Suicide Squad är inte en speciellt bra film. Bland superhjältefilmer är den snäppet bättre än de sämsta men betydligt sämre än de bästa. Den lider av de flesta problem som moderna blockbusters lider av idag överlag – den är otroligt rörig och jonglerar femtio bollar i luften samtidigt när den bara skulle behöva slå ett enda slag med ett enda slagträ – men särskilt misslyckad är den som skurkfilm.
Det är verkligen en missad möjlighet. Alla älskar ju skurkarna. Vid något tillfälle gjordes det en undersökning bland amerikanska skolbarn som visade att fler önskade vara Darth Vader än vad de önskade vara Luke Skywalker – TV-ankaret Bill Moyers frågade George Lucas om saken och han sa att det var en fråga om makt. Barn är maktlösa så det är makt de suktar. Och Darth Vader är mäktigast i universum.
Att vara mäktigast i universum, eller att åtminstone strunta i omvärldens krav på lydnad och godhet och eftersträva total dominans, är definitionen av en skurk. Inte bara ondska, som Suicide Squad (i en av många hastiga stunder som dyker upp för att aldrig återkomma) påstår.
En skurk är ond, eller har åtminstone valt en ond väg. Vore det inte så skulle det inte finnas något som hette skurk. Då skulle inte en film som Suicide Squad, som marknadsförs just med det ”edgy” i att göra en film om skurkar, överhuvudtaget kunna existera.
Ta en lönnmördare som Deadshot (Will Smith). En lönnmördare tjänar pengar på att mörda folk. Det kräver ett basalt ointresse av mänskligt liv, en moralisk likgiltighet, en sociopatisk brist på empati. Det är själva definitionen av en skurkegenskap. Om en sådan karaktär har barn, som i den här filmen, så måste han antingen a) strunta fullständigt i det, eller b) utnyttja andras känslor för egen vinning. Om han har empatiska känslor för sin dotter så är han inte längre en skurk. Eller en sociopat. Därför är det otroligt att han skulle kunna vara en lönnmördare. Däremot skulle han mycket väl kunna vara en good-guy, en filmhjälte spelad av Will Smith. Som i den här filmen.
Eller ta, för den delen… ja, hoppsan. Nu tänkte jag skriva något om de andra karaktärerna i filmen, de så kallade ”skurkar” som utgör titelgänget, men jag går bet. Jag har nämligen ingen aning om vad för egenskaper de har, hur deras personligheter hänger ihop, varför de är farliga eller om de är skurkar eller hjältar. Jag vet att de ska vara skurkar, men filmen säger mig att de är hjältar.
En skurk är helt klart Jokern, men honom får vi bara se i ett par scener (han spelas av en ganska monoton Jared Leto). Den riktiga, riktiga, skurken är en häxa vid namn Enchantress. Eller häxa och häxa. Hon är något slags urålderligt väsen som bosatt sig i forskarkvinnan June Moone (Cara Delevingne) och nu vill hon ta över världen genom att ta över människokroppar med svart gojs och bilda en armé. Hon måste göra det manuellt, kropp för kropp, så hjältarna (skurkarna?) har ganska god tid på sig att stoppa henne.
Joel Kinnaman – med en imponerande hårt intränad Texas-accent – spelar en kommandosoldat vid namn Rick Flag [rick-fleeg]. Han är Moones boyfriend och han får såklart the jeepers creepers av att hon är besatt av en häxa. Det är också orsaken till att han går med på planen som koordineras av regeringens egna Samuel L. Jackson-ersättare Amanda Waller (Viola Davis): Samla ihop ett gäng superskurkar för att ta kål på häxan. Men säg inte att det är en häxa. Säg att det är ett räddningsuppdrag. De bryr sig säkert mer då. (Eller?).
Ja, det blir till att kisa sig igenom informationen, som kastas hit och dit i en rasande fart. Mycket får man såklart limma ihop själv, för alltför många karaktärer har VIP-kort till filmen för att den ska kunna hänga ihop på något vidare tydligt sätt.
För att introducera figurerna drar filmen tillbaka klockan 20 år och använder Michael Bay och Jerry Bruckheimers gamla idéer från filmer som Con Air (1997) och Armageddon (1998) – fast det var faktiskt tydligare där – för ett sådant där Tolv fördömda män-på-stereoider-upplägg. Det rabblas många ”AKA:s” medan texter i skrikiga färger kastas upp i ansiktet på oss. Hur ska vi kunna bry oss om Harley Quinn (Margot Robbie) när hon introduceras som SCHABOOM kraschabrak Harley ramadamading-dong Quinn kaBOOOM?
Harley Quinn är den mest välreklamerade figuren i filmen, medan Will Smith visar sig vara Will Smith – alltså bara filmhjälten Will Smith, inte Deadshot-Schmeadshot, vem det nu är. Hon var en gång i tiden en psykolog som blev kär i Jokern – hur i hela Hälsingland det gick till får vi inte veta, även om ett par idiotiska flashbacks ger oss korta bildsnuttar, som om de skulle förklara någonting – och någonstans på vägen tog hon ett dopp i en kemikaliebassäng och blev galen.
Men Suicide Squad handlar ju bara om skurkar inom citationstecken. Är hon verkligen ”galen”? Jag vet inte. Hon beter sig som en lolita-version av Ofelia med ett baseballträ. Vi får höra att hon är farlig, men vi får sällan se något som förklarar på vilket sätt eller varför. Hon gör överhuvudtaget inte så mycket i filmen förutom att strutta omkring och säga bimbo-saker och sakna sin pojkvän Jokern – och hennes rumpa filmas så ivrigt att man måste kalla den för en central biroll.
Rumpan är ingen slump. Jag tror regissören David Ayer – en sällsynt testosteronstinn herre – vill uppmuntra män till att slå kvinnor lite mer där bak. Hans filmer har alltid haft en öl-och-fotboll-grabbig kvinnosyn men här är det rena rama kalaset av misogyni. Harley Quinn förtjänar, enligt Deadshot, ”ett kok stryk” och han ger Joel rådet att daska sin flickvän på rumpan; Harley Quinn drömmer oironiskt om att bli hemmafru i en tvättmedelsreklam och innan Diablo (Jay Hernandez) dödade hela sin familj så var familjelyckan komplett så tillvida att hans fru gav honom mat varje kväll och när han daskade henne på rumpan så log hon och kände sig uppmuntrad. Med tanke på hur obscent många låtar som spelas i filmen så är det ett under att Prodigys ”Smack My Bitch Up” inte är med på soundtracket.
Anyhoo. Det finns fler karaktärer. Ett monster, spelad av Common under ett hav av make-up och CGI, är lite grann som killen som kommer till festen utan att säga något och som du knappt kommer ihåg dagen efter. Jai Courtney spelar Boomerang, som ofta kastar en bumerang (såklart). Den gör ingen nytta. Han dricker mycket öl. Han måste ha ett ordentligt sortiment ölflaskor och bumeranger, för mycket går åt av den varan. Kanske han är besläktad med Link i ”Zelda”-spelen, som kan springa omkring med fyrtio saker utan att de syns i bild.
Vilka dessa figurer är, vad de gjort, varför de är skurkar, varför jag ska bry mig, det är frågor som är fjärran Suicide Squad. Efter sin krångliga upptakt sadlar filmen om till en ganska renodlad actionfilm av 80-talssnitt – praktiskt taget handlar den bara om att hjältarna ska ta sig till häxskurken och ta kål på henne. Även om klippningen är dålig och rafflet mer huvudvärksframkallande än häftigt så är det åtminstone bättre att stirra sig blind på effekter än att försöka orientera sig i ett hav av oförklarad exposition.
Precis som i Batman v. Superman så lider Suicide Squad oerhört av den idiotiska idén att så konkret konkurrera med Marvel, som byggde upp sitt nätverk av filmer gradvis och över lång tid. Praktiskt taget är Suicide Squad en uppföljare på fem filmer som aldrig gjorts, vilket gör att vi skippar en uppbyggnad som är helt central. Det blir lite pinsamt att behöva älta igenom den första aktens tirad av flashbacks, där varje karaktär har ett helt eget ”Kommer ni ihåg vad som hände sist?”-parti. Svaret är alltid: Nej, för den filmen finns inte!
Om seriefans kommer att acceptera filmen eller inte har jag ingen aning om, men vanliga dödliga kommer finna en helt vanlig film om hjältar som slåss mot skurkar, bara i en otroligt omständlig och förvirrande intrig (där hjältarna påstår att de är skurkar, fastän filmen aldrig visar det). Att filmen blir någorlunda sebar beror bara på att Ayer har en enhetlig stil, en slags monoton vägg av våld. Låter det som en kul biokväll för dig, så varsågod.
FREDRIK FYHR
SUICIDE SQUAD
Originaltitel; land: Suicide Squad; USA.
Urpremiär: 1 augusti 2016 (New York City).
Svensk premiär: 3 augusti 2016.
Speltid: 130 min. (2.10).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 4K/35 mm, D-Cinema (äv. 3D)/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Will Smith, Margot Robbie, Joel Kinnaman, Viola Davis, Jared Leto, Robin Atkin Downes, Ted Whittall, David Harbour, Shailyn Pierre-Dixon, James McGowan, Jim Parrack, Common, Jai Courtney, Ike Barinholtz, Ezra Miller, Jay Hernandez, Adewale Akinnuoye-Agbaje, Cara Delevingne, Adam Beach, Karen Fukuhara, Aidan Devine, Corina Calderon, Andrew Bee, Kevin Hanchard, Alain Chanoine, Matt Baram, Scott Eastwood, Kevin Vance, Kenneth Choi, Ben Affleck (okrediterad), Raymond Olubawale (okrediterad), Drew Moss (okrediterad), Dan Petronijevic (okrediterad).
Regi: David Ayer.
Manus: David Ayer.
Producent: Charles Roven, Richard Suckle.
Foto: Roman Vasyanov.
Klippning: John Gilroy.
Musik: Steven Price.
Scenografi: Oliver Scholl.
Kostym: Kate Hawley.
Produktionsbolag: Warner Bros, Atlas Entertainment, DC Comics, Lin Pictures, ass. RatPac-Dune Entertainment.
Svensk distributör: Fox/Warner.
Betyg och omdöme: Medel – effektfull, hyggligt gjord action i spritt språngande tempo men mycket rörigt berättad och utan tydlig motivation i karaktär och intrig.
8 svar på ”Suicide Squad”