.
Producent: Lori Forte, Carlos Saldanha.
Foto: Renato Falcão.
Klippning: Christopher Campbell, Erin Crackel, James Palumbo.
Musik: John Debney.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox Animation, Blue Sky Studios.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – lat, överbefolkad och slarvigt gjord Ice Age-odyssé som försöker ersätta en svag intrig med desperata skämt; inte mer barnvänlig än en nagelfilande, ostimulerande barnvakt som pratar i telefon hela tiden.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *