Sully

sully

Sully är en trevlig film. Lite för trevlig. Det är ingenting fel på den – men om något hade varit fel på den så hade den också varit bättre. Det låter absurt, men tänk på din favoritfilm. Tycker du verkligen om den för att allt är som det ska i den? Är det inte något lurt med Rhett Butler? Hur kan den där gamla tanten minnas vad människor ombord Titanic sa när hon inte ens var där? Säkerligen är det mycket som inte står rätt till i The Dark Knight (2008). Eller Broarna i Madison County (1995), en film regisserad av Clint Eastwood. Handlar den om äkta kärlek eller otrohet?

Bra filmer får oss att inte bara känna utan tänka. Varför känner vi som vi gör. Vad har vi egentligen framför ögonen? Eastwoods nya film Sully berättar berättelsen om Chesley Sullenberger, piloten som i januari år 2009 kraschlandade ett passagerarplan i Hudsonfloden i New York. Han spelas av Tom Hanks, vilket gör att vi förstår att det är ett drama av något slag, att det kommer att handla om den lille mannen, tappert kämpande mot hårda odds.

Men filmen är också lite grann utformad som en thriller, eller åtminstone som ett mysterium. Kronologin är omkullkastad – vilket också gör att vi hajar till, undrar varför – men vi börjar efter olyckan, då Sullenberger är strandad i New York, fast i en serie förhör som genomförs av fackföreningen. De har kört datan genom sina flygsimulatorer och kommit till en oundviklig slutsats: Sullenberger hade inte behövt landa i Hudsonfloden. Planet hade just lyft när de kolliderade med en fågelskock, vilket orsakade totalt motorstopp. De kunnat vända om, tillbaka till flygplatsen, eller till någon annalkande flygplats. Datorerna menar att det var möjligt. I värsta fall riskerar han nu att få sin licens indragen och bli förtidspensionerad.

g

Det här skapar intressanta frågor, för oss och för Sully själv. Världen betraktar honom som en hjälte, men han är noga med regler och får svår ångest inför tanken på att ha försummat sin plikt och utsatt de 155 passagerarna för livsfara. Fackföreningen är knappast någon vän till Eastwood, och alla typer av byråkrater tenderar att vara hans filmers antagonister, men han är noga med att inte måla nidbilder – regler finns ju av en anledning, och (som Sully säger, i ett av filmens teman) de ”gör bara sitt jobb”.

Ja, det är naturligtvis en film om att göra sitt jobb, banne mig, och som Sully är en hjälte är han det motvilligt, liksom alla figurer i Eastwoods filmer. Han är en Jimmy Stewart, en man av folket, och vid de sekvenser då vi får se delar av olyckan är Eastwood noga med att släppa in ett par biroller som ska andas folklig everyday-realism. Nå, det är ingen United 93-realism direkt, men ett par av skådespelarna är riktigt bra, den tid de har på sig, och det är intressant att Eastwood har gjort en så pass öppen och mångsidig film; han är säker på sin sak nog för att själv strunta i reglerna. Vi får spontana tillbakablickar som visar Sullys liv som barn och ungdom, men de är mest där för att på subtila sätt skugga och fylla i karaktären. Det är samma sak med hans fru, spelad av Laura Linney, som spenderar hela filmen i andra änden av en telefon. Hon oroar sig redan över hushållets ekonomi, och Sullys eskalerande problem gör henne inte mer benägen att sova gott i väntan på att hennes man ska ”släppas” från utredningen.

Det här är alltså en film som går sönder om man vill att den ska handla om något specifikt, eller med ett tydligt och konventionellt manushantverk gå i mål enligt konstens alla regler, eller om man förväntar sig något fantastiskt. Det är en film som många säkert kommer att ta för givet som en ”tunn” eller ”TV-filmsaktig” utan att se det skickliga hantverket och de många oväntade val som Eastwood gör, med den där fundamentala stillheten han bär som regissör. Den tydligaste magneten är förstås Tom Hanks, vars storhet man också måste påminna sig själv om för att man inte ska börja ta den för givet. Det slog mig att Hanks verkligen känns som en fisk på land i New York-miljöerna – de upplysta gatorna, den virvlande snön och taxichaufförerna som ropar ”Whads’a matter widdya?!” finns inbrända i filmhistorien, men de tillhör inte Tom Hanks sida av filmstaden. Sullys utsatthet blir lite extra tydlig genom sättet staden närvarar, lite smått hotfullt, som om den inte begär att han ska överleva.

Det finns alltså jättemånga saker jag tyckte om med Sully, egentligen. Många funderingar jag hade om vad jag såg. Vi får olika delar av händelseförloppet vid olika tillfällen, och det är också ganska stimulerande. Det kändes inte som den spiksoppa man kanske kunnat tänka sig.

Den som dock inte verkar dela min entusiasm är Clint Eastwood själv. Han har en otrolig enkelhet som regissör och han gör verklighet av det halvsanna påståendet att ett manus bara är en films ritning. Han riggar scenerna, låter bra skådespelare göra sitt jobb, och är därefter nöjd. Om manuset är tillräckligt starkt kan det bli ohyggligt effektivt – som i en film som Mystic River (2003), till exempel. Om manuset är problematiskt, eller fullt av mer abstrakta nyanser, då kan det bli sämre – hans förra film American Sniper var ett exempel på det första och Sully är ett exempel på det andra. Eastwood nöjer sig med att göra filmen till ett slags argument. Sully försvarar sin sak. Vi förstår med all önskvärd tydlighet vad vi redan insett från början – en pilot i en nödsituation är inte samma sak som en pilot i en simulation. Mot slutet får vi en till lite oväntad och besynnerlig sekvens, när simulationer upprepas och upprepas och Hudson-kraschen återkommer på sätt som nästan känns experimentella.

Men det är jag övertygad om att Eastwood inte tänkt på. Han har bara filmat det som står på papperet, utan att intressera sig för regissörens mer dynamiska jobb. Filmen är stilig nog att vara sevärd för rätt publik, och Hanks är strålande, men den är ändå som en hund utan en svans eller en punktering utan reservdäck. Vi kan hela tiden känna hur lovande filmen är, hur en antydan om en riktigt bra film verkar smyga runt i varje scen, men när den är klar är den klar, ritsch-ratsch-filibom, fade-out. Vi undrar vad som ska hända, hur det blir med det-och-det, han-och-hon, vad ditt-och-datt egentligen betydde. Men det är som att Clint säger: ”Sådär, nu har jag gjort en till film. Var nöjd eller stick.”

FREDRIK FYHR


sully 1

SULLY

Originaltitel; land: Sully; USA.
Urpremiär: 2 september 2016 (Telluride).
Svensk premiär: 9 september 2016.
Speltid: 95 min. (1.35).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 6.5K; DI 4K/35mm, D-Cinema/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Hanks, Aaron Eckhart, Laura Linney, Valerie Mahaffey, Delphi Harrington, Mike O’Malley, Jamey Sheridan, Anna Gunn, Holt McCallany, Jeff Kober, Blake Jones, Molly Bernard, Chris Bauer, Jane Gabbert, Ann Cusack, Molly Hagan, Purva Bedi, Max Adler, Sam Huntington, Christopher Curry, Ashley Austin Morris, Cooper Thornton, Autumn Reeser, Jeffrey Nordling, Patch Darragh, Rob Treveiler, Marcia DeBonis, Noel Fisher, Michael Rapaport, Adam Boyer, Wilbur Fitzgerald, Jeremy Luke, Bernardo Badillo, Jerry Ferrara, Ahmed Lucan.
Regi: Clint Eastwood.
Manus: Todd Kormarnicki, efter boken ”Highest Duty” av Chesley Sullenberger och Jeffrey Zaslow.
Producent: Clint Eastwood, Frank Marshall, Tim Moore, Allyn Stewart.
Foto: Tom Stern.
Klippning: Blu Murray.
Musik: Christian Jacob, Tierney Sutton Band, Clint Eastwood (tema).
Scenografi: James J. Murakami.
Kostym: Deborah Hopper.
Produktionsbolag: Warner Bros, Malpaso samt Village Roadshow, FilmNation, Flashlight Films, The Kennedy/Marshall Company, RatPac Entertainment.
Svensk distributör: Fox/Warner.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – fint fotad och spelad berättelse, byggd på huvudpersonens egen berättelse; stabilt och småskaligt underhållande, men filmen tar inte tillvara på alla manusets möjligheter.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *