Alena

alena+

Alena är en sympatisk, men inte speciellt lyckad, svensk skräckfilm. Den vänder sig till en tonårig publik som aldrig sett Carrie (1976) eller Psycho (1960) eller ens Fight Club (1999). För alla andra känns det bekant: Konstig tjej, ny skola, elaka tjejer, blodig död. Där har du storyn. Antingen vet du exakt vad jag menar, eller så kanske du borde se Alena.

Alena (Amalia Holm) är den konstiga tjejen – är tanken, åtminstone; hon framstår som vänlig, osminkad och naturlig. Den nya skolan är en snoffsig internatskola – är tanken, åtminstone; stämningen påminner mer om ett bråkigt gymnasium och vi får bara se två lärare. Alena har hursomhelst bytt skola, vilket ska vara ett mysterium – även om vi måste lista ut det själva, för hon verkar som sagt inte så mystisk. Något är helt klart skumt med hennes kompis Josefin (Rebecka Nyman) som hon tycks bo med i en småsunkig villa någonstans i skogens slut. Någon kan ha nämnt ordet ”föräldrar” någon gång, men i så fall missade jag vart de höll hus. De syns åtminstone ingenstans.

Skolans plågoande Filippa (Molly Nutley) har rika föräldrar – det är hon inte sen med att informera omvärlden om. Hon tycker förstås att Alena är ett freak – även om man inte riktigt vet varför – och måttet blir verkligen rågat för henne när Alena visar sig vara nästa stora stjärna i lacrosselaget, tydligen det spel som utgör den största prestigejakten på skolan. Det måste oundvikligen bli så att Filippa ger sig på Alena via olika hyss. Lärarna måste oundvikligen vara oförstående eller obrydda. Men tröst kan förstås komma, via den något mystiska Fabienne (Felice Jankell), som med långt hår och knasig svart hatt ser ut som Carl Einar Häckner och egentligen är konstigare än Alena, men som ändå är den mest åtråvärda tjejen på skolan.

Den skarpsinniga läsaren noterar att det bara är tjejer med i filmen, vilket också betyder att en romans utvecklas mellan Alena och Fabienne. De är mysiga, ska jag erkänna, och det är trevligt att i förbifarten konstatera att kärlek som deras inte längre leder till några höjda ögonbryn. Skådespelarna är också fina, även om de är som bäst när de tillåts balla ut, tangera improvisation och spela lite utanför manuset. När de poserar framför kameran, eller reciterar manusets stela dialoger och förklarande passager, skaver det desto mer, som så ofta i svensk film, som om någon tvingar dem att agera fyrkantigt och mekaniskt, helt mot sina instinkter och intuitioner.

Personregin spökar, alltså, och det är i synnerhet här filmen hänger löst och brister. Det är en sak att en van thrillertittare kan gissa filmens ”twist” på en gång, men det är värre att filmen inte lyckas övertyga oss om varför vi ska bry oss. Vad än en film handlar om måste den våga handla om det, hitta ett sätt att framhäva det, konstant ”ligga på”. Långfilmsdebutanten Daniel di Grado hittar ett par snygga stämningsbilder, ihop med fotografen Simon Olsson och scenografen Sara-Tuva Kippel, men för många scener där vi möter karaktärerna passerar förbi som ofärdiga klumpar. Det hade inte skadat med en mystisk närbild här, en förlängd paus där, något slags liv i berättandet som gör oss eggade.

Istället pågår filmen som om hälften av dess motorer är avstängda. Vi vet till slut inte varför Alena blir mobbad av taskiga Filippa. Filippa kan faktiskt inte förklara det själv – hon anser att Alena är ett ”psycho” men ingen verkar veta vad hon pratar om. Att Alena har ett mystiskt förflutet läggs det också mycket lite fokus på, vilket leder till en alltmer förvirrande stegring mot finalen när vi helt enkelt inte vet det filmen vill att vi ska veta.

Till viss del är det inte di Grados fel, även om han kunnat göra mer för att accentuera spänningen i intrigen, utan kanske också ett grundläggande problem. Alena, liksom berättelsen i stort, är omgiven av stora hål där vi i onödan måste gissa oss fram till hur saker ligger till (helt utan ledtrådar) – inte för att filmen försöker leka med oss, utan för att den helt enkelt lider av amatörmässiga ofärdigheter.

Alena är byggd på en serieroman av Kim W. Andersson, och jag misstänker ändå att den fungerar på ett bättre sätt. Rena bilder kan trigga igång vår fantasi, och vi kan förstå mycket på ren intuition. Filmen hade behövt ett mycket mer innovativt språk för att lyckas med samma sak. Nu kan man bara ana en mer tillfredsställande berättelse, under ytan av logikluckor och anonyma oklarheter, som om det är en skräckfilm med en hygglig kropp; men den är tunn, nästan tyngdlös, för den saknar filmiskt kött under huden (så att man inte glömmer att man sett den) och filmiskt blod i ådrorna (så att man verkligen känner vad den vill få oss att känna).

FREDRIK FYHR

PS. Alena har visats på SVT, och funnits upplagd på SVT Play, i en 59 minuter lång version. Därutöver recenserade Robert Warrebäck filmen från Stockholms Filmfestival, i något mer positiva ordalag, hösten 2015.

alena videosöndag

ALENA

Originaltitel; land: Alena; Sverige.
Urpremiär: 9 oktober 2015 (Sitges Film Festival).
Svensk premiär: 13 november 2015 (SIFF), 16 mars 2016 (BUFF), 19 augusti 2016.
Speltid: 83 min. (1.23).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ?; DI/DCP/2.35:1 (16:9?), letterbox.
Skådespelare (fullständig rollista): Amalia Holm, Felice Jankell, Molly Nutley, Rebecka Nyman, Helena Af Sandeberg, Johan Ehn, Ulrika Ellemark, Malin Persson, Marie Senghore.
Regi: Daniel di Grado.
Manus: Kerstin Gezelius, Alexander Onofri, Daniel di Grado.
Producent: Alexander Rönnberg.
Foto: Simon Olsson.
Klippning: Linda Jildmalm.
Musik: Karl Frid, Pär Frid.
Scenografi: Sara-Tuva Kippel.
Kostym: Sandra Woltersdorf.
Produktionsbolag: Silvio Entertainment. samprod. SVT. support. SFI.
Svensk distributör: Scanbox.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – i grunden stabil skräckberättelse som inte når fram, på grund av ett  ojämnt utförande i alla avseenden.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *