Lights Out

L.O.00185.dng

Lights Out är en ”svart blubb”-skräckfilm. Med det menar jag att det är en sådan skräckfilm där monstret är en svart, datoranimerad blubb. Blubben hänger i taket, över sängen, längsmed väggarna. Blubben har kanske ögon, kanske mun, oftast några slags händer – det är en demon ibland, annars ett spöke; ofta har blubben en gång varit en häxa, eller bara en väldigt elak tjej, men det vi ser är en blubb.

Blubb-skräckfilmen är kanske per definition en lägre stående art av skräckfilmer, men nu finns den – och Lights Out är en av de bättre jag sett. Det är dock inte tack vare blubben, som i den här filmen heter Diana. En gång i tiden var hon en elak tjej (ser ni!) som mötte ett hemskt öde och som nu måste terrorisera vår värld som en svart blubb.

Hennes svaghet är ljus, och hon dyker bara upp när det är mörkt. Här finns förstås flera frågor man gör bäst i att inte fråga sig – främst: Är inte ljus en ganska dålig sak att vara allergisk mot som monster? Är inte ljus ett ganska centralt jordiskt fenomen? Även om solen går ner på kvällen så har vi ju sedan år 1879 haft glödlampor.

Men, men. Logik blir ofta irrationell i sådana här filmer. Titeln Lights Out annonserar redan filmens gimmick: När man klickar av ljuset – där står blubben! När man klickar på det igen – blubben är borta!

Och när man klickar av det – blubben är där!

Och när man klickar på – blubben är borta!

Klick – blubb! – klick – ingen blubb! – klick – blubb! – klick – ingen blubb! – hjääälp! Kan ingen bara låta ljuset vara på hela tiden? Fast det vore opraktiskt förstås, och tänk på elpriserna i dessa tider.

löo2

Ja, jag gör mig lite rolig på filmens bekostnad. Det är för att jag tyckte om den lite grann, och jag vill inte berömma den för mycket. Den vilar nämligen på ganska ogenomtänkta grunder – vissa skulle med gott fog säga direkt idiotiska – och jag tycker inte den förtjänar att komma undan så lätt.

Filmen är regisserad av den svenska långfilmsdebutanten David F. Sandberg, och den är åtminstone till namnet byggd på en av hans kortfilmer, och även om produktionen är amerikansk anar jag inslaget av svensk genrefilm, ett fenomen jag har ett par fördomar om. Otvivelaktigt finns det en glädje hos svenska genrefilmare, men den är ofta enkelriktad. Det känns ofta som att de som gör svenska genrefilmer är mycket mer måna om att de själva, snarare än publiken, ska ha roligt.

Så känns åtminstone Lights Out – den innehåller många schysst riggade scener, imponerande avvägt ljusarbete (även om mycket säkert är digitalt), en ganska diger kunskap om skräckfilmshistoriens ”do’s och don’t:s”, övertygande make-up och ett par iögonfallande designidéer – huvudpersonen Rebecca (Teresa Palmer) är någon slags H&M-svartrockare som har skärsår på armarna och lyssnar på ett metalband som (att döma av hennes affischer) heter ”Släckt” (ett internskämt från Sandberg som ger vissa Renny Harlin-vibbar). Det känns som att Sanberg har brainstormat ihop schyssta konceptuella idéer till en högre grad än vad han arbetat på berättelsens originalitet, eller förmågan att förmedla något till publiken.

Därmed inte sagt att storyn är utan kvalitéer. Omkring den centrala blubben har vi alltså Rebecca, som vid någon tidpunkt rymde hemifrån och nu lever någon slags oklar existens (något jobb nämns inte, men hon har en schysst lägenhet) där hon har svårt att binda sig till eventuella pojkvännen tillika rockern Bret (Alexander DiPersia).

Vi lär oss att Rebecca, när hon var liten, framför allt flydde sin mamma Sophie (Maria Bello) på grund av Diana, blubben, som hon länge trott bara varit ett fantasifoster. Rent officiellt tror alla att Sophie är galen, vilket mer eller mindre är sant. Hon går på antidepressiva och pratar med folk som ”inte är där”. Socialen står på stand-by när hennes man dör, eftersom hon har en son vid namn Martin (Gabriel Bateman) och Sophie är eventuellt inte speciellt lämplig som förälder.

Den här melodramen har väldigt lösa konturer, så be mig inte att bli mer specifik, men tioårige Martin är alltså Rebeccas halvbror och att pojken är i fara är den främsta orsaken till att hon måste återförenas med sin luggslitna mamma för att besegra Diana, som hemsökte hennes barndom liksom hon nu hemsöker Martins. Det blir lite av de gamla Terror på Elm Street-filmernas ”slå ihop sig mot Freddy Krueger”stämning, samtidigt som det är samma gamla vanliga ”booga booga booga”-skräck som (producenten) James Wan hällt över publiken.

Om än, kanske, inte riktigt lika desperat och med lite mer finess. Berättelsen är knappast grandiost utformad, men Teresa Palmer och Maria Bello är överraskande intensiva som mor och dotter och de bär upp hela filmen till en sådan grad att jag accepterade den som passabel skräckfilmsunderhållning.

Det har säkert också något att göra med filmens utformning i övrigt – fotot vet vilka delar av bilden som är läskigast, klippningen är solid och tempot lågmält och stämningen lagom mystisk, det finns inte så många jump-scares som man kanske automatiskt vill få för sig; skådespelarna får tid att klämma ut lite liv ur sina rollfigurer och när de blir svettiga, skitiga och blodiga så ser det faktiskt lite fysiskt ut, som att de faktiskt stånkar sig igenom en mardrömspärs.

Konstigt nog fattar Sandberg galoppen först mot slutet – i de första scenerna får vi så mycket överdriven blubb-skräck att jag trodde jag tittade på en hopplös kalkon som inte fattade att mörker och ovetskap i sig är läskigt, och ju mer datoranimerad blubb vi ser desto sämre. Diana ska inte vara en karaktär. Hon ska vara ett ”det”. Åtminstone om det ska vara läskigt.

Och det är också vad det blir mot slutet. Eller åtminstone spännande. När vi kommit igenom den omständliga expositionen, och Palmer och Bello fått gå några ronder skådis-boxning mot varandra, så finns det bara de där snyggt riggade scenerna och smarta konceptuella idéerna kvar; de gör sitt jobb när spänningen dras upp några varv och filmen fungerar, åtminstone i min bok, som en hyggligt tuffande skräckfilmsmaskin med några inslag av obligatorisk melankoli.

FREDRIK FYHR


lo

LIGHTS OUT

Originaltitel; land: Lights Out; USA.
Urpremiär: 8 juni 2016 (Los Angeles Film Festival).
Svensk premiär: 10 augusti 2016.
Speltid: 81 min. (1.21).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Arri Alexa); DI/DCP/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Teresa Palmer, Gabriel Bateman, Alexander DiPersia, Billy Burke, Maria Bello, Alicia Vela-Bailey, Andi Osho, Rolando Boyce, Maria Russell, Elizabeth Pan, Lotta Losten, Amiah Miller, Ava Cantrell, Emily Alyn Lind.
Regi: David F. Sandberg.
Manus: Eric Heisserer.
Producent: Lawrence Grey, Eric Heisserer, James Wan.
Foto: Marc Spicer.
Klippning: Michel Aller, Kirk M. Morri.
Musik: Benjamin Wallfisch.
Scenografi: Jennifer Spence.
Kostym: Kristin M. Burke.
Produktionsbolag: New Line Cinema, RatPac-Dune Entertainment, Grey Matter Productions, Atomic Monster.
Svensk distributör: Fox/Warner.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – ganska generisk skräck-story utan mycket logik eller originalitet, men produktionen är präglad av engagemang – det är tekniskt välgjort och skådespelarna anstränger sig.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *