Legenden om Tarzan

tarzan videosöndag

Okej, Hollywood-året 2016, time out! Det här börjar likna ett smörgåsbord på Titanic. Sällan har jag skådat lika många besvikelser, pompöst kacklande kalkonbroilers och direkt ofärdiga produkter på ett och samma år, alla framslängda med stenhårt och påkostat pokerface-PR. Det har bara gått två veckor sedan jag såg Independence Day 2 – en av de sämsta filmer jag någonsin sett – och nu kommer Legenden om Tarzan, en av de största besvikelser jag känt på lång tid.

För åh, ah, aiaiahhh, jag ville verkligen att den här filmen skulle vara bra. Tarzan är filmisk rojalism, och det har inte gjorts en riktig Tarzan-film sedan Disney gjorde sin påkostade halvmesyr för sjutton jäkla år sedan. Vart har han hållit hus? Är han verkligen mossig? En filmhjälte som gjorde sin filmdebut 1918 – för snart hundra år sedan! – och som gestaltats av över 20 personer i säkerligen hundra filmer och ytterligare serier både på bio och TV. Tarzan är den mest klassiska av alla filmhjältar. Så är det bara.

Men att Legenden om Tarzan likväl skulle floppa kunde man lukta sig till på hundra djungelmils avstånd – men jag ville inte att den skulle vara dålig också, trots att även det verkade påtagligt redan på håll. Jag menar, en riktigt bra Tarzan-film hade ju väntat med premiären till 2018, för att matcha seriens hundraårsjubileum. En sådan miss, i en ny film i en serie med sådan historia, kändes påtagligt tondöv. Ändå stålsatte jag mig. Lyckades slappna av. Tog på mig mina 3D-glasögon. Återvände till djungeln. Och såg en film som halkar sig fram som en Djungel-George på Cheetas bananskal.

Eller, Djungel-George är förresten en lysande Tarzan-film i jämförelse med Legenden om Tarzan, en film som lyckas slå något slags rekord i förvirrat produktionsarbete. Det är en besvikelse, inte minst för att det är så förutsägbart. Filmen går upp inför flera generationer som skulle åka ut ur ”Vem vill bli miljonär” på frågan ”Vem var Johnny Weissmuller?”

Det extra tråkiga är att de som gjort filmen inte vet bättre själva vad de ska göra med Edgar Rice Burroughs skapelse. Vem orkar hänvisa till filmer från 30-talet längre? Vem orkar erkänna att en film är en film? Vem orkar faktiskt göra en Tarzan-film? Är det inte bättre om filmen kan vara en ursäkt för att kapitalisera på ett varumärke, på vår tids superhjältar, på Indiana Jones (vår tids ”gamla matinéfilmer”), på pseudo-antikolonialism och på Alexander Skarsgårds tvättbräda? Det sistnämnda är förresten det enda i filmen som verkligen funkar.

t2

Det är förstås inget fel på Skarsgård själv – han har en allvarlig men ärbar, stolt surmulen uppenbarelse, och tycks emellanåt vara dubbad av sin farsgubbe Stellan. Men hans framträdande, hur duktigt det än är, blir meningslöst när det inte kan koppla till någonting annat som händer i filmen. För ingenting kopplar till någonting här – producenterna måste ha varit skräckslagna inför Tarzans osäljbarhet, för de klämmer in det ena med det andra så att alla ska bli nöjda, aningslösa inför varför någon någonsin gillade Tarzan till att börja med.

Tarzans popularitet är ju egentligen mycket okomplicerad. Orsaken börjar på s och rimmar på kex. Ingen som ser de två första Weissmuller-filmerna från 30-talet – Tarzan the Ape Man (1932) och lysande Tarzan och den vita kvinnan (1934) – kan missa varför Maureen O’Sullivans Jane vill stanna i djungeln med Tarzan. Drömskt undrar hon ”I wonder what you would look like dressed!” och lär sig snart att han kan försvara henne mot alla djungelns faror, att han är fantastisk i sängen och att han gör allt hon vill (”Tarzan do as Jane say, always!”). Jag menar, för en smart och självständig Katherine Hepburn-kvinna som Jane är Tarzan drömmannen, en ständigt viril slav som hon kan bo med i ett Shangri-La utanför civilisationen.

Det har förstås kommit mängder av Tarzan-filmer sedan dess, men de har för de mesta haft en anledning att existera. Kalkonklassikern Tarzan – apmannen (1981) ville skildra Janes sexliv med Tarzan och blev en av de sämsta filmer som gjorts.  Den allvarliga Greystoke (1984) följde Burroughs bok noga, men var också ganska träig. Disneys Tarzan var läcker och hade rätt djungelvibb, men storyn var tom och förutsägbar.

Legenden om Tarzan existerar däremot bara för att existera. Den bryr sig inte om Tarzan mer än vad en advokat bryr sig om sin klient. Filmen börjar med att Tarzan lever i London under sitt sociala alias, earlen av Greystoke, liksom i originalberättelsen. Det hade varit en bra start – lite oväntad men ändå sann mot karaktären, och rakt på sak i frågan om hans dubbla djungel-och-blåblods-personlighet – hade det inte varit för att det bara är ett försök att göra Tarzan till en allmänt känd superhjälte i Marvel-facket. Detta parti av filmen saknar helt den tematik som fanns i materialet man snott det ifrån.

”Men vänta”, måste en av producenterna sagt vid det alltför korta förarbetet, ”folk vet ju ingenting om Tarzan idag! Vadå ’earlen av Greystoke’? Hallå! Vi behöver en reboot! En origins story! Ni vet, som Wolverine och Batman och så.”

Så, ack ja, allteftersom filmen fortsätter klipper vi då och då till flashbacks med de vanliga bitarna – Tarzans föräldrar, hans uppväxt med aporna, hur han träffade Jane… – vilket man förstås redan vet om man börjar filmen i London. Men om man inte vet. Och undrar varför vi börjar i London. Och om du vet… så får du veta det igen. För det spelar ingen roll om du vet. Antar jag.

Samuel L. Jackson, som aldrig är sämre än när han tvingas vara komprimerad comic relief, spelar någon slags amerikansk ambassadör som glatt citerar Tarzan och den vita kvinnan (”Me Tarzan. You Jane!”) fastän allt utspelar sig år 1889 och det är över fyrtio år tills den filmen kommer (faktum är att filmen inte ens är uppfunnen än!). Han släpar iväg Tarzan tillbaka till djungeln, mer bestämt Kongo (”då får vi lite politiska applåder från de nödvändiga idioterna i publiken” kan jag höra en av de där producenterna säga) där han återförenas med sina gamla klanmedlemmar (vilka du kanske eller kanske inte vet något om), slåss mot apan Akut (vilket du kanske eller kanske inte begriper dig på) och får oroa sig för sin kära Jane (Margot Robbie) som blir kidnappad av en generisk skurk som letar efter diamanter – han spelas av Christoph Waltz, som vi nu bör kategorisera som helt typecastad karaktärsskådespelare.

Som Jane gör Robbie, liksom Skarsgård, säkert ett bra jobb i sin egen värld. Men figuren är omöjlig att bli klok på, oavsett hur porslinsögd och bredgapad hennes ”ibland damsell, ibland hjältinna”-pose är. Naturligtvis får vi inte se henne uttrycka köttslig lust eller ens svinga i lianer som en äkta djungelkvinna, för Hollywoods tidiga 30-tal var mer feministiskt än dess 2010-tal, men värre är att hon inte för göra särskilt mycket alls i sin kidnappade klyschroll (Jane var alldeles för tuff för att bli kidnappad i de gamla filmerna). Vad kan hon hinna med i en film som, liksom många denna sommar, ramlar över sina egna intrigtrådar och snubblar sig fram för att ivrigt ta slut utan att lämna några frågetecken kvar – hafsigt, rörigt, otillfredsställande, klumpigt, tomt, kvar blir bara intrycket av att det här kanske var en film, vid något stadium, innan det ominspelades och ominspelades och klipptes om och klipptes om. (Och ju mindre vi säger om actionscenerna desto bättre).

Tarzan misshandlas i den här filmen på samma sätt som Peter Pan misshandlades i röran Pan. Det är filmer som präglas av producenters okunskap och ointresse av material som är för bra, och som har en för rik historia, för att nivelleras ner till basala produkter. Publiken straffar dem, och de borde ta lärdom. Läs Burroughs bok. Se åtminstone Weissmuller-serien. Försök inte att göra något utan att veta vad det är. Ingen som gjort Legenden om Tarzan vet någonting om den legenden.

FREDRIK FYHR


tarzanpost

LEGENDEN OM TARZAN

Originaltitel; land: The Legend of Tarzan; USA.
Urpremiär: 27 juni 2016 (Los Angeles).
Svensk premiär: 13 juli 2016.
Speltid: 110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW 6K (Red Epic Dragon); DI/D-Cinema (äv 3D)/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Alexander Skarsgård, Margot Robbie, Christoph Waltz, Samuel L. Jackson, Djimon Hounsou, Charles Babalola, Yule Masiteng, Mimi Ndiweni, Matt Cross, Madeleine Worrall, William Wollen, Sidney Ralitsoele, Osy Ikhile, Mens-Sana Tamakloe, Antony Acheampong, Edward Apagyei, Ashley Byam, Casper Crump, Genevieve O’Reilly, Hadley Fraser, Rory J. Saper, Christian Stevens.
Regi: David Yates.
Manus: Adam Cozad, Craig Brewer.
Producent: David Barron, Scott Cherrin, Tony Ludwig, Alan Riche, Jerry Weintraub.
Foto: Henry Braham.
Klippning: Mark Day.
Musik: Rupert Gregson-Williams.
Scenografi: Stuart Craig.
Kostym: Ruth Myers.
Produktionsbolag: Village Roadshow Pictures, Dark Horse Entertainment, Jerry Weintraub Productions, Riche Productions.
Svensk distributör: Fox/Warner.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – ofokuserad storfilmsprodukt som inte kan bestämma sig för vad den vill vara; blandar tekniker på ett rörigt sätt och landar i en vanlig, fult klippt äventyrsfilm som blir ointressant eftersom karaktärerna saknar personlighet, intrigen saknar egen utveckling och hela filmen saknar en ordentlig ton.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *