Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Learning to Drive

learning to drive videosöndag

Det är skönt när feel-good-filmer kan vara vuxna, tillbakalutade och intelligenta. Det är skönt när en oerhört begåvad person som Patricia Clarkson får ha huvudrollen i en film, strunt samma vilken. Det är inte alltid fel att se en film där man vet ungefär allt som kommer att hända – åtminstone inte om det finns mycket fint att se längs vägen. Det är som att åka ut till sitt favoritställe för en picknick eller något.

En cinematisk picknick kan vara som Learning to Drive till exempel, i grunden en feel-good om en kvinna som blir lämnad av sin man för att därefter komma över uppbrottet genom att lära sig köra bil. Naturligtvis ser hon inte sambandet först. Men gradvis går det upp för henne att den där kloka taxichauffören från Indien (spelad av Ben Kingsley) hjälpt henne på traven. Det är kämpigt i början? Försök och försök igen. Wendy (Clarkson) blir bättre på att köra bil och hon kör längre och längre bort ifrån exet mentalt.

Den som inte tycker premissen är för fånig kommer inte att ha några problem här. Och jag tycker inte att någon borde ha det. Learning to Drive är en förvånansvärt enkel och positiv film för att komma från Isabel Coixet, som tidigare regisserade Ben Kingsley i det överskattade dramat Elegy (2000), och det är en förvånansvärt nyansrik skildring av relationer för att vara ett manus av Sarah Kernochan (vars tidigare kredentialer innefattar 9½ vecka). Lägg därpå legenden Thelma Schoonmaker, som klippt filmen, och du har dessutom en feministisk film här, åtminstone indirekt. Filmen är inte enormt minnesvärd, kanske, men vart man än tittar på den så blir man glad.

Undantaget kanske är Ben Kingsley, som har en tendens att få varje film han är med i att handla om hans framträdande. Somliga tycker att jag är galen men jag är en uttalad Kingsley-skeptiker. Låt mig vara mer specifik: Han tillhör den typen av klassiskt skolade brittiska skådespelare som praktiskt taget är skådespeleri-robotar. Skådespelare som Kingsley (eller Anthony Hopkins, eller Michael Caine) kan göra precis vilken roll som helst, men man får sällan känslan av att de verkligen måste. De är oerhört bra på att läsa manus och lära sig repliker – därefter hittar de rätt betoning av meningen, rätt snärt i levererandet; i slutändan blir det övertygande retorik mer än något annat.

Det är bra så länge det fungerar. Ben Kingsley tenderar dock att vilja göra roller som syns lite extra, roller där han får lägga på ett extra lager smink eller (som här) ta på sig en turban och en brytning, allt för att stjäla ljuset från vad som försiggår i filmen i övrigt. Vilket hade varit mindre problematiskt om han varit mindre mekanisk – varenda gång jag ser Ben Kingsley i en film ser jag Ben Kingsley och ju mer han försöker klä ut sig desto mer Ben Kingsley blir han.

Annat är det med Patricia Clarkson som också kan manuset och replikerna och uttalet men som verkar gå in i rollen med en helt annan personlig dynamik. Hennes rollfigur här, Wendy, är ingen utmaning. Som nydumpad kvinna av en viss ålder, och som beläst litteraturkritiker, är hon visserligen mer ambitiös än figurerna vi hittar i typiska romantiska komedier, men alla har stött och blött i hjärta och smärta och den förnedringen som Wendy utsätts för är såklart drabbande – inte ens hon, med sitt intellekt och sin insikt om vad som är rimligt och rätt, kan låta bli att få ett smärre psykbryt av att bli dumpad (av en man som dessutom lämnat henne för en författare hon beundrar).

Wendys relation med körskoleläraren Darwan (Kingsley) är naturligtvis en platonisk historia som hela tiden gränsar till det romantiska – mest på grund av förväntningarna vi har på den här typen av filmer – och medan Wendy tragglar i sin post-dump-ångest så försöker Darwan komma in i en annan romantisk ruljans: Han är nämligen mitt uppe i ett nytt liv med sin fru (Sarita Choudhury) som är ”hans” via arrangerat giftermål. De är två främlingar som delar samma hushåll.

Om det låter lite för allvarligt för en glättig feel-good så är det för att Learning to Drive inte är en glättig feel-good utan snarare en sådan där ”feel-helt-okej”-dramedi med olika typer av försök till relativism – det vore ju fördomsfullt att låta Wendy få livsråd av en ”vis indier”, så man försöker här göra den ”visa indiern” så autentisk som möjligt. Det kanske är fel med tvångsäktenskap… så den här filmen försöker göra det så fint som möjligt.

Ja, ni förstår. Ett steg fram, två steg bak. Ändå kan jag inte klaga för mycket på manusets passiv-aggressiva ängslighet och ovilja att ta i konflikterna, för Learning to Drive är i grund och botten inte den typen av film. Där den istället vinner poäng är i skildringen av uppbrottet som, inte minst på grund av Clarkson, känns verkligt och genomlevt. Hon vet vad det handlar om lika mycket som Coixet och Kernochan. Eftersom det är en film om kvinnliga erfarenheter, gjord av och till stor del för kvinnor, så har Learning to Drive inte fått så mycket syre att andas sedan den gick sina festivalrundor (på Göteborgs Filmfestival visades den redan i januari 2015). Nog har jag sett sämre filmer gått på bio i Sverige sedan dess. Med betydligt färre kvinnor.

FREDRIK FYHR


l2d

LEARNING TO DRIVE

Originaltitel; land: Learning to Drive; Storbritannien, USA.
Urpremiär: 9 september 2014 (TIFF).
Svensk premiär: 25 januari 2015 (GIFF), 7 maj 2016 (DVD/BR).
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: SxS Pro; DI 2K/D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Patricia Clarkson, Ben Kingsley, Jake Weber, Sarita Choudhury, Grace Gummer, Avi Nash, Samantha Bee, Matt Salinger, John Hodgman, Michael Mantell, Daniela Lavender, Gina Jarrin.
Regi: Isabel Coixet.
Manus: Sarah Kernochan.
Producent: Dana Friedman, Daniel Hammond.
Foto: Manel Ruiz.
Klippning: Keith Reamer, Thelma Schoonmaker.
Musik: Dhani Harrison, Paul Hicks.
Scenografi: Dania Saragovia.
Kostym:Aminah Haddad, Minji Kim.
Produktionsbolag: Broad Green Pictures, Core Pictures, ass. Lavender Pictures.
Svensk distributör: Universal Sony (DVD, Blu-Ray).


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – dramakomedi präglad av en trevlig, mogen feel good-stämning och fina skådespelare, även om manuset bygger på förutsägbara formler och fördomar det inte lyckas överkomma trots en del krångliga försök.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *