Fäktaren

fäktaren

Filmer kostar pengar att göra. Det är ett problem som hör ihop med alla filmer i filmhistorien – utom möjligen Heaven’s Gate (1980) – men det bör alltid vara ett problem för filmskaparna, inte publiken. För, ärligt talat. Hur kul är det egentligen att se en ”väl avvägd” film?

Vissa filmer, i synnerhet mer konventionella europeiska, känns som manifestationer av ovälkomna logistiska problem snarare än inspirerade konstverk gjorda för sakens skull. De spelar korten så säkert, för att kunna nå en så bred publik som möjligt och säljas internationellt, att man undrar om det ens varit mödan värt.

Den est-finsk-tyska filmen Fäktaren är ett bra exempel. Det är inte en speciellt minnesvärd film, men den är välgjord och fint spelad och ja, ni vet, ”väl avvägd”. Den provocerar inte, den saknar djup eller ögonblick då saker kan tillåtas betyda fler än en sak. Den är målad i tydliga färger och använder totalt konventionella grepp. Början, mitt slut. Antagonist, protagonist. Kärlek, skurkar, ett mål, en deadline, texter som förklarar att allt är byggt på en verklig händelse.

Det är en film gjord av folk som vet hur en film ska göras, åtminstone på en rent hantverksmässig, ekonomisk och konstlös rutin. Man måste sagt: ”Endel Nelis, vi gör en film om honom: En god man som lärde barn att fäktas under Sovjettiden”. ”Storypitch?” ”Tänk Döda poeters sällskap med en allvarlig men romantisk historisk inramning.” ”Hur många målgrupper kan man ringa in?” ”Vi har kärleksintrigen för de unga, barnen, politiken, historia (alla gamlingar gillar historia) och… tja, kanske fäktningen för de sportintresserade.”

Jag kan inte säga att det inte finns rimliga omständigheter här, förstås. Estland, som är landet i fokus, är ett land som består av en miljon invånare – hur många av dem kan ens vara skådespelare, och hur många av dem kan tänkas vara bra? – men jag kan inte låta det vara en ursäkt. Det säkra kortspelandet är utbrett i film-Europa idag, och det ligger som en kvävande elefant i rummet – något det ibland känns som att ingen vill prata om: Är det inte ett problem att de enda filmerna som kan säljas är så slätstrukna att ingen behöver se dem?

Det blir i synnerhet ett problem när det rör sig om historiska skildringar. Tyska En labyrint av lögner hade liknande problem som Fäktaren – där skildrades ett efterkrigets Tyskland där nazismen var ett tabu, men filmen var till stora delar så konventionell att det underminerade allvaret.

Och samma sak händer i Fäktaren, som alltså är en fullgod, snygg, välmenande, oförarglig och alltför lättglömd skildring av saker den nästan slentrianmässigt (som för sakens skull) poängterar är allvarliga. Istället för att Sovjets förbrytelser på esterna får vara det allvarliga ämne det i sig själv är så blir det ett allvarligt ämne bara av den anledning att det är del av en film. Som att: Ja det är klart det är allvarligt, filmen måste ju vara lite dramatisk också!

Jag vet inte om problemet är störst utanför eller innanför Estland. Det är ingen överdrift att säga att Estlands icke-autonomi inneburit ett särskilt hårt trauma, i jämförelse med andra fd Sovjetstater, eftersom de kastades mellan rysk och tysk ockupering i flera omgångar. Även den som inte känner till denna kontext kommer att sakna den i filmen.

Men, hursomhelst. Själva filmen är alltså försvinnande enkel att sammanfatta. Den utspelar sig 1952 och börjar med att den anonyme Endel Nelis (Märt Avandi, lika duktig som alla andra i den duktiga produktionen) anländer till den lilla staden Haapsalu för ett arbete som idrottslärare i en mellanstadieskola.

Miljöerna är autentiska och vackra, höll jag på att skriva. Men det är klart att de är – jag har själv besökt Haapsalu en gång, och mycket där ser ut som det alltid gjort. Ett billigt råd till filmare som vill filma historiskt och letar efter billiga lösningar: Estland har (åtminstone ännu) fantastiska gamla hus och gator som för det otränade ögat kan vara hur gamla som helst.

Hursomhelst. Nelis är en fäktare och han börjar träna upp ett gäng barn i konsten. Rektorn (Hendrik Toompere) är påtagligt lik den nazistiske skurken i Jakten på den försvunna skatten (1981) så det är ingen överraskning över att han anser sporten vara en feodal, högborgerlig och (bokstavligt talat) politiskt inkorrekt.

Allt är kontrollerat. Både framför och bakom den pliktskyldiga och tunna fasaden. Inte heller är vi överraskade över att han är lierad med den hemliga polis som effektivt opererar, så att människor försvinner från sina hus om nätterna för att aldrig synas till igen.

Det är läskiga saker, och de fungerar ganska dåligt som en fond mot en sedvanlig ”grupp med mål”-intrig. Naturligtvis dyker det upp en turnering, så att Endels barn har ett mål, något att kämpa för, och en uppmätt tid att göra det på. Under tiden kommer och går diverse biroller som bär symboliska innebörder, Endel visar sig förstås ha en mer politiskt avgörande bakgrund, och han får ett kärleksobjekt i den sävliga men klichéartat skissartade Kadri (Ursula Ratasepp).

Det blir till att dansa en passiv-aggressiv, två-steg-fram ett-steg-bakåt-dans; å ena sidan byggd på verkliga händelser som förtjänar en riktig berättelse, å andra sidan en stereotyp berättelse som inte kan förvalta verkliga händelser. Den finske regissören Klaus Härö – som i Sverige gjort Elina – som om jag inte fanns (2002) – har en proffsig känsla för stämningar och balans. Han hittar precis den rätta tonen mellan melodramatik och dunkel allvar – det är en film som aldrig visar det sovjetiska blodet, men det finns gott om blickar som kastas bakom axlar.

Det duger. Fäktaren är nämligen en film designad för att duga. Den vet att tillräckligt många går på bio bara för att se något som duger. Det behöver inte vara ett emotionellt jordskred, det räcker med att vara lagom tankeväckande. Och varför hitta på en originell berättelse med skarpa karaktärsporträtt, när det finns gott om färdiga mallar och konventioner (som visat sig kommersiellt framgångsrika) att använda sig av?

Det blir nobelt, säkert, snäppet bättre än mediokert. En film man stolt skickar till Oscarsjuryn, som exempelvis Finland gjorde med denna. Den blev inte nominerad. Jag undrar: Kommer någon att bry sig om att göra en bättre film, eller räcker det med att ha gjort en film som man kan låtsas ha en chans?

FREDRIK FYHR


2

FÄKTAREN

Originaltitel; land: Miekkailija; Finland, Estland, Tyskland.
Urpremiär: 13 mars 2015 (Estland, Finland).
Svensk premiär: 3 februari 2016 (GIFF), 19 augusti 2016.
Speltid: 93 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: codex (ARRI Alexa Plus); DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Märt Avandi, Ursula Ratasepp, Lembit Ulfsak, Hendrik Toompere, Liisa Koppel, Egert Kadastu, Ann-Lisett Rebane, Kai Nordberg, Svetlana Doroshenko, Jaak Prints.
Regi: Klaus Härö.
Manus: Anna Heinämaa.
Producent: Kaarle Aho, Kai Nordberg.
Foto: Tuomo Hutri.
Klippning: Ueli Christen, Tambet Tasuja.
Musik: Gert Wilden Jr.
Scenografi: Jaagup Roomet.
Kostym: Tiina Kaukanen.
Produktionsbolag: Making Movies Oy, samprod Allfilm, Kick Film.
Svensk distributör: Studio S.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – förutsägbart drama som enbart följer berättartekniska konventioner, vilket skär sig med den allvarliga politisk-historiska bakgrunden; dock tekniskt duktig och välspelad.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *