Don’t Breathe

sdv

Då och då kommer en skräckfilm som blir utvald att vara årets snackis – ta som exempel år 2014 då det kom två på en gång, i och med It Follows och The Babadook. Årets ”random skräck-hype” heter Don’t Breathe och verkar också ha kommit från ingenstans; det är en indie-film (typ) med mestadels okända skådespelare, gjord av regissören bakom remaken av Evil Dead (inget bra tecken). Är det ett lysande, supermegabäst, bästa-skräckfilmen-på-år-och-dagar, nyskapande mästerverk i genren? Nej, men det verkar å andra sidan räcka med att skapa bilden av en sådan film för att den ska finnas. Som att det helt enkelt finns en plats ledig varje år, och att en film måste ta den.

Don’t Breathe är en snygg liten skräckfilm, det håller jag med om. Effektiv medan den pågår. Smart, skicklig, lite mer programmerad och uträknad än genuint skriven och utförd… så ofta den kan slår den under bältet. Men ändå. Den har vad man förväntar sig av en bra skräckfilm – ett fantasieggande scenario, hyggligt oförutsägbara vändningar, smarta utvecklingar och skrämselidéer samt en sådan där scen som toppar allt annat, då publiken inte vet om de ska titta bort eller stirra storögt.

Men lite proportioner vore inte fel. Måste allt vara supermegabäst eller en superdunderflopp? Don’t Breathe är fin underhållning för stunden, men att påstå att den har något att säga om den ekonomiska situationen i Detroit är att göra sig dummare än man förtjänar. Ja, filmen utspelar sig i Detroit och karaktärerna är fattiga. Än sen? Filmen hade kunnat utspela sig på Mars och haft lika mycket att göra med social utsatthet.

Annat jag läst är att filmen skulle vara en skicklig uppvisning av isbergsteknik, eftersom vi inte får veta så mycket om karaktärerna men vi ”förstår” dem ändå. Ja, det är för att det inte finns så mycket att förstå. De tre huvudrollerna Rocky (Jane Levy), Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovatto) är inbrottstjuvar. De behöver pengar för att de är fattiga och lever i Detroit – Rocky har en sunkig mamma och en lillasyster, vilket vi får se i en scen. Är det verkligen subtilt? Snarare väldigt övertydligt och utan varken innehåll eller mening. Vid ett tillfälle pratar hon om sin tuffa uppväxt, men det är ett sådant där klichéartat, ”lugnet mellan stormen”-ögonblick och det består inte av ”karaktärsfördjupning” utan en karaktärsursäkt, en förenklad motivering, en plantering som gör filmen lite mer förutsägbar än den hade behövt vara.

Men som tur är behöver inte genrefilmer vara originella för att lyckas med sina mål, de behöver bara effektiva i vad de gör. Regissören Fede Alvarez är lekfull, kanske emellanåt lite för lekfull, när han följer efter sin lilla Jönssonliga in i det där huset. Ni vet, det där mystiska huset. Där det bor en gammal gubbe som aldrig går ut. Ni vet. Det där man borde hålla sig borta ifrån. De har hört att 300 000 dollar skulle gömma sig i det där huset, och den enda som bor där är en blind gammal gubbe (Stephen Lang). Pengarna vore förstås biljetten till Kalifornien och ett liv i solen, borta från misären Detroit (motivation som alltså hade kunnat gälla för vilken liten stad som helst). Hur svårt kan det vara?

gh

Ah, ja. Men varsågod. Bryt er in i den ”harmlösa” blinda gubbens hus. Gör det. Det hade väl inte funnits någon film annars. Jo, kanske ett drama om hur svårt det är att växa upp i Detroit. Men då hade väl ingen sett den. Det är lättare att göra en vanlig skräckfilm enligt konstens alla regler, placera den i Detroit och få applåder på köpet.

Om jag låter cynisk är det bara för att Alvarez är det. Don’t Breathe är långt ifrån någon substantiell film – tvärtom är Alvarez en regissör med hjärtat i billig exploitation, och mycket av det effektiva i filmen kommer från att han inte bryr sig om vem vi hejar på. Den där blinda gamla gubben är, naturligtvis, ingen snäll farbror. De tre tjuvarna är, tja, tjuvar. Veliga, osympatiska, självupptagna – ungdomar. Det är mot reglerna att prata om intrigen i filmer som bygger så mycket på överraskningar som den här – skulle du läsa vad som händer i filmen skulle du inte ha någon som helst anledning att se den – men jag kan utlova en hel del våld, en hel del blodig kamp för överlevnad och en intensiv energi, en lust att utsätta publiken för jämna plågor och en och annan chock.

Filmen är inte direkt nyskapande – ingen som minns den gamla klassikern Nattens ögon (1967) med Audrey Hepburn? – men medan den pågår sker många fiffiga saker. Alvarez kamera glider omkring som en betraktare i det kusliga huset, innan den hittar orsaker att stanna hos den ena figuren, eller den andra. Mannen i huset är blind, och betänker du titeln kan du nog inse att mycket av spänningen kommer från ett alltmer långsökt kurragömma. Men spänningen uppstår ofta på oväntade sätt, och Alvarez löser sina scenarion via ett väldigt noggrant och uträknat händelseschema.

Om det finns något lite själlöst över filmen så kan man åtminstone inte klaga på tekniken. Filmen är lika skicklig och effektiv som växelström. Visst finns det tillfällen då tjejen borde fortsätta springa istället för att se om den där hunden fortfarande följer efter, och visst borde de HOPPA UT GENOM FÖNSTRET istället för upp för trappan, men Alvarez’ tempo är så högt att vi nästan inte hinner ifrågasätta, och vi kan kanske ge honom det eftersom det verkar vara just sådana skräckfilmer han vill göra. Det blir fånigt mot slutet, när han får slut på idéer och försöker överraska ihjäl oss med en film där karaktärer slinker än hit och än dit in absurdum. Men, å andra sidan, så brukar det ju ofta vara i sådana här filmer, och det går att finna någon slags glädje i det.

Men vi ska ta det lilla lugna nu. Ju mer jag tänkte på filmen, efter att den var färdig, desto längre bort gled den. Detta är en film att uppskatta för det nu under vilket den pågår. Det finns hög risk att du sugs in i den om du ger den en chans, och de dryga 90 minuterna som följer innehåller en hel del nervig, makaber spänning. Men that’s it.

FREDRIK FYHR


gf

DON’T BREATHE

Originaltitel; land: Don’t Breathe; USA.
Urpremiär: 12 mars 2016 (South By Southwest).
Svensk premiär: 2 september 2016.
Speltid: 88 min. (1.28).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: SxS Pro 2K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Stephen Lang, Jane Levy, Dylan Minnette, Daniel Zovatto, Emma Bercovici, Franciska Töröcsik, Christian Zagia, Katia Bokor, Sergej Onopko.
Regi: Fede Alvarez.
Manus: Fede Alvarez, Rodo Sayagues.
Producent: Fede Alvarez, Sam Raimi, Rob Tapert.
Foto: Pedro Luque.
Klippning: Eric L. Beason, Louise Ford, Gardner Gould.
Musik: Roque Baños.
Scenografi
: Naaman Marshall.
Kostym: Carlos Rosario.
Produktionsbolag: Ghost House Pictures, Good Unierse, Screen Gems, Stage 6 Films.
Svensk distributör: UIP/Sony.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film (av sitt slag) – skräckfilm med genomtänkt scenario och smarta manuslösningar, snyggt fotad och fint spelad, även om det blir mycket spring och skrik i längden och aldrig i grunden originellt.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *