The Man Who Knew Infinity

the man who knew infinity

Det här är en sådan där film där bilderna på människorna i slutet – ni vet, alldeles innan eftertexterna – inte alls matchar ansiktena på människorna vi sett under filmens gång. Visst är det byggt på verkliga händelser, men betoningen landar på ordet verkliga. Detta är byggt på verkligheten på samma sätt som Michael Bays Pearl Harbor (2001) var byggd på verkliga händelser.

Det låter som en hård liknelse, för The Man Who Knew Infinity är förstås mycket nobel och tar sig själv på allra största möjliga tänkbara allvar. Men, liksom hos Bay, existerar den bara för att en marknadskalkyl har dikterat vad som är populärt: Biopics om geniala outsiders, i det här fallet. Om Eddie Redmayne kan få en Oscar för The Theory of Everything (där han spelade Stephen Hawking) – och sedan nomineras igen för The Danish Girl (där Alicia Vikander förstås vann) – och om vi dessutom lägger till The Social Network, The Imitation Game, Steve Jobs, den kommande The Founder (med Michael Keaton som McDonald’s skapare) och säkert ett dussin geni-biopics till så måste vi ju också ha en film om Srinivasa Ramanujan (spelad av Hollywoods go-to-indier Dev Patel). Som jag längtar efter den dagen då vi får se en sådan här film – naturligtvis som alla andra, en svulstig, romantisk och grandios serie montage – om Peter Aron Aronsson och Gideon Sundbäck. Ni vet, de som uppfann blixtlåset. Genier!

Vem var då Srinivasa Ramanujan? Jo, han var en självlärd indisk matematiker som tydligen är en av matematikens mest mytomspunna figurer – hans upptäckter var grundbrytande och de påverkar fortfarande vår vetenskap, förklarar filmen duktigt för oss i sådana där texter i slutet. Vad Ramanujans upptäckter rent tekniskt gick ut på, det varken kan eller vill filmen svara på. Jag klandar den inte, för matematik är ju inte det stora intresset som de flesta biobesökare har, men det är samtidigt avslöjande. Jag har tidigare skrivit att en sådan här film lika gärna kan handla om en brödrost, och jag finner mig inte överbevisad här.

Filmen är sentimental, till en smått obscen gräns, i synnerhet i hur den visar oss Ramanujan i Dev Patels oavbrutet storögda överspel. Han lider verkligen i den här filmen. Men han insisterar medan han lider. Varenda scen går ut på att han ska övertyga någon om något, och varje replik är retorisk som i såpoperor. I början av filmen måste han övertyga sin traditionellt bundna fru att han måste korsa havet, trots att det går mot deras hinduiska tro; filmen utspelar sig strax innan första världskrigets utbrott och livet i Indien är fattigt och eländigt (men inte utan att det fortfarande är bildskönt, för man måste ju få mysa lite i fåtöljen också). Ramanujan vill förstås inte lämna denna fattiga plats för England, där man fått nys om hans genialiska bidrag till mänskligheten och nu bjudit in honom till Cambridge. Han är oavbrutet ädel. Han har själv skrivit ner sina anteckningar och skickat iväg dem dit, men vi ska alltså se honom (trots att fakta här talar för en mer nyanserad, och kanske lite opportunistisk, personlighet) som ett fullständigt helgon.

Personen som bjudit in honom till Cambridge är matematikern G.H. Hardy (Jeremy Irons) som fascinerats av vad han först trodde var ett skämt – naturligtvis kommer Ramanujans intåg att mötas med rasism och elitism och Hardy kommer att få ta honom under vingarna, lära honom akademisk kutym och västerländsk sed, samtidigt som de tillsammans måste hitta ett sätt att vända andra kinden till när sura gubbar anser att ”sådana som han inte hör hemma här”, i finsalongen, och så vidare.

Jag hittar inget bättre adjektiv för manuset än undermåligt. Intrigen går igenom den uppgång-och-fall-struktur som står skriven i stjärnorna redan från filmens första sekund; det vi inte kan lista ut då telegraferas i enormt förutsägbara signaler långt innan det sker. Det är den typ av film när en karaktär börjar hosta och lägger en näsduk för munnen – man behöver inte vara mer än lagom rutinerad filmtittare för att veta att den där näsduken kommer att vara blodig om några sekunder.

Den enda intressanta idé som The Man Who Knew Infinity nuddar vid är konflikten mellan vetenskap och andlighet – Hardy har, trots all god vilja, stämplat Ramanujan som en vedertagen indier och han är för torr och vetenskaplig för att förstå att Ramanujan faktiskt är religiös och att religionen spelar roll. Ramanujan, i sin tur, provoceras av att tvingas lära sig seder som inte har något med hans liv eller personlighet att göra; Hardy kallar Ramanujans begåvning för ”intuition” och försöker lära honom värdet av ordentliga vetenskapliga procedurer. Det är rätt tänkt, antar jag, men kolonialismens spöke hänger över dem.

I några scener, det vill säga. Men det är bara en liten del av en stor sockerkaka, och det mesta har en fadd smak. För att förstå berättelsen behöver vi inte veta att Ramanujan är religiös, och det har ingen större betydelse för utgången av händelserna. Framför allt har Irons och Patel för lite att arbeta med för att de ska kunna övertyga om att de faktiskt når någon slags djupare vänskap. Inledningsvis, för vi börjar förstås i en tillbakablick, talar Hardy om Ramanujan så intensivt att man nästan kan utgå ifrån att de är älskare.

Men tydligen inte. Tydligen var bara Ramanujan en person som djupt förändrade Hardys liv, och kanske personen som gjorde honom till en bättre, eller känsligare person… eller, tja, jag vet faktiskt inte. Ingenting händer i filmen som gör att vi förstår speciellt mycket av någonting. Det är en film om matematiker men du behöver inte tänka en enda tanke när du ser den. Alltså finns det inget att förstå i den, och därmed inget att få ut av den.

FREDRIK FYHR


the man who knew infinity videosöndag

THE MAN WHO KNEW INFINITY

Originaltitel; land: The Man Who Knew Infinity; Storbritannien.
Urpremiär: 17 september 2015 (TIFF).
Svensk premiär: 5 augusti 2016.
Speltid: 108 min. (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa); DI/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jeremy Irons, Dev Patel, Malcolm Sinclair, Raghuvir Joshi, Dhritiman Chatterjee, Stephen Fry, Arundathi Nag, Devika Bhise, Padraic Delaney, Toby Jones, Jeremy Northam, San Shella, Richard Cunningham, Thomas Bewley, Anthony Calf, Richard Johnson, Kevin McNally.
Regi: Matt Brown.
Manus: Matt Brown, efter en biografi av Robert Kanigel.
Producent: Matt Brown, Jon Katz, Edward R. Pressman, Sofia Sondervan, Joe Thomas, Jim Young.
Foto: Larry Smith.
Klippning: JC Bond.
Musik: Coby Brown (tema), Richard Henderson (okrediterad).
Scenografi: Luciana Arrighi Rajeevan.
Kostym: Ann Maskrey.
Produktionsbolag: Edward R. Pressman Film, Animus Films, American Entertainment Investors. ass. Xeitgeist Entertainment Group, Kreo Films FZ.
Svensk distributör: SF Studios.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – förutsägbar, opersonlig och generell biopic som använder klichéer och menlös sentimentalitet istället för att faktiskt berätta sin historia och utveckla eller utnyttja sina karaktärer.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *