Biosommaren 1996: Vecka 28

909

Amerikanska premiärer

960001

KAZAAM

Om det är någon som undrar vart Space Jam är på den här 1996-retrospektivet så måste jag tyvärr meddela att den faller bort, eftersom den inte hade premiär förrän hösten 1996 och, i Sverige, vintern 1997.

Det finns inget jag kan säga om den här filmen som inte ”vintage” Nostalgia Critic kan säga bättre:

960002

MULTIPLICITY

Avdelningen ”filmer jag såg när jag var liten och som jag av förklarliga skäl inte riktigt vågat se om” – Jag har visserligen aldrig haft något emot Andie MacDowell, och det är intressant att se hur Michael Keatons karriär började få soppatorsk, och jag höll på att tänka att salig Harold Ramis ju ändå är en stabil regissör; sedan såg jag trailern och började tänka på filmer som Djävulen och jag och Year One. Eller varför inte Flubber. Filmen kom att heta I flesta laget i Sverige (så klart!) men det känns som att en lämplig alternativ titel här vore Älskling jag förstorade en idé till en film.

Men jag svär att skriva ett EDIT-här om jag någonsin ser om den.

960003

WALKING AND TALKING

Walking and Talking är desto mer lovande – och jag måste säga att jag fortsätter att älska 90-talets nästan obscent rika indieflora. Flera av filmerna som bolag som Miramax producerade och distribuerade är svåra att få tag på idag, vissa har inte överlevt ens till DVD, men de var ofta skarpa och åtminstone väldigt självsäkra på vad de höll på med, och tanken på att det fanns unga människor som längtade efter att uttrycka saker via filmmediet gör en nostalgisk. I Walking and Talking är det den ofelbara indie-drottningen Catherine Keener som har ett struligt liv medan bästa kompisen Anne Heche gifter sig.

Jag har för mig att ”walking and talking” var en slags inofficiell subgenre på 90-talet, vad man kallade denna typ av slacker-dramedi som mest bestod av karaktäristisk skriven dialog och folk som hängde eller gick omkring och levde sina liv – Richard Linklater är den stora darlingen men Kevin Smith och Wayne Wang är andra ledfigurer; genren fick ett slags efterliv i vår tid med mumblecore-genren, och diverse indiekomedier ploppar förstås fortfarande upp i tid och otid, men utbudet idag är för splittrat och stort för att det ska kunna kallas för en rörelse, eller för att den ska få fäste hos särskilt många människor. Det är tråkigt.

960004

FLED

Avdelningen ”filmer jag inte ens gillade när jag var liten” – Laurence Fishburne och Stephen Baldwin fastkedjade under ett misslyckat rymningsförsök, och denna skrikiga jaktfilm (med den fantasifulla svenska titeln Jakten) är inte roligare än så. Möjligen kan jag bli lite nostalgisk över att bioutbudet för tjugo år sedan fortfarande kunde klämma in oansenliga high concept-filmer som denna, men det hade ju varit bra om filmen var värd att se också.

960005

THE FRIGHTENERS

Peter Jacksons The Frighteners – gjord efter Heavenly Creatures men innan Sagan om ringen – har många fans… jag tror åtminstone det. Med lite fantasi skulle man kunna se det som en slags Ghostbusters III, fast med Michael J. Fox som ”mannen som kunde tala med spöken”.

Själv tycker jag filmen är en ohygglig, huvudvärksframkallande röra full av primitiv CGI och en intrig som växlar hej vilt mellan skräck, fantasy, feel-good och romantisk komedi – någonstans i smeten handlar filmen om någon slags seriemördare från andra sidan, vars identitet är plågsamt uppenbar medan Fox blir Hitchcocks felaktigt anklagade man. Men det är så mycket som händer här (inklusive en mardrömslikt överspelande Jeffrey Combs) att den bara kan tilltala barn som fått i sig för mycket socker, eller de som har en osund förkärlek till nonsens, eller bara vill ha visuella pajer i ansiktet.

960006

MÉCANIQUES CÉLESTES

Avdelningen ”ännu mer obskyrt nu än då”, men denna franskspanska film handlar om en Manic Pixie Dream girl som iförd brudklänning flyr från Venezuela till Paris för att bli operasångerska; magisk realism, visuellt tingel tangel, tematiska referenser till Askungen, lesbiska psykoanalytiker och en häxdoktor – det hela känns som en mycket konkret korsning mellan Amelie-komedi och Pedro Almodóvar. Roger Ebert kallade den ”a riotous carnival of music, colors, witchery, sexuality and magic”, men vem vet. Filmen är praktiskt taget omöjlig att få tag på idag.

960007

Svenska premiärer

Om man bodde i Stockholm kunde man se Doris Dörries tyska internationella hit Ingen tycker om mig, den makabra komedin om den dödsbesatta hjältinnan Fanny Flink, och Giuseppe Tornatores Stjärnornas man gick upp i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. Mer riksomfattande gick den underskattade thrillern Primal Fear – med Richard Gere och en ung, Oscarsnominerad och alldeles fantastisk Edward Norton – samt Den vita stormen, eventuellt Ridley Scotts minst sedda film. Demi Moore, den kanske mest frekventa Hollywood-stjärnan under sommaren 1996, dök upp i Grisham-liknande rättegångsthrillern Den edsvurna och Sandra Bullock nojsade med Denis Leary (som var poppis detta årtionde, och varken före eller efter) i Two If by Sea, som förvirrande nog hade den ”svenska” titeln Stolen Hearts.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *