Bridget Jones’s Baby

bjb

När jag skrev om Pixars Hitta Doris talade jag om hur genuina filmer får de mest stela och forcerade uppföljarna. Jag hade kunnat lägga På spaning med Bridget Jones (2004) på listan – uppföljaren till Bridget Jones dagbok (2001), som tog den genuina Bridget Jones’ berättelse om männen i hennes liv och gjorde det till en film om Renée Zellweger, Hugh Grant och Colin Firth i en uppföljare för att få pengar. Blixten kan helt enkelt inte slå ner två gånger. Allt kändes fel och stelt.

Det har gått tolv år sedan dess, så Bridget Jones’s Baby kvalar in på en annan lista: Uppföljare som trotsar naturlagen. Filmer som Dödligt vapen 4 (där alla verkligen var ”too old for this shit”) eller Blues Brothers 2000 (en film vars blotta titel påminner om årsringarna). Vilken uppföljare som helst står inför trovärdighetsproblem, men när de kommer så här långt senare är berget oöverstigligt: Har de inte bara gjort det här för pengarna? Var inte Bridget Jones’ charm att hon var mullig och normal? Zellweger har ju gått ner en massa i vikt, och blivit coachad av Farbror Botox – Colin Firth är nuförtiden en Oscarsbelönad skådespelare av rang och Grant sa uppenbarligen nej, eftersom han inte är med i bilden längre.

Ja filmen har mängder av hinder att överstiga men den blinkar inte till publiken utan går, liksom Bridget Jones själv, stadigt framåt med ett pokerface. Det betyder inte att problemen inte finns, men kanske är filmen så bra den kan vara. Ärligt talat skiljer sig trean inte mycket från tvåan – det känns rentav som att manuset skrevs för flera år sedan, med tanke på alla dess småmossiga och nygamla referenser (det dansas något så modernt som ”Gagnam Style” här!). Och det känns fortfarande som att titta på en stel och långsökt produkt, snarare än en medryckande och genuin romkom gjord på studs, detta trots att vi har att göra med ettans regissör (Sharon Maguire). Blixten kan helt enkelt inte slå ner tre gånger heller.

Zellweger bär filmen liksom hon bar mycket av de tidigare – Jones har ju inte så mycket en personlighet som hon har Zellwegers attityd – och därför lyckas denna film placera henne oväntat väl i vår tids London där hon blivit en något mer seriös karriärkvinna; hon är redaktör för TV-nyheterna nu, och hon tvingas i förbifarten nämna att hon ”inte är en tjockis längre”, och eftersom filmen inte låtsas som att det är något med det så behöver inte vi göra det heller.

bjb2

Filmen börjar med att Bridget sitter hemma eländig i sin lägenhet och deppar över sitt liv – ni vet – och sedan får vi några scener när hon gör bort sig – ni vet – och så träffar hon en snygging med glimten i ögat – ni vet – men kanske ändå, trots allt, att hennes hjärta fortfarande bultar för Mr. Darcy (Firth). Vadå, ni trodde att de var ihop? Nej, det tillhör traditionen för sådana här filmer att de måste ha gjort slut. Då kan de kanske bli ihop igen. Ve den som vill ha mer story än så.

Darcys rival Daniel Cleaver (Grant) saknas här – i början går vi på hans begravning. Filmen vill att vi ska tro att han dött i en flygolycka, men lyssnar vi på dialogen hör vi att ”de aldrig hittade kroppen”. Grants ”nej” kanske inte var så definitivt ändå. Från början var han säkert med i manuset; det är så mekaniskt och förutsägbart att något annat vore otänkbart.

Istället har det skrivits om några varv så att Bridget istället dejtar amerikanske dejtingexperten-samt-miljardären Jack (Patrick ”McDreamy” Dempsey). Men naturligtvis börjar hon strula med Darcy också – de har varit skilda från varandra i tio år, lagom till att den här filmen kan försöka para ihop dem igen. Deras första möte efter alla år känns lika mycket som Zellwegers och Firths. Som om de står inför varandra och tänker ”Jaha, hur var det vi gjorde nu igen?” (Filmen har mage att ge oss flashbacks till de tidigare filmerna också, som bara gör det ännu tydligare).

Har filmen en story? Ah. Jones blir gravid! Frågan är: Vem är pappan? Emma Thompson är sedvanligt lysande i en för liten roll som barnmorska. Hon verkar undra om inte förtjänar en bättre gåta än den gamla ”vem är pappan?”-klyschan. Tyvärr är inte filmen mer fantasifull än så. Det finns gott om tillfällen då filmen har intressanta situationer, eller stora möjligheter till humor, mitt framför ögonen. Tyvärr är den för lat och förutsägbar för att orka vara bra. Istället löser den sina problem genom minsta tänkbara ansträngning – vid ett tillfälle skulle en mobiltelefon löst alla problem, men Bridget har låst in sin och Darcy har kastat ut sin genom fönstret. Sa jag att första filmen var genuin? Denna är alltså inte det.

Allting som händer i filmen är totalt förutsägbart och gjort enligt väldigt rostiga gamla mallar. Filmen annonserar att Bridget är i fyrtioårsåldern nu, och att hon är en mer vuxen kvinna än förut (och till och med att att graviditet för äldre kvinnor är mer riskabelt än för yngre), men den gör aldrig något med den här informationen. Istället pågår Bridget Jones’s Baby enligt samma förprogrammerade intrigbygge som vanligt. Först blir det stojigt, sedan soligt, därefter går något fel och folk går omkring och är sura på varandra innan det kommer en final som rusar mot ett lyckligt slut. Slöheten går igen också i det tekniska, där dålig kontinuitet och fula ljudpålägg hela tiden påminner en om att filmen smällts ihop som en sommarjobbare smäller ihop sin tjugofjärde Big Mac en stressig lördagseftermiddag bakom disken på McDonald’s.

Men jag misstänker att de som vill se den här filmen inte är så intresserade av filmteknik. Detta är nog enbart en film för de som aldrig tröttnar på filmer där de rusar mot BB i slutet och kvinnan skriker och är irrationell när hon föder barn. Den som ser filmen kan lista ut hur den ska sluta på en kvart. Eller tja, det är om man faktiskt använder hjärnan. Den här filmen vänder sig mer till magen. Som en burk Ben & Jerry’s, antar jag.

FREDRIK FYHR


b3

BRIDGET JONES’S BABY

Originaltitel; land: Bridget Jones’s Baby; Irland, Storbritannien, Frankrike, USA.
Urpremiär: 14 september 2016 (Filippinerna).
Svensk premiär: 16 september 2016.
Speltid: 122 min. (2.02).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW; DI/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Renée Zellweger, Colin Firth, Patrick Dempsey, Gemma Jones, Jim Broadbent, Emma Thompson, Celia Imrie, Sally Phillips, Julian Rhind-Tutt, Shirley Henderson, Sarah Solemani, Joanna Scanlan, Neil Pearson, Patrick Malahide, Kate O’Flynn, James Callis, Ed Sheeran,  Darren Boyd, Jessica Hynes, Dolly Wells, Alana Hood, Enzo Cilenti, Ben Willbond, Agni Scott, Paul Bentall.
Regi: Sharon Maguire.
Manus: Helen Fielding, Dan Mazer, Emma Thompson.
Producent: Tim Bevan, Eric Fellner, Debra Hayward.
Foto: Andrew Dunn.
Klippning: Melanie Olvier.
Musik: Craig Armstrong.
Scenografi: John Paul Kelly.
Kostym: Steven Noble.
Produktionsbolag: Universal Pictures, Working Title, Miramax, StudioCanal.
Svensk distributör: UIP/Universal.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – medioker fabriksromkom utan överraskningar med en forcerad och långsökt story som inte hittar det genuina från originalet; alla anstränger sig dock så mycket de kan vilket gör att resultatet inte blir direkt uselt.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *