Biosommaren 1996: Vecka 29

poa

Amerikanska premiärer

96a

THE ADVENTURES OF PINOCCHIO

Den här creepy lilla saken minns jag bara som något vagt obehagligt. Med facit i hand kan noteras en skådespelarlista med de något bisarra valen Martin Landau och Udo Kier… jag tror att vissa saker kanske inte är menade att tas bokstavligt. Som sagan om Pinocchio till exempel.

96b

A TIME TO KILL

En av de bästa John Grisham-filmatiseringarna, på det stora hela taget, där Samuel L. Jackson spelar fattig sydstatspappa som dödar de två redneck-drägg som våldtagit hans tioåriga dotter; Matthew McConaughey spelade alltid advokater på den här tiden och det gör han även här i sin första riktigt stora filmroll – hans uppgift är att försvara pappan mot den syrlige åklagaren Kevin Spacey och med sig har han den smarta storstadsrookien Sandra Bullock.

Japp, det är många rättegångsfilmsklyschor i en och samma film här, plus härligt fejkad sydstatshetta (ni vet, där alla är dyngsura av svett men miljöerna ser ganska rumstempererade ut i övrigt) men berättelsen kommer fortfarande åt en nerv som verkligen fortfarande är högaktuell. I grund och botten handlar filmen om ganska deprimerande verkligheter – ett fundamentalt rasistiskt samhälle och ett rättsväsende som därför är på gränsen till anarki – men regissören Joel Schumacher har alltid varit bra på att göra populistisk underhållning av just sådana saker. Säga vad man vill, filmen lämnar en med något att prata om, och den är underhållande hela vägen igenom.

96c

JOE’S APARTMENT

När MTV kände sig manade att göra en långfilm. Trailern säger nog allt, om du inte sett den här filmen. Om du har det och känner dig nostalgisk… ärligt talat, hur sugen är du på att se om den? 90-talet hade sina begränsningar.

96d

KINGPIN

Bröderna Farrelly var i högvarv efter Dum och dummare och de skulle nå sin absoluta home-run 1998 med Den där Mary – däremellan gjorde de Kingpin, med Woody Harrelson som lätt vanskapt bowlingcoach åt amish-begåvningen Randy Quaid. Enligt många en klassiker, själv har jag gått fram och tillbaka genom åren. Den är jätterolig om man menar jättetramsig. Menar… jätte-jättetramsig.

96e

MANNY & LO

Återigen: En till sympatisk indiefilm från den amerikanska 90-talsfloran. En elvaårig Scarlett Johansson är på flykt tillsammans med sin gravida sextonåriga storasyster, som har svårt att revoltera mot samhället när ingen bryr sig om henne; när den kommande babyn är ett faktum kidnappar de en ensam barnmorska (Mary Kay Place) och bosätter sig i ett tomt hus på landet i en osannolik gisslansituation.

Det hela är en välspelad och finstämd debut från manusförfattaren/regissören Lisa Krueger (som tyvärr bara kom att göra en till film efter denna) som visserligen tar rätt lång tid på sig att landa i sina karaktärer, via en hel del vattentrampande passager i intrigen, men när den når hem mot sista tredjedelen känns det verkligen som att det varit mödan värt. Det är ingen film man måste ha ihjäl någon för att se, kanske – och jag tror förresten den är svår att få tag på – men jag gillar den.

96f

THE POMPATOUS OF LOVE

Snubbar snackar om grejer och tjejer. 90-talet gillade det här. Postern proklamerar att den är bättre än Bröderna McCullen, som lustigt nog hade premiär i Sverige just denna vecka.

96g

STONEWALL

En till indie-raritet, denna brittisk-amerikansk, och ett till exempel på att det gjordes mycket mer progressiva icke-hetero-filmer förr än nu (till skillnad från vad många tror). Jag har inte sett Stonewall, en dokudrama om inspirerat av historikern Martin Dubermans memoarer, som utgjorde krönika om veckorna innan Stonewallupproret 1969 (och vet du inte vad det är så kolla upp det och lär dig något viktigt).

Filmen blandar fiktion och dokumentära intervjuer, och är förmodligen väldigt bra. Det var den sista filmen av den brittiske cinematiska gay-profilen Nigel Finch, som tragiskt nog hann dö i sviterna av AIDS innan filmen släpptes.

from

Svenska premiärer

I Sverige gick, förutom Bröderna McMullen, två starka nostalgifavoriter (för mig) upp på biograferna. Dels Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez From Dusk ’Til Dawn, som haft amerikansk premiär tidigare på året, och dels A Goofy Movie, dvs. ”Janne Långben – The Movie”. Två radikalt olika filmer – men talande för hur fort saker kan gå i en viss ålder.

Idag kan jag inte avgöra exakt hur bra, eller mindre bra, dessa två filmer är – eller okej, den sistnämnda är nog på det stora hela taget en helt hygglig familjefilm, och From Dusk ’Til Dawn är mer väldigt sebar än direkt lyckad – men vissa filmer tillhör det där sällsynta släkten filmer: Den exakt rätta filmen, som kommer till en i exakt rätt tid.

Jag kunde visserligen inte se vampyrstänket på bio men lagom till den dök upp på kabel-TV (ja, jag var ett parabol-barn… hur skulle den här sidan annars kunna existera?) var jag precis i den åldern då jag uppskattade våld, blod och fantasy utan att för den sakens skull behöva oroa mig över att faktiskt bli rädd på riktigt.

aahaa

Janne Långben – The Movie däremot kom när jag var tio år gammal, älskade Michael Jackson, hängde med teknik-killen och mulliga killen, drömde om att impa på den där tjejen, bävade inför tanken på att åka på bilsemester, undrade lite i smyg om Bigfoot ändå inte kanske fanns i verkligheten och ansåg att vissa saker var heeelcooola.

Det finns förmodligen ingen film som bättre förklarar mitt liv som det såg ut för 20 år sedan. Och jag kan naturligtvis, på rak arm, ge dig minst tio citat från den här filmen på en minut. Och jag vet hur många koppar kaffe det krävs för att komma till månen. Och vem som är världens häftigaste rockstjärna (han heter Power Line… ni vet, elkabeln… duh). Och vilken lycka det är med kolasås. Och vad man (inte) kan göra på sommarlovet (läsa böcker!). Och så vidare.

Vissa filmer är helt enkelt lokala företeelser, och det får man helt enkelt acceptera i såväl andra som en själv; det där analytiska sinnet måste naturligtvis kapitulera när det rör sig om saker som helt enkelt präglade ens vardag som barn, något som därmed fortfarande kan spegla ett liv och en tid som inte finns kvar och som man bara kan minnas genom vaga konturer.

Om du aldrig sett den här filmen så behöver du inte ge den en tanke. Absolut. Men om du växte upp med den så vet jag att du säkert reagerar likadant som jag när du hör en så obetydlig replik som: ”Tummen!”

Kom ihåg… tummen!

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *