Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Inbrottet

inbrottet-videosondag

Jag funderar på att mynta begreppet ”’Vad fan har du gjort’-filmen”. Det skulle föreslå en väldigt dålig svensk film, gjord med så små medel att nästan ingen sett den, där någon oundvikligen, vid något tillfälle, utbrister: ”Vad fan har du gjort?!”

Inbrottet kvalar in, för repliken finns här, även om det kom en film förra året (Från djupet av mitt hjärta) där meningen sades nio gånger – på raken!

Det behöver inte vara något fel med den repliken, men den är att betrakta som ett ont omen, ett förmodat symtom. Det är en mening som är alltför enkel att skriva ner i ett manus och alltför svår för en skådespelare att få till. Har du skrivit ner repliken i ditt manus så finns det anledning att se över det. Om du också har med repliker som ”Hur blev det så här?”, ”Du säger ju inget”, ”Kan du svara mig det?”, ”Du… men du…”, ”Men du är ju inte riktigt klok!” eller ”Vad fan håller du på med egentligen?” då behöver du inte heller sluta ditt vanliga jobb. Bara för att du vill göra film betyder det inte att det är vad du är ämnad att göra. Kan du inte höra hur illa det låter i en skådespelares mun år 2016 så gör du mer skada än nytta. Jag vet att det låter taskigt, och jag försöker verkligen hitta en anledning att inte säga det – men det är helt enkelt, svart på vitt, sant.

Det är samma sak med en film som Inbrottet, där varje scen pågår som en ursäkt som filmen behöver för att få finnas till. Varje replik skär. Skådespelarnas betoning är pinsam. De överflödiga sekunderna då inget händer, innan en scen går över till en annan, är så konstlösa och tondöva att man skäms. Jag orkar inte ens få upp kraften att beskriva det mer än så. Om du har problem med att se dåliga filmer så kommer du ganska snart känna dig upprörd. Det här är en film som slösar din tid, och någonstans i dess bakhuvud verkar den medveten om det också.

Men den försöker. Ett stappligt steg i taget. Vi börjar med ett par, naturligtvis utan namn. Ett namn föreslår en identitet, och det kräver en för gedigen berättelse, för mycket naturlig intuition i skapandeprocessen. Det är bättre att inte kalla mannen och kvinnan något. Ju mindre arbete desto bättre, och förhoppningsvis kan det bli arty.

I början av filmen har de en stel middag där långa tystnader ska föreslå en dålig stämning mellan dem, men det enda som föds är en pinsam och taktlös feel-weird-stämning eftersom ingen respekterar tystnad nog för att kunna kommendera den. Tystnad måste vara precis. Dålig stämning är sociologi. Här får vi obegripliga replikskiften som ”Gott, vad är det?” – ”Rostbiff med pepparrot.”

Min tanke: Om du har en tallrik framför dig med rostbiff och pepparrot, behöver du fråga vad det är? Jag förstår att repliken för en manusförfattare låter som något som folk skulle kunna säga på film. Men att lägga ord i munnen på fiktiva figurer är uppenbarligen en konst. Inbrottet visar upp en svidande amatörmässighet i sin allra första scen, och på den vägen är det. Det är lite grann som filmens motsvarighet till en dålig deltagare i Idol.

Jag skulle verkligen kunna bli långrandig här. Tekniskt sett skulle jag kunna agera kommission och göra en lista på allt som inte fungerar i filmen… men även jag har tid i mitt liv jag vill ta vara på, och jag vill inte att en propp ska gå uppe i huvudet. Inbrottet är helt enkelt en klassisk från-botten-upp-dålig film som på ett plågsamt tydligt sätt inte har någonting den vill berätta. Desperat försöker manusförfattaren och regissören (vid namn Marcus Ovnell) trolla fram tekniska gimmickar ovanpå den oövervakade tomma ytan och icke-djupet – vi börjar med ett segment som heter kapitel 2, följt av kapitel 1 och kapitel 3. Det hade kunnat heta B, C och A. Det hade kunnat ha krystade symbolnamn – Sedan, Först och Efter, eller Misstro, Tro och Trolösa (filmen hade då kunnat använda den snitsiga titeln Trolösa, om det inte vore för att det redan finns en film som heter så). Allt jag just föreslagit är usla idéer, förresten.

Idén om kapitel, och att en film kan vara indelad i dem, verkar ha större betydelse än något vi ser hända i själva filmen. Mannen och kvinnan har ett stelt äktenskap – ingen större tragedi har inträffat, de är bara lite trötta på varandra, men det behandlas med största allvar och vi ska bry oss villkorslöst, trots att vi inte får en enda anledning att göra det. Kvinnan får till en flört med en man som arbetar på företaget som maken äger – han får anledning att varsla mannen och senare, ute på den skånska gården där paret bor, har han ihjäl en inbrottstjuv vars ansikte vi aldrig får se.

Ingenting mer händer i filmen, men den är ändå över 80 minuter lång. Varje scen består av någon gedigen klyscha framförd med en så opersonlig och nedtonad anti-stil, därtill utspädd med torterande långa tystnader och tagningar som lika gärna kunnat vara stillbilder, att det ibland känns som att titta på outtakes från inspelningen. Jag noterade att ingen scenograf eller kostymör krediteras i eftertexterna, och jag tror inte det är en slump. Jag har sett kortfilmer på Öppna kanalen gjorda av gymnasieelever som haft mer stil, mening, uttryckslusta och genuin innovation.

Jag hoppas att foto- och ljusteamet hade roligt under inspelningen, som ofta i sådana här filmer ser vissa scener emellanåt lite snyggt riggade ut – arbetet har resulterat i en rubikskub av intighet som levererats till det vakuum som är den här filmens release. Jag skulle säga att filmen är vansinnigt dålig, men det är mer korrekt att säga att det nästan inte är en film alls. Jag inser naturligtvis att den existerar. Man har satt igång ett projekt, ett manus har tekniskt sett skrivits, en inspelning har pågått, allt har klippts ihop och nu finns en film som heter Inbrottet.

Men jag hittar inte ett enda tecken på att någon haft minsta tillstymmelse till anledning. Den som inte förmår hitta på en berättelse, eller den person som saknar möjlighet att kommunicera sina filosofiska idéer visuellt, kan inte fuska. Man kan inte fejka fram en film genom att göra så lite som möjligt och därefter hoppas att något mirakulöst ska uppstå. Inbrottet är ett slöseri på allas tid, den är gjord i en idélös fåfänglighet som är direkt respektlös mot filmmediet och det är ett smärre brott att den distribuerats.

FREDRIK FYHR


ib

INBROTTET

Originaltitel; land: Inbrottet; Sverige.
Urpremiär: 5 februari 2016 (Lund)
Speltid: 82 min. (1.22)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: HDV(?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jenny Lampa, Lukas Loughran, Richard Ulfsäter, Hanna Sjögren, Martin Larsson, Marcus Ovnell.
Regi: Marcus Ovnell.
Manus: Marcus Ovnell.
Producent: Jenny Lampa, Marcus Ovnell.
Foto: Janssen Herr.
Klippning: Marcus Ovnell.
Musik: Erik Häusler (”Lis’N”).
Produktionsbolag: Ovnellfilm, Solid Entertainment.
Svensk distributör: Lucky Dogs.


rsz_1starrating-300x75
Betyg och omdöme: Dålig film – amatörmässigt skriven och regisserad film som använder bl.a långa konstlösa tystnader för att fylla ut vad som bara är en ofärdig storyskiss.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *