Biosommaren 1996: Vecka 27

yui

Amerikanska premiärer

96001

PHENOMENON

Efter Pulp Fiction var John Travoltas före detta dekiskarriär uppe på innelistan igen – men få skådisar var lika sugna på att dra ner sig själv på utelistan igen. Med facit i hand var fallet praktiskt taget omedelbart; redan här, två år senare, hade han lockats av den scientologi-flörtande storyn Fenomen där han spelar vanlig helyllekille i en småstad som får fantastiska kognitiva egenskaper efter att han blir slagen av någon slags mystisk blixt en kväll; han blir en hyperaktiv xavant, praktiskt taget, och börjar frälsa omgivningen (fram tills obligatoriska forskare börjar dyka upp).

Det är en ganska intressant film, på det stora hela, men jag har ingen aning om vart den är på väg när den börjar ta sig dit (vart det nu är) – det är den typen av film som verkar riktigt fantastisk i en halvtimme ungefär. Sedan fortsätter den. Och fortsätter. Och fortsätter. Vi fattar poängen. Filmen fortsätter. Travolta måste ha varit oerhört fascinerad av sin frälsarfigur, för han var uppenbarligen obekymrad över att ingenting händer i filmen om honom. Filmens tagline är märkligt odynamisk: ”Some things just can’t be explained.”

Huh, whaddayaknow.

96002

COURAGE UNDER FIRE

Den här filmen, som hette I sanningens tjänst i Sverige, är också intressant – och också den typ av mainstreamfilm som känns väldigt sällsynt idag. Denzel Washington spelar general som utreder hur en överste (Meg Ryan) dog under Gulfkriget och om hon är värd hedersmedaljen hon postumt ska tilldelas. Vi får se olika versioner av händelsen, i takt med att Denzel intervjuar de olika soldaterna som var under hennes befäl, och en mer komplex bild framstår snart; den blir extra dynamisk eftersom Washingtons karriär har fått ett alkoholistiskt återfall och lider av dåligt självförtroende efter ett tidigare misslyckande.

Det är alltså en gammal hederlig Rashomon-story – eller Rashowoman, rättare sagt – som har många litterära kvalitéer och nyanser i figurerna. Återigen är det fint att se hur oironiska och seriösa många filmer fortfarande var bara för tjugo år sedan – ett arv från (åtminstone) 70-talet som idag känns helt bortblåst, när filmer känner sig manade att vara lite extra dumma (så att alla ska förstå) eller kallt ironiska (så att alla ska känna sig smarta).

Bara utförandet, av bruksregissören Edward Zwick, hade kunnat vara mer intressant. Men ändå. Om du ser den här filmen (på TV, till exempel, där den fortfarande verkar gå då och då) så är det troligt att du fastnar i den. Meg Ryan, som alltid varit underskattad, är också minnesvärd och hade nästan kunnat vara värd en Oscarnominering (det var ett snävt år).

96003

HARRIET THE SPY

Det satsades också oförskämt mycket på barn- och ungdomsfilmer på den här tiden, innan Pixar och DreamWorks hade patent på den målgruppen med animerade filmer. Återigen, barn fick vara lagom smarta utan att ha full koll på zeitgesten eller få filmer som innehöll ”skämt för vuxna” så att föräldrarna (de förvuxna barnen?) också kan tillfredsställas. Om Harriet the Spy är bättre än Jakten på Dodger eller Rädda Willy 2 kan jag dock inte säga, men det var Nickelodeons första långfilmssatsning och det gör ju att den har sin självklara plats i filmhistorien (eller?).

96004

LOVER’S KNOT

Och så måste vissa 20 år gamla filmer förstås befinna sig helt utanför radarn. Den här filmen existerar knappt längre. Men… återigen! Tim Curry!

96005

THE LOW LIFE

Unga män (mestadels) som har problem med karriär och kärlekslivet och ältar om det i 90 minuter? Ja, det kom många amerikanska indiefilmer av det här slaget på 90-talet. Jag antar att du, om du bara ska se en, kan nöja dig med Doug Limans Swingers (också 1996) med den odödliga svenska titeln ”Du, var är brudarna?”

Flera av de bästa av de här filmerna överlevde dock inte DVD-eran och The Low Life är en sådan film. Rory Cochrane (också Swingers) har huvudrollen som ett i det odrägliga Ivy League-gänget som examinerat från college men som finner vuxenlivet vara en besvikelse,  en rotlös tillvaro utan mening eller glädje. Det allra mest minnesvärda med filmen är Sean Astin, som spelar Cochranes rumskompis, en töntig kille med dåligt självförtroende som gör sitt bästa för att passa in fastän han är en datanörd som vet allt om olika pudelrockbands historier (idag hade han varit värsta hipstern!).

The Low Life är obskyr och svår att få tag på, men det är en fin och melankolisk film om tjugoåren, om du skulle hitta den.

Svenska premiärer

I Sverige hade tidigare nämnda The Rock premiär denna vecka 1996.

96006

DET BOR EN FRANSK KVINNA I MIN LÄGENHET

Pinsam svensk titel på fransk film? Check!

I övrigt… en romantisk komedi av Chantal Akerman? Där ser man. William Hurt spelar psykoanalytikern med nervsammanbrott (bultar inte hjärtat redan?) som byter lägenhet med kärleksobjektet Juliette Binoche. Fick blandat beröm när det begav sig, och är väl helt klart en av regissörens minst uppseendeväckande filmer – hon skyllde själv misslyckandet på sina tråkiga skådespelare, som varit ovilliga att göra PR för filmen; Binoche ansåg hon var ”kall som en isbit”.

Jag ska återkomma till den här filmen i ett framtida Akerman-auteurathon (vilket förmodligen blir av i början av 2017).

96007

EN BÄDD AV ROSOR

Awwwww… Christian Slater levererar rosor till Mary Stuart Masterson. Till tonerna av Bon Jovi. Jag har inte vågat återvända till den här filmen, som jag har förstått är en ost-klassiker i många kretsar.

96008

I SISTA SEKUNDEN

Johnny Depp på tiden han fortfarande experimenterade med att bli en flickidolskådis. Det här Hitchcockianska actionthrillern är en helt befängd film, rent logikmässigt, men den ger ett perfekt exempel på 90-talets tendens att locka med konceptuell yta före innehåll. Den här filmen handlar om en kille som arbetar under en dödlig deadline, vilket förstås symboliseras i en massa klockor, som hela tiden påminner oss om att klockan tickar! (Om jag minns rätt går filmen i realtid också).

Det är en film som kvalar in under min ”guilty pleasure”-lista. Är det en bra film? Inte om man har normala krav, kanske. Men jag tycker den är mycket underhållande, och den är oemotståndlig för den som respekterar ett gott Christopher Walken-överspel. Han är verkligen… Christopher Walken. I den här. Filmen!

FREDRIK FYHR

*

hihi

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *