Medan vi drömde

medan vi drömde 1

”Pojkar, pojkar, pojkar” som Eldkvarn sjöng. Här kommer en hundfilm till. Det finns lika många sådana filmer som det finns tonårskillar ute i inlandsstäderna som pluggar in gurorna i billiga förstärkare i någons källare och räknar till fyr. I Medan vi drömmer heter de Rico, Pitbull, Mark, Dani, Paul. De ränner runt gatorna i Leipzig i det tidiga 90-talet. Snattar öl. Dräggar runt på klubbar där de blir olyckligt kära i främlingar som därefter betyder allt (i någon vecka åtminstone). Bilar blir stulna. Alkohol blir heroin. Nassarnas kängor jagar dem, sparkar dem. Musiken är lika viktig som bilderna. En dröm skapas om att starta en undergroundklubb. Vi vet redan från början hur det slutar, eftersom filmen börjar med ett ”cold open” där vi befinner oss i nuets ruiner.

Vi vet berättelsen. Vissa av oss har faktiskt redan levt den. Jag minns en av mina bästa vänner – på gymnasiet var han sångare i ett tufft band, och en gång sa han: ”Om vi någonsin i framtiden gör en låt om hur bra allt var förr så kom ihåg att skjuta mig!”

Mycket sånt sägs, och därefter går det som det går. Man anar det redan långt innan det sker – man ser in i sommarsolnedgången någon kväll i juli, salongsberusad på folköl och vet att det finns något oundvikligt i den, att det kommer att skrivas just en sång någon gång i framtiden.

Naturligtvis är Medan vi drömde byggd på en roman, för någon av oss måste ju skriva den där historien. Och generation efter generation kommer att vilja berätta den. Sista året på gymnasiet hade jag Ulf Lundells ”Sömnen” i bakfickan (hade läst ut ”Jack”). Det var arkaiska berättelser, som råkade matcha mitt nu. Nu är det stenåldern för yngre generationer.

Faktum är att varje försök Medan vi drömde gör för att bli unik gör att den bara blir mer och mer allmängiltig. Visst, den utspelar sig efter murens fall i deprimerande, Trainspotting-fula miljöer. Det är mer intressant än en svensk film om 50-talet där pojkar ska drömma om Bardot och se Ingo slå Floyd (igen). Eller en amerikansk dito, med skinande raggarbilar (och Bardot, igen).

Men frågan är om inte punkens eror börjar likna de där gamla ihjältjatade miljöerna. Och än sen? Det spelar ingen roll vilken generation vi talar om, vilken historisk miljö vi använder som bakgrund – narcissismen kommer alltid att göra allt intressant sekundärt. Den personliga, unika upplevelsen, som det fokuseras så intensivt på, blir alltid lika deprimerande lik den andra, lika anonym och irriterande, oförtjänt grandios.

Medan vi drömde klipper fram och tillbaka i tiden, till exempel: Vi får se pojkarnas barndom i DDR-Tysklands besynnerliga bubbla. Här finns förstås ingenting särskilt att lära sig. Huvudpersonerna är våra hjältar, alltså måste filmen oavbrutet bekräfta deras egon (även när de går under i knarkträsket). Nödvändigheten att ställa sig vid sidan av sig själv, för att få ett tydligt eller intressant perspektiv på berättelsens kontext, saknas helt. Istället fungerar den stökiga klippningen, som inkluderar en kapitelindelning, som för att distrahera oss bort från hur medioker filmen är i övrigt.

Och det är, för all del, inte en direkt dålig film. Jag tycker om skådespelarna, som verkar tycka om att vara där. Under ytan av de stora klyschor som utgör berättelsen kan man också, i detaljer, se att någon faktiskt varit med om just de här sakerna. Besvikelsen mot slutet är i synnerhet fint skildrad emellanåt, när knark och kriminalitet tar slut på vänskaper och lämnar kvar en känsla av värdelös meningslöshet. Som den där tjejen, den där som var värd allt ett tag, och som nu jobbar som strippa – och det är inte det värsta.

Det finns några ögonblick där filmen skildrar hur vuxenlivets oundvikliga medelmåttighet, kontra ungdomens korg fullproppad med ägg, hugger till för första gången. Den där tjejens brist på vördnad eller intresse för den gamle beundrarens känslor är lika oundviklig som plågsam – hon tycker det är kul att se honom, och småpratar lite slött innan hon försvinner in på toa med hans kompis för att dra en lina.

Men små stunder gör ingen hel film. Medan vi drömde bär ett nästan lustigt pokerface. Filmen är regisserad av Andreas Dresen, en begåvad regissör. Tror han att vi aldrig sett det här förut? Man skulle kunna tro att ingen vid det här laget skulle ge sig på att göra en sådan här film utan att först ha en idé om vad som gör den bättre än de hundra andra som gjorts. Hitta en poäng utöver klichéerna, sätta fingret på faktumet att stora drömmar tillhör ens ungdom, och att ens ungdom också är ens verklighet.

Eller just det att generationernas berättelser går i arv. Innan jag var det dem, innan dem var det ”Jack” och innan dess Kerouac. Jag antar att även Ramses och Mose hade blödiga härvor sinsemellan mellan vassen och flykten från Egypten. Kanske delningen av röda havet tog kål inte bara på egypternas stolthet utan en lång vänskap mellan två partypolare som en gång drömde stort om en framtid som aldrig skulle komma.

Eller, ja, vem vet. Jag spekulerar. Utvecklar. Den här filmen hade kunnat göra samma sak vid någon punkt i arbetet. Samma sång – oavsett hur högljudd den är – blir monoton i längden.

FREDRIK FYHR


mvd

MEDAN VI DRÖMDE

Originaltitel; land: Als wir träumten; Tyskland, Frankrike.
Urpremiär: 9 februari 2015 (Berlinale).
Svensk premiär: 19 augusti 2016.
Speltid: 117 min. (1.57).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW; DI 2K/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Merlin Rose, Julius Nitschkoff, Joel basman, Marcel Heuperman, Frederic Haselon, Ruby O. Fee, Chrion Elias Krase, Lune Rösner, Tom von Heymann, Nico Ramon Kleemann, Kilian Enzweiler, Henning Tadäus Beeck, Ronald Kukulies, Regine Seidler, Roman Weltzien, Andreas Keller, Peter Schneider, Pit Bukowski, Dorothea Walda, Anja Schneider, Melanie Straub, Thomas Brandt, Gerdy Zint, Danne Suckel, Henning Peker, Katrin Kaspar, Lynn Femme, Jörg Westphal, Hannelore Schubert, David Berton.
Regi: Andreas Dresen.
Manus: Wolfgang Kohlhaase, efter en roman av Clemens Meyer.
Producent: Peter Rommel.
Foto: Michael Hammon.
Klippning: Jörg Hauschild.
Scenografi: Susanne Hopf.
Kostym: Sabine Greunig.
Produktionsbolag: Rommel Film. samprod. Iskremas Filmproduktion, Cinémadefacto, Rundfunk Berlin-Brandenburg, Bayerischer Rundfunk, Mitteldeutscher Rundfunk, Arte France Cinéma.
Svensk distributör: TriArt.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – godtagbart gjort, men förutsägbart, coming of age-drama med för få nya idéer för att rättfärdiga sin existens.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *