Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Free State of Jones

hhh

Osäkerhet är en viktig aspekt av en filmupplevelse. Det finns alltid en känsla när ljusen slocknar och filmen börjar, en känsla av att en upplevelse är på väg – en upplevelse vi inte kan välja på förhand; något kommer att hända oss. Om den känslan någonsin lämnar mig lovar jag att sluta skriva om film. Den kritiker som ser en film och bara letar efter saker att inte bli besviken över, den kritikern har gjort sitt. En bra film överraskar dig för vad den är, inte för vad den inte är. Och en dålig film kan provocera dig så pass mycket att du nästan kan beundra den för det – eller, i vilket fall som helst kan den ge dig, just det, en upplevelse.

Det är bland annat därför som historia är det skolämne som går ihop sämst med film. Vad hände egentligen i den amerikanska södern, oktober 1862? Alltså, egentligen, till punkt och pricka?

Rätt svar: Vem bryr sig? Om en film inte har avsikt att göra någon slags fantasi av historieskrivningen så har den misslyckats på förhand. En bild ljuger alltid, och kommer aldrig att återge ens en kopia av verkligheten. Om en film i första taget vill vara godkänd historieskrivning måste den gå en omständlig omväg genom varenda scen, varenda replik, varenda möjlighet till publikens naturliga förmåga att tolka själv (det vill säga, kanske ”fel”).

En sådan film är inbördeskrigsskrönan Free State of Jones. Den kan omöjligen vara provocerande, sådär som en dålig film, för dess berättelse bygger på alltför perfekt godhet. Det är en film som håller ett allvarligt tonläge, den är full av hänvisningar till datum och händelser och är (enligt regissören och manusförfattaren Gary Ross) gjord med mycket research.

Andemeningen: Detta är minsann inte en film som Patrioten (2000) med Mel Gibson, som tog amerikanska självständighetskriget och gjorde populistisk Braveheart-myt det.

Men vad är det för film istället då? Och är det verkligen inte en till Braveheart-myt, bara en som är väldigt ansträngd i tonen?

Jag menar, på en storynivå är vi ju ganska nära. Matthew McConaughey, en man med snarlikt maskulint patos, spelar sydstatsbonden Newton Knight – baserad på en verklig händelse, dvs. en som tiden gjort till en myt – som, precis som Gibsons favorithjälte William Wallace, samlade ihop ett gäng fattiga vita och förrymda slavar för att strida mot konfederationen och förklara en bit av Mississippi som självständigt. Vi har ängsliga kvinnfolk som oroar sig i stugorna och onda antagonister som gör onda saker och tror på ond rasism.

Länge är den enda skillnaden mellan Free State of Jones och den typiska Gibson-filmen bara att Ross anlägger en tung, monoton, allvarlig atmosfär, som ganska snart känns ofrivilligt klaustrofobisk: Det finns väldigt många lågmälda samtal vid lägereldar här och McConaughey är stoisk ut i kindbenen. Lågmält pågår filmen i en trög pretentiös murrighet, men hela tiden utan att någon säger eller gör något som inte påminner om en typisk film av det här slaget. Stämningen är nästan paranoid, som om filmen försöker att dölja något.

Jag antar att det inuti varje McConaughey-film om inbördeskriget finns en Gibson-film om inbördeskriget som längtar efter att få komma ut. Den börjar med ett stort slag, i våld och lervälling, som om den vet att den måste spara sig i en timme efter det. Våldet och spänningen är, trots allt, vad som lockar med de flesta krigsfilmer – vill du verkligen se en riktig skildring av krig? Tänk efter nu – och Free State of Jones använder en allvarlig, tung atmosfär som på sitt sätt är minst effektiv som det bombastiska fettet i Patrioten.

På samma sätt består Ross’ manus klyschor som har fler litterära kvalitéer än det typiska Gibson-manusets klyschor. När McConaughey håller en döende pojke i famnen så säger han, tröstande: ”Du dör inte.” Gibson, i samma typ av scen, säger det mindre subtila: ”No! No! Oh my God, no!!!”

Men det finns en bisarr ärlighet i Gibson-scenen. Hans karaktär är total fiktion, och likaså är kriget han är med i (via filmen). Free State of Jones är också pur fiktion, den har bara en mer seriös stil. Och stilen blir som en dimma av pseudohistoriskt ädelmod som fördunklar faktumet att allt fortfarande bara är ganska simpel underhållning; dessutom fortfarande med en och annan tveksam historisk kommentar, ditlagd (såklart) för spänningen (myndigheter motarbetade KKK ganska friskt under 1870-talet, till exempel, medan filmen antyder motsatsen).

Intrigen tuffar på i sin obligatoriska David och Goliat-romantik, mellan slag och predikningar (nästan som på berget) där McConaughey gång på gång är på de svagas sida och aldrig visar antydningar till nyanser eller dåliga sidor. Humorbefriat och utan större finess rabblas det exposition mellan scener och händelser följer varandra obligatoriskt, liksom i tradiga biopics; inte för att handlingar leder till nya handlingar, utan för att vi nu är ”framme vid” den-och-den-händelsen, det-och-det-året.

Riktigt trist blir dock inte filmen förrän sista tredjedelen, då filmen inte är klar fastän berättelsen är det. Som om den är mån om att bli en film som lärare kan visa i skolan (den värsta typen av filmer) hoppar den mellan scener som visar senare händelser, och ytterligare senare händelser, och så ytterligare senare händelser, och det känns som klipp tagna ur en uppföljare, sedan en till, och ännu en.

Som om inte det var nog störs filmen av en sidointrig som utspelar sig över 80 år senare, där en ättling till McConaugheys karaktär är i domstol för att ha gift sig med en vit kvinna trots att han är svart – om detta ska visa på hur fördomar förs vidare i tiden (nähe?) så blir det bara ännu tydligare att den här berättelsen, intressant i sin egen rätt, inte hittar någon egen anledning att existera som film. Vill den vara en oglamoriserad Braveheart, en historielektion eller ett långsökt epos? I brist på bättre försöker den vara allt samtidigt.

Brutaliteten, och romantiken i våldet, är det starkaste intrycket jag fick. Jag tror att filmvåld idag på det stora hela förlorat förmågan att vara chockande och moraliskt, liksom filmsex (på grund av oceanen av porr) förlorat möjligheten att kännas oskyldigt eller erotiskt. Free State of Jones har slagscener där huvuden sprängs och blod flyger. Jag förstår att det säljs som skräck, men precis som i Ross’ Hunger Games tar vi in det som ”thrill kills”. Du kan ta fantasin ut ur våldet, men du kan inte ta våldet ut ur fantasin – så båda blir kvar. Den enda egentliga skillnaden mellan Free State of Jones och Patrioten är att den ena filmen viskar det den andra skriker.

FREDRIK FYHR


free state of joness

FREE STATE OF JONES

Originaltitel; land: Free State of Jones; USA.
Urpremiär: 24 juni 2016 (USA, Kanada).
Svensk premiär: 12 augusti 2016.
Speltid: 139 min. (2.19).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Matthew McConaughey, Gugu Mbatha-Raw, Mahershala Ali, Keri Russell, Christopher Berry, Sean Bridgers, Jacob Lofland, Thomas Francis Murphy, Bill Tangradi, Brian Lee Franklin, Kerry Cahill, Joe Chrest, Jessica Collins, Donald Watkins, Jill Jane Clements.
Regi: Gary Ross.
Manus: Gary Ross.
Producent: Jon Kilik, Gary Ross, Scott Stuber.
Foto: Benoît Delhomme.
Klippning: Pamela Martin, Juliette Welfling.
Musik: Nicholas Britell.
Scenografi: Philip Messina.
Kostym: Louise Frogley.
Produktionsbolag: Bluegrass Films, Larger Than Life Productions, Route One Entertainment, Vendian Entertainment.
Svensk distributör: Noble Entertainment.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – tekniskt habil skröna ur amerikanska inbördeskriget; lever på fina skådespelare och en allvarlig stämning, men i grunden är berättelsen tom – manuset hittar aldrig någon poäng eller mening då/fastän den försöker flera olika strategier samtidigt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *