Flaskpost från P

fpp

Jag vet inte om jag tycker att det är ärofyllt eller generande att Nordic Noir blivit ett fenomen – alltså fenomenet att, oftast hantverksmässiga och dussinartade, TV-deckare från Skandinavien blivit något exotiskt utomlands (kanske USA, i synnerhet). Det är myten om det skandinaviska svårmodet som spökar, samma myt som en gång i tiden gjorde Ingmar Bergman till inte bara en hyllad regissör utan även (utanför Sverige) en slags onåbar mytologisk figur – en internationell Näcken, uråldrig, omtalad, sällan sedd.

Det är inte så att skandinaviska deckare är dåliga – jag har bara väldigt svårt att se skillnader mellan dem. Flaskpost från P är den tredje delen i serien om Jussi Adler-Olsens kommissarie Carl Mørck (Nikolaj Lie Kaas). Jag har inte settt de två tidigare, Kvinnan i rummet (2013) och Fasandræberne (2014) varav den sista, att döma av titeln, inte visats i Sverige. Men jag kan ha fel. De här sakerna säljs fort och enkelt. Krim är precis lika populärt nu som för hundra år sedan, när Louis Feuillade var världens kanske mest populäre filmregissör via sina serier Fantomas, Les Vampires och Judex.

Inte heller kan jag se skillnad på en Carl Mørck och en Wallander eller en Beck, även om jag antar att Mørck anses coolare och har mer prestige (men, återigen, säg det till Kenneth Branagh).

Min poäng är att jag kanske inte är rätt person att skriva om en sådan här film – jag är inte säker på att de ens behöver recensioner – men den har nu gått på bio i Danmark, är gjord enligt konstens alla regler med en proffsig uppsättning skådespelare och har regisserats av Hans Petter Moland, som trots allt är en stabil genreregissör.

Följaktligen är också Flaskpost från P en stabil genrefilm. Den har en ruggig premiss om en seriemördare som kidnappat två barn, och Carl Mørcks team – ni vet, han har en helt egen spaningsledning där olika begåvningar följer viktiga spår och trådar i ett enda rum (bekvämt för budgeten) – börjar inse närvaron av denna seriemördare (som varit i aktiv i flera år) när de upptäcker en åtta år gammal flaskpost, skrivet av ett barn i fara, med skuggor av Jehovas Vittne över sig.

Mørcks främsta spaningspartner är den matchat svårmodige Assad (Fares Fares) och det är tillsammans med honom han går igenom de obligatoriska förhören, villospåren, inspektionerna och jakterna. Ingen behöver oroa sig – alla klichéer är med: Mördaren som stryker runt på sjukhuset, pengarna som ska kastas av tåget vid en viss tidpunkt (en tradition som ambitiösa stalkers använt sig av åtminstone sedan Kurosawas mästerliga Himmel och helvete från 1963), det gåtfulla gåtlösandet via gamla papper och texter (Dan Brown!), det mystiska vittnet som öppnar dörren med hemligheterna på andra sidan skrivet i ansiktet.

Filmen tuffar på längsmed en helt rimlig nivå av fredagsunderhållning, även om inslaget av barnamördare förstås ger filmen ett något tyngre och mörkare (förlåt, ”mørckare”) anslag. Det är egentligen inte förrän sista akten som det anslaget mynnar ut i absurda pretentioner – att bara fånga mördaren och gå hem och prata med grannen är väl en sak som bara funkar för Beck idag. Här är det viktigt att skurken har en psykologisk hållhake på Mørck – ni vet, han måste vara där och påminna honom om hur Svårt Och Hopplöst allt är och Hårt Och Meningslöst livet är och hur de starka äter de svaga och allt vad det nu är.

Det blir ett par milt sagt ytliga och långsökta harranger om tro och handling, där mördaren anklagar hjälten för att inte kunna göra något åt sitt öde – vilket förstås är lätt att säga när han bundit fast honom…! Den filosofiska ribban är satt rätt lågt, och filmens behov av att imponera känns hela tiden mer påtagligt än nivån den faktiskt gör det på.

Men det är förstås också orimligt att klaga för mycket på en film som, liksom snutarna, har ett jobb och gör det. Kanske är en del av krimgenrens popularitet dess löfte om att alltid fortsätta – är det inte den ena filmen så är det den andra, och det finns alltid en ny kommissarie i en ny serie; imorgon kommer någon hitta ett nytt lik och vi behöver tanken på att det finns ett häftigt kontor där folk arbetar intensivt på att hitta mördaren. Igen.

Med den rimliga måttstocken ger Flaskpost från P förstås en helt okej stund. Den anländer på VOD, såsom den bör, och den som blir sugen på att se den kan lika gärna göra det. Har du sett ett par sådana här filmer har du sett alla – och det är inget mästerverk – men allt det där vet du redan.

FREDRIK FYHR


flaskpost från p videosöndag

FLASKPOST FRÅN P

Originaltitel; land: Flaskepost fra P; Danmark, Tyskland, Sverige, Norge.
Urpremiär: 3 mars 2016 (Danmark).
Svensk premiär: 22 augusti 2016 (VOD)
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: digital codex (Arri Alexa); DI/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nikolaj Lie Kaas, Fares Fares, Pål Sverre Hagen, Jakob Ulrik Lohmann, Amanda Collin, Johanne Louise Schmidt, Jakob Ofterbro, Signe Anastassia Mannov, Søren Pilmark, Michael Brostrup, Morten Kirkskov, Olivia Terpet Gammelgaard, Jasper Møller Friis, Louis Sylvester Larsen, Lotte Andersen, Benjamin Kitter, Maria Rossing, Laura Bro, Jeanette Lindbæk, August Moldestad Nypan, Mercedes Claro Schelin.
Regi: Hans Petter Moland.
Manus: Nikolaj Arcel, efter boken av Jussi Adler-Olsen.
Producent: Peter Aalbæk Jensen, Louise Vesth.
Foto: John Andreas Andersen.
Klippning: Olivier Bugge Coutté, Nicolaj Monberg.
Musik: Nicklas Schmidt.
Scenografi: Søren Schwartzberg.
Kostym: Manon Rasmussen.
Produktionsbolag: Zentropa. samprod. Film Väst. samarb. TV2 Danmark, TV2 Norge, TV4, ZDF.
Svensk distributör: VOD.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – stabilt berättad deckare utan större överraskningar, dock kryddad med ett par långsökta och fånigt skrivna pretentioner.

Latest Comments
  1. Peter
    • Fredrik (admin)

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *