War Dogs

war dogs videosöndag 1

War Dogs är byggd på verkliga händelser, men det verkar göra detsamma. Här har vi en film som gillar sig själv och sin attityd så mycket att den tycker sig stå över sådana basala saker som publiken. Det är en ”crime-flick” för Scarface-fans och berättelsen – ni vet, ”based on a true story” – är som ett kryphål i lagen den använder för att få finnas till. Det är en sådan där flipperspelsartad mycket-bling-bling-montage/”dollar dollar bill, y’all”-typ av film. De som går igång på den typ av porr som våld, vapen och pengar utgör (för jag tror faktiskt att många via dessa saker får någon slags sexuell njutning) kan se hur många War Dogs-filmer som helst. Vanliga, och vuxna, åskådare frågar: Vad handlar filmen om? Varför ska vi bry oss?

Där har filmen svårare att svara. Egentligen handlar filmen mest om Jonah Hill. Vi ska se honom utklädd till knäpp gangster. Han ska säga och göra galna saker, gärna i slow motion, och vi ska gilla det. Det är rubricerat som någon slags komedi. Det händer ingenting roligt, och ingen har direkt skämt att komma med. Men, ni vet, det är snarare tal om ett humor-manér. En slags knarkpåverkad skummellibum-häppelihupp-mäueu-humor som är enkel att använda, antar jag, eftersom den bara kräver att Jonah Hill ska stå där och se lite konstig ut.

Men okej, jag ska ta filmen på orden ett ögonblick och förklara vad den på papperet handlar om. Tekniskt sett är det en skildring – via den nu vanligt förekommande ”Scorsese-karaoke”-genren, se även The Big Short – av den gamla nyheten att två unga män i tjugoårsåldern (David Packouz, spelad av Miles Teller, och Efraim Diveroli, Hill) tjänade 300 miljoner dollar på att sälja vapen till Pentagon, som i sin tur gick till den amerikanska armén i Afghanistan. Dealen var bluff och båg, för vapnen var andrahandsvaror från krigshärjade länder och kulorna kinesiska och defekta sådana, ompaketerade i andra lådor (som om Pentagon inte skulle notera det).

Med facit i hand framstår Packouz och Diveroli som begåvade idioter, men filmen vill förstås att vi ska gilla dem och ta dem seriöst. Nåväl. Den berättar bakgrunden till affären, som egentligen var kulmen av en lång karriär av vapenlangning. Duon var så kallade ”war dogs”, krigets bottenskrapare som medan Irakkriget pågick (detta var under G.W. Bush-eran) tjänade pengar bakom skrivborden på sina billiga kontor, genom att kränga runt beställningar och vänta på insättningen. Typ. Något sånt. Det måste rimligtvis ha varit mer komplicerat än så, men War Dogs vill skapa tanken att det var så enkelt att två obegåvade stoners kunde göra det under loppet av tre-fyra glada montage med vintage rockmusik på ljudspåret. Enkelt. Till slut måste det gå dåligt, förstås, men det sker inte av någon särskild anledning. Vid det laget har vi bara kommit till sista akten, och då måste en sådan här film ta en sådan vändning. Vill du förstå de specifika omständigheterna i en film byggd på verkliga händelser? Se en bättre film än War Dogs.

Tre manusförfattare har varit inblandade här – bland annat regissören Todd Phillips, vars Baksmällan (2009) är den enda bra film han gjort (bland de andra kan nämnas uppföljarna) – och de har uppenbarligen haft svårt att göra en berättelse av materialet (hämtat från en Rolling Stone-artikel). Packouz ska vara vår hjälte, killen som egentligen bara ”dras med” i Diverolis plan. De två är gamla barndomsvänner och de träffas på en kompis begravning. Diveroli, i Jonah Hills nu klotrunda uppenbarelse, är välklädd och gangsterartad och ter sig (väl, antar jag) lockande för Peackouz som sagt upp sig eller fått sparken från sina senaste kneg och nu försörjer sig som massös samt misslyckad försäljare av badhanddukar till ålderdomshem (vilket filmen faktiskt slösar en hel scen på).

Man verkar tro att eftersom Packouz har ett tråkigt jobb så ska det räcka som motivation för ett liv som uppenbarligen eskalerar från smussel till direkt kriminalitet. Det är en av de centrala problemen med filmen. När var senaste gången du träffade en gammal barndomskompis, blev tjenis på en gång och därefter blev businesspartners över en natt? Även om Packouz bara ”råkar” bli kriminell så måste han ha någon slags agenda, någon slags mörk nyans eller en skugga av ohederlighet, för att karaktären ska ha dynamik. Vi vet nu inte varför han inte genomskådar Diverolis uppenbarligen opålitliga framträdande, eller varför han vill riskera framtiden för hans gravida fru Iz (Ana de Armas), eller vad för egenskaper han nu har som gör att just han kan göra just det här jobbet.

Problemet är att manusförfattarna inte vet heller. Teller är en begåvad skådespelare men hans karaktär har nästan inga kännetecken, ingenting som utmärker hans vilja eller begär, och om han bara ska vara en ”vanlig kille” förklarar det inte direkt varför just han är i en så ovanlig situation. Han är ett generiskt tomrum till karaktär, komplett med en fru som han inte verkar bry sig om alls (fastän filmen tror att han gör det). Man kan å andra sidan inte klandra Teller, eftersom frun hans karaktär fått klängandes om halsen är en sedvanligt värdelös ”orolig hustru”-kliché.

Eftersom Tellers centrala huvudperson är så tom och menlös blir War Dogs istället bara ”The Jonah Hill Show” – och visst, Hill är inte dålig. Tvärtom. I en film som inte fungerar är det roligt att ha något att titta på. Hill visar att han kan göra raka motsatsen till sin Oscarsnominerade biroll i The Wolf of Wall Street – en liknande film – men ändå använda just sitt manér för att få rollen att fungera. Det är bara synd att filmen inte har så mycket annat att ge än just honom. Och honom har vi sett förut.

Säkert kommer diggare av skräpmat, knarkkomedier och ”crime-flicks” äta upp War Dogs utan problem – och för all del. Det är en snygg, stabil narrativ som pumpar bra macho tryck i den ofrivilliga homoerotiken (en biljakt i al-Falluja är också fint gjord). Men den som vill ha mer än attityd, och som faktiskt tror att det finns en intressant berättelse här, kommer ha minst lika långtråkigt som jag. Filmen hade varit så mycket roligare om den inte låtsades vara på riktigt. Fiktionen kan vara märkligare än verkligheten, ja, men om fiktionen är tillräckligt svag kommer verkligheten att avslöja den. Som här.

FREDRIK FYHR


war dogs videosöndag 2

WAR DOGS

Originaltitel; land: War Dogs; USA.
Urpremiär: 3 augusti (New York City).
Svensk premiär: 19 augusti 2016.
Speltid: 114 min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ProRes 4:4:4 (3.2K) (Arri Alexa XT); DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jonah Hill, Miles Teller, Ana de Armas, Bradley Cooper, Patrick St. Espirit, Kevin Pollak, Shaun Toub, JB Blanc, Andrei Finti, Gabriel Spahiu, Julian Sergi, Edson Jean, Jeremy Tardy, Ashley Spillers.
Regi: Todd Phillips.
Manus: Stephen Chin, Todd Phillips, Jason Smilovic, byggd på artikeln ”Arms and teh Dudes” av Guy Lawson.
Producent: Bradley Cooper, Mark Gordon, Todd Phillips.
Foto: Lawrence Sher.
Klippning: Jeff Groth.
Musik: Cliff Martinez.
Scenografi: Bill Brzeski.
Kostym: Michael Kaplan.
Produktionsbolag: Green Hat Films, The Mark Gordon Company.
Svensk distributör: Warner.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – crime-story av standard uppgång-och-fall-snitt; habil narrativ utan överraskningar, däremot med svaga karaktärer och en påtaglig meningslöshet.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *