Ghostbusters (2016)

ghostbusters 1

Om den nya Ghostbusters inte är ett mästerverk så är det för att den gamla Ghostbusters inte var något mästerverk. Faktum är att de två filmerna i grunden har mer likheter än skillnader.

Båda filmerna är gjorda som språngbräda för komiker, många kända från Saturday Night Live, så att de kan få komma in i filmsfären genom en bred mainstream-produktion.

Båda filmerna är laddade med specialeffekter, produktplacering och leksaker, samtidigt som de är något osäkra kort för studion (Columbia, dvs. Sony, i båda fallen).

Båda filmerna har också på gränsen till provocerande tunn story, och de bygger mest på attityden som kommer från skådespelarna och karaktärerna.

Skillnaderna är få, men distinkta – nog, tack och lov, för att göra remaken till en film med egen karaktär. Dels är den nya filmen en färgglad sak, full av tecknad film-CGI där originalet var ”mörkt filmad för att trådarna inte ska synas”-sunkig och kantad av skrattframkallande stop motion – man ser att det är fejk i båda fallen, och den som påstår att det ena är objektivt bättre än det andra måste genast växa upp. Nu. Bums.

Sedan har vi förstås faktumet att det nu är fyra kvinnor i huvudrollen istället för fyra män. De har också en annan typ av humor, och en annan typ av arbetsmoral, än de tidigare figurerna. Debaklet som föregått den här filmen på grund av detta faktum – nej, det finns ingen annan väsentlig anledning att bry sig om – vill jag inte kommentera mer än att säga att det är tragiskt och att jag tycker att alla borde inse varför. Remakes och uppföljare har alltid gjorts i Hollywood, problemet är att det inte görs så mycket annat nu (och jag likställer remakes och uppföljare med biopics och, ja, alla superhjältefilmer som gjorts de senaste tio åren) men Ghostbusters är åtminstone en ”riktig” remake – istället för att vara den typiska halvmesyren (vem minns Total Recall med Colin Farrell idag?) så har man faktiskt hittat ett koncept som påminner om något nästan originellt: En ny generation komiker, en ny era av mainstreamfilm, och naturligtvis fyra kvinnor istället för de vedertagna männen. Vanliga kvinnor. Melissa McCarthy är ungefär lika sexig som Dan Aykroyd och Kristen Wiig ungefär lika alldaglig som Bill Murray. Utmärkt tänkt.

Att Ghostbusters sedan är en förglömlig komedi med en massa specialeffekter, det kan ingen klandra någon för. Den som på allvar kallar Harold Ramis/Ivan Reitman/Dan Aykroyd-komedin från 1984 för ett mästerverk lider av svårt och djupt önsketänkande. Ghostbusters, både filmen från 1984 och filmen från 2016, är nonsens. En serie skämt, framförda med en viss jargong, omringade av spökeffekter och ett par situationer som på ett ungefär passerar som ”konflikt”. Originalfilmen var charmig, absolut, men också lat, som om manuset skrevs av ett par pårökta college-studenter.

Humorn är annorlunda i nyinspelningen, men föraktet för vettigt historieberättande ungefär lika intakt. En av fördelarna är att det åtminstone är marginellt mer logiskt den här gången. Det finns faktiskt ett och annat samband. New York härjas av spökerier på grund av saker som – nästan – går att förklara, där originalet blandade ihop sina nödlösningar (var det Zuul, eller det där huset, eller nedstängningen i källaren, eller bara Domedagen?).

Kvinnorna som bildar spökjägarliga i den här filmen är också seriösa forskare, där originalen var oseriösa (Murray), överdrivna (Ramis) eller omöjliga att ta på allvar (Aykroyd). Erin Gilbert (Wiig) är verkligen en hårt kämpande forskar-wannabe som vill passa in i den fina universitetsvärlden (vilket förresten ger oss ännu ett underanvänt Charles Dance-framträdande) och det går verkligen att föreställa sig att hon har en gammal knäpp skolkompis vid namn Abby Yates (McCarthy); Abby påminner Erin om hennes gamla vurm för det övernaturliga, och snabbare än du hinner säga ”precis det där hände i förra filmen också!” så finner de sig utanför samhällets finsalonger och uppbunkrade ovanför en kinakrog, omringade av skrotiga-men-högteknologiska DIY-vapen och i full flärd med att jaga gastar åt folk.

Filmen följer originalet ganska noga – åtminstone om man tänker i stora bitar (det är inte ett The Force Awakens-plagiat) – vilket har för- och nackdelar som kan diskuteras vidare i forumtrådar; i originalet var det fjärde hjulet Ernie Hudson och nu har en lite knepig (varför-just-den-här-typen-av)-afro-amerikansk(?) fackla förts vidare i den gapiga amazonen Patty Tolan (Leslie Jones). Stjäl showen gör istället Jillian Holtzmann (Kate McKinnon), gängets Donatello, en morbid och vagt sociopatisk teknik-galning som går igång på brutala dödsfantasier och har ett manér fullt av absurda grimaser och roliga uttal av random ord (sånt trams som vissa hatar men som åtminstone jag älskar).

McKinnan, men också filmen i stort, skapar en och annan flashback till Mel Brooks mästerliga Det våras för Frankenstein (1974) och det är på den lite spoof-tramsiga nivån humorn ligger – istället för originalets mer odrägliga, dekadenta deadpan-elitism så är den nya filmen stolt i sin oblyga töntighet; som förresten är mer inbjudande och glädjande för barn och ungdomar (vilka ju trots allt är den här filmens målgrupp). Det finns en och annan mer specifikt feministisk punch – i synnerhet från Chris Hemsworth obetalbart ”hej här är jag”-blåsta hipster-sekreterare – men överlag är humorn mer fnittrig, barnslig, bred och anti-nördig än speciellt genomtänkt. Det är en film som förstår glädjen i en och annan prutt, i synnerhet i en film som handlar om vuxna människor som jagar spöken i sopgubbekläder.

1234

Jag skulle kunna gå in på storyn i filmen, men jag nöjer mig med att kalla den för ”Scooby Doo”-artad; det finns en skurk, det finns en konflikt, men förvänta er inte att minnas den efteråt. Det som bara var ockult mumbo jumbo i förra filmen (ni vet, en ”babylonsk gud vid namn Zuul”) är nu pseudo-vetenskapligt hokus-pokus (en ”interdimensionell virvel” nämns vid något tillfälle… vem vet). Den enda riktigt tydliga skillnaden mellan den förra filmen och den nya, rent ideologiskt, är att de nya spökjägarna tar sig själva och sin verksamhet på allvar – det är rena rama propagandan för eget företagande och den gamla hederliga parollen ”be cool stay in school”.

Praktiskt taget exakt samma film hade kunnat göras med fyra snubbar i huvudrollerna – de hade förmodligen varit Seth Rogen, et al – och då hade det inte kommit mer än några sedvanliga gruff och mummel från Internet. Istället har vi fått en oväntat upprörande film. Det är olyckligt, för det enda problem man kan ha med den är att kvinnor finns och att de naturligtvis kan ta över mansroller. Det är nämligen så att Ghostbusters, version 2016, är en utmärkt remake. Den gör vad en remake ska göra: Den skapar en modern kontext åt en gammal film och gör så att den gamla verkligen känns gammal (ett par misslyckade cameos gör saken ännu tydligare) samtidigt som den hittar en anledning att existera på egna grunder, den ger oss något vi inte sett förut.

Fyra kvinnor med protonstavar, det vill säga. Och i detta enkla faktum bär filmen (liksom originalet) en stor inre glädje och personlighet, en känsla av teamwork och en vilja att synas och höras. Och liksom Bechdel-testet är de fyra kvinnorna genialiskt självförklarande – det är ingen åsikt att vi inte sett kvinnor så här förut; vi har helt enkelt inte gjort det. Det behöver inte föreslå mer än tankarna det själv ger dig, men det måste åtgärdas. Filmen bygger inte på en idé så mycket som den bygger på en entré, en reform som innebär att nya generationer av (framför allt) unga kvinnor och tjejer kommer ha något att glädjas åt, svepas med i, uppmuntras av och bli nostalgiska över. Så har det inte varit förut. Så kanske det blir nu.

Mer framsteg än så kan man inte förvänta sig av en Hollywood-film – för jo, både politik och ekonomiska verkligheter styr över innehållet i varje Hollywood-film du ser – och man kan verkligen inte förvänta sig mer från ett stycke underhållande nonsens som Ghostbusters.

FREDRIK FYHR


gb2

GHOSTBUSTERS

Originaltitel; land: Ghostbusters; USA.
Urpremiär: 9 juli 2016 (Hollywood).
Svensk premiär: 27 juli 2016.
Speltid: 116 min. (1.56).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Arri Alexa XT); DI 2K/DCP (äv 3D)/2.35:1, 1.85:1 (3D), delv. 1.89:1. delv (IMAX) 1.90:1, delv. (IMAX Laser 3D) 1.43:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kristen Wiig, Melissa McCarthy, Kate McKinnon, Leslie Jones, Chris Hemsworth,, Neil Casey, Andy Garcia, Ed Begley Jr, Charles Dance, Karan Soni, Bill Murray, Steve Higgins, Michael McDonald, Zach Woods, Andy Garcia, Cecily Strong, Michael Kenneth Williams, Matt Walsh, Adam Ray, Michael McDonald, Katie Dippold, Cecily Strong, Jaime Pacheco, Dan Aykroyd, Al Roker, Ernie Hudson, Sigourney Weaver, Ozzy Osbourne. 
Regi: Paul Feig.
Manus: Katie Dippold, Paul Feig.
Producent: Amy Pascal, Ivan Reitman.
Foto: Robert D. Yeoman.
Klippning: Melissa Bretherton, Brent White.
Musik: Theodore Shapiro.
Scenografi: Jefferson Sage.
Kostym: Jeffrey Kurland.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Village Roadshow Pictures, Feigco Entertainment, Ghostcorps, Lstar Capital, The Montecito Picture Company, Pascal Pictures.
Svensk distributör: UIP/Sony.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – effektfull, rolig, vältajmad och genomtänkt både som actionkomedi och nyinspelning; i grunden substanslös och tunn, liksom förlagan, men som sommarunderhållning är det utmärkt och tacksamt progressivt.

Comments

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *