Eye in the Sky

kiujui

Allt föreslår på förhand att Helen Mirren har huvudrollen här, som den brittiska översten Katherine Powell – liksom Jessica Chastain i Zero Dark Thirty har hon i flera år jagat en grupp terrorister, och nu står hon inför sanningens ögonblick: Flera av de internationellt mest eftersökta al-Shabaab-terroristerna har samlats i ett hus i Nairobi. Hon är en order ifrån att bomba dem via CIA-drönare. Hon har alla avsikter att genomföra den ordern.

Men titeln Eye in the Sky är avgörande. Det är drönarens kamera som har huvudrollen här. Bilderna som drönarna skickar bevakas också av politiker och officerare, spioner på marken, byråkrater och jurister, och inte minst de gröna soldaterna som sitter med knappen på avtryckaren.

Terroristerna i huset är helt klart på väg att förbereda ett självmordsdåd. Alldeles utanför huset som Powell vill bomba, sitter en liten flicka och säljer bröd. Att veta om att man dödar oskyldiga är en sak. Att se det är en annan.

Där, i denna enkla bild, har vi hela filmen – och den är lysande. Jag missade den när den gick på bio, och den möttes av ganska blandad kritik – vissa tyckte inte att den var spännande, vilket är ett omdöme man alltid ska ta med en nypa salt. Jag tycker att filmen är vansinnigt spännande, nämligen.

Spänning (liksom humor) är oftast en fråga om smak. Jag har aldrig blivit livrädd för Hitchcocks Fåglarna (1963), men ingen kan förneka hur briljant gjord den är. På samma sätt kan vissa (som jag) tycka att Eye in the Sky är en nagelbitare, medan andra finner den mindre pulshöjande, men det är uppenbarligen lätt att ta filmer för givet. Det är en rasande skickligt gjord film – den lyckas genomföra flera avancerade idéer så att det ser lätt ut, och det är en sådan där film som filmteoretiker älskar: Filmer där vi tittar på folk på rörliga bilder, som i sin tur tittar på folk på rörliga bilder. Alan Rickman, i sin sista roll, har vid ett tillfälle repliken ”I suggest you watch the other screen” och han talar lika mycket till karaktärerna omkring honom som till publiken.

eye in the sky 2

Men låt mig inte fastna i nörderier. Eye in the Sky är fantastisk också bara som ren, rå spänning. Klockan tickar: Om de inte bombar huset snart – mycket snart! – så överlever terroristerna, och hur många oskyldiga människor som helst kan dödas. Om de bombar huset kommer de med all största sannolikhet kallblodigt och med vilje själva döda en oskyldig flicka. Och med henne, förstås, flera andra oskyldiga människor.

Dilemmat är inte direkt originellt – hur ofta har du själv inte diskuterat huruvida du skulle offra ett liv för hundra andra? – och ”människor diskuterar ett problem”-filmen är en slags genre för sig, med perfekt arketyp i Sidney Lumets klassiska Tolv edsvurna män (1957). Det som gör den här filmen så beundransvärd är hur skickligt den förtydligar problemet, och hur entusiastiskt den triggar igång diskussionerna, och hur tekniskt komplicerad men samtidigt fjäderlätt elegant den är. Den gör vad alla starka thrillers bör: Den gör så att ett problem känns blodigt aktuellt, som att det händer just precis nu och måste lösas på en gång.

Det är ett fascinerande exempel på hur man bygger en modern thriller, med ny och väsentlig teknik, och får den att innehålla så mycket information och karaktärsuppbyggnad som möjligt via den tekniken. Den senaste Jason Bourne-filmen, om än en sämre film, var också underskattad i det avseendet. Hur orienterar vi oss via allseende ögon? Hur reagerar vi på dessa nya perspektiv? När vi har total överblick, när vi kan se allt, ur vilket perspektiv som helst, hur ska filmen välja perspektiven åt oss?

Här använder filmen både drönarfotot och de olika karaktärerna som, i omlopp, ger oss olika moraliska positioner. De har inga stora förklarande tal att komma med. Alla är upptagna med själva problemet, och alla har olika information. Mirrens general har ett uppdrag, ser kallt på saken och blir än mer provocerad av politikerna som ber henne dröja (de skickar frågan längre och längre upp i leden och det är långt mer spännande än jag kan få det att låta). Soldaten med fingret på avtryckaren (spelad av Aaron Paul) tvekar på om det han är på väg att göra (är han? Ska han?) är något han kan leva med. Politikerna är svettiga och vill rädda sina skinn så gott de kan. Rickmans officer är lika säker som Mirren, men han har också glömt att han just köpt en docka åt sitt eget barnbarn. Ett barnbarn som, väl, i den bästa av världar, lika gärna skulle kunna vara denna oskyldiga flicka som säljer bröd? Agenten på marken (Barkhad Abdi) är den som ser henne med sina egna ögon. Samtidigt är han bara några suspekta rörelser ifrån att bli avslöjad av den kenyanska militian, som vandrar omkring som ordningsvakter och inspekterar allt och alla med automatvapen.

Det finns fler karaktärer här, och fler saker filmen får en att prata om. Politik är en oundviklighet. Jag kan inte komma med några ”trigger warnings” eftersom det skulle innebära ”spoilers” (idag kan man bara inte vinna!) men det går (om man vill) att föra argumentet att filmen lutar marginellt mer åt högerkanten än åt vänsterkanten; detta mest eftersom filmen, i en uppsjö av positioner, saknar en direkt pacifistisk – vi får helt enkelt utgå ifrån att vi ska kunna bomba civila byggnader via drönare till att börja med (och är det inte en ironisk bild att den lilla flickan, en vägg ifrån demokratins fiender, sysslar med ett alldeles oskuldsfullt litet egenföretagande?).

Det finns något perverst och iskallt i sättet den mardrömslika drönaren ger det centrala perspektivet, utan att vi någonsin kan döma det. Det kan sägas vara stötande, men jag skulle ljuga om jag inte fann det fascinerande.

Medan vi accepterar drönaren – tinget som får oss att se – så slits mycket hår och nerver på grund av dröjandet som det seendet skapar. Via drönarögat är vi gudar – och i den här versionen ser vi diskussioner som från Olympiaden.

Tror jag att Eye in the Sky visar en korrekt, rimlig skildring av denna typ av krigsföring? Jag skulle jättegärna vilja säga ja, men svaret är nog nej. Verkligheten är nog mer deprimerande eftersom militären (vad jag vet) inte har en mänsklig fail-safe som här. Rickman och Mirren delar repliker med koko-generalen Jack Ripper i Kubricks Dr. Strangelove (1963) när de säger att krig är för viktigt för att politiker ska handskas med det.

Men även om filmen inte är helt självmedveten, rent filosofiskt, så vet den åtminstone om sitt komplicerade moraliska dilemma och det är det och inget annat den försöker föra fram i ljuset, medan den samtidigt berättar en spännande och engagerande berättelse för vuxna, en av gråzoner, smärtsamma verkligheter och otillfredsställande kompromisser. Det finns stunder i filmen som är nattsvarta, men uppriktigheten är chockerande och ren, oförfalskad av romantiserad masochism. Ytterst få filmer som görs på den här nivån idag tillåts vara så pass ambivalenta, intelligenta och originella.

Visst. Filmen komplicerar inte verkligheten för att spekulera i den – den förenklar den för att kunna komma med en poäng. Och rent praktiskt är frågan (offrar du ett liv för hundra?) egentligen ovidkommande, för den lilla flickan symboliserar i sig alla oskyldiga dödsfall i krig till att börja med.

Men i denna förenkling finns det något gammaldags, vagt naivt över Eye in the Sky som står i kontrast till den högteknologiska stilen. Det är en film som utan ironi klargör att den har saker på hjärtat, och att du kanske haft dem där också. Och det pågår krig, och det existerar enorma orättvisor och så mycket jordiskt liv är helvete – de flesta människor i väst tror jag inte har orken att spendera mycket tid åt att fundera över vad som faktiskt händer i strider i andra länder.

Eye in the Sky begär inte att du ska ta in eller försöka förstå hela bilden, som en värdelöst deprimerande dokumentär eller propagandafilm skulle, men medan den hookar dig med en mycket skicklig, spännande intrig kommer den att visa dig bilden, få dig att vilja röra vid den. När filmen är över måste vi prata om vad vi sett. Det är på så sätt en stor spänningsfilm för vår tid.

FREDRIK FYHR


eye in the sky videosöndag

EYE IN THE SKY

Originaltitel; land: Eye in the Sky; Storbritannien, Sydafrika.
Urpremiär: 11 september 2015 (TIFF).
Svensk premiär: 22 april 2016.
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW (4.5K); DI 6K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Helen Mirren, Alan Rickman, Aisha Takow, Aaron Paul, Jeremy Northam, Richard McCabe, Monica Dolan, Kim Engelbrecht, James Alexander, Barkhad Abdi, Lex King, Iain Glen, Jessica Jones, Daniel Fox, Graham Hopkins, Michael O’Keefe, Laila Robins, Phoebe Fox, Lemogang Tsipa, Gavin Hood, Zak Rowlands, Ebby Weyime, Francis Chouler, Babou Ceesay, Carl Beukes, Ahmed Mohamed Ali.
Regi: Gavin Hood.
Manus: Guy Hibbert.
Producent: Ged Doherty, Colin Firth, David Lancaster.
Foto: Haris Zambarloukos.
Klippning: Megan Gill.
Scenografi: Johnny Breedt.
Kostym: Ruy Filipe.
Produktionsbolag: Rommel Film. samprod. Iskremas Filmproduktion, Cinémadefacto, Rundfunk Berlin-Brandenburg, Bayerischer Rundfunk, Mitteldeutscher Rundfunk, Arte France Cinéma.
Svensk distributör: TriArt.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – briljant enkel, men tekniskt mycket avancerad, skildring av en kuslig militär situation och en studie i de moraliska frågor situationen skapar; också en skicklig thriller intrigmässigt, med mångbottnade effekter.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *