The Witch

v1

Det är en sanning med modifikation att den digitala revolutionen gjort filmen mer demokratisk – när människor som saknar begåvning kan göra film är det ju ett förtryck mot publiken, till exempel. Men efter ett par groggy tio-femton år börjar en tydlig, homogen, kvalitativ indiekropp synas; unga filmare som inte bara har begåvning, utan förstår hur de ska filma digitalt, vilka berättelser som ryms i formen, hur den kan tvinga fram originalitet.

Det är irriterande, men kanske förståeligt, att de mest innovativa undslipper svenska distributörer in i det sista. The Witch är en till hypad och hyllad indiefilm som man får beställa över Nordsjön. Det är tekniskt sett en skräckfilm, men den presenterar sig som ”en folksaga från New-England” och den liknar inte mycket som en vanlig skräckfilmspublik vanligen sätter sig ner för att se. Inte heller förklarar den sig. Vissa har läst filmen som en feministisk allegori, andra som en agnostisk, andra som en existentialistisk.

Under filmens gång följer vi en familj. Tiden är 1630-tal. I den första scenen får vi se hur familjen förvisas ur samvaron i den lilla byn. Vi vet itne varför. Kyrkans män är arga på familjepatriarken William (Ralph Ineson) som stoiskt manifesterar sin tro, som tydligen skiljer sig från kyrkans trots att det rör sig om samma kors. Han är en hädare, enligt kyrkan, och kyrkan hädar enligt honom.

Vad det nu än rör sig om så är det ord och inga visor. Familjen förpassas ut till vildmarken, och enormt olycksbådande musik stiger från ljudspåret medan en hästkärra tar familjen ut på det öde fältet, vidare mot skogen, skogen som alla förstås på den här tiden ”vet” består av tomtar, troll, häxor.

Filmen är skriven och regisserad av en ung begåvning vid namn Robert Eggers. Hans främsta teknik är fördunkling och ambiguitet. Vi lämnas till att spekulera över vad vi ser, acceptera filmens integritet och autonomi. Kanske The Witch är en spartansk skildring av medeltiden. Kanske det är en existentialistisk pjäs i filmformat, om en familj som bryter ihop tillsammans. Eller kanske det är ett stycke magisk realism, som gör häxor till verklighet eftersom det var verklighet för den tidens folk.

Vi förstår, på ett ungefär, vad som händer familjen. De är utestängda från den enda värld de känner till, och bor därefter i ett hus nära skogen, och det kan sägas vara underförstått att de lever i fara, oskyddade från samhället och så nära gud och djävulens vildmark.

Vår huvudperson är Thomasin (Anya Taylor-Joy), den äldsta dottern, vars utveckling till kvinna har mycket att göra med tron på häxor och ”ondskan i det kvinnliga” (återigen, det finns många känsliga subtiliteter för en lyhörd publik här). Hon sliter hårt med arbetet tillsammans med sin far och den minst lika härdade modern Katherine (Kate Dickie). Skörden kommer inte att räcka till vintern. Skogen, som har en ohelig allians med den mullrande musiken, är hela tiden närvarande.

Oförklarliga saker händer. Familjen har tre små barn och ett försvinner. Katherines sorg är oändlig. Thomasin hemsöks av en gäckande närvaro i huvudet. William försöker hålla sig lugn, men världen som han anser vara hans, mannens, är under belägring av det kvinnliga, de krafter han inte förstår, och han är på gränsen till ett sammanbrott.

Skuggor och dimma, ibland över vad vi ser och ibland över vad vi kan förstå. I grunden undrar jag dock om inte Eggers främsta huvudsyfte med filmen är enkelt: Han vill skrämmas, som alla skräckfilmsregissörer. The Witch är en fasligt snygg film, och den har ett par sekvenser som gjorde mitt blod kallt – fantastiskt nog rör det sig om tagningar, kameravinklar, klippning, de bästa lärdomarna en regissör kan få från Kubricks The Shining (1980) – men filmen stannar på ytan. Visst kan man spekulera om vad som finns därunder, men ytan visar inga spår av rötter.

 Många hypade indiefilmer är som The Witch, upplever jag. Välskriven, snyggt spelad, på många sätt en alldeles utmärkt film, men i synnerhet manuset känns kalkylerat, nästan skapat av manusingenjör, snarare än skrivet utifrån själ, hjärta och intuition. Det är narrativ stil över substans, berättelsen är full av punkter och pekare men de går i cirklar, ungefär som en bil som saknar nycklar men som åtminstone ser väldigt bra ut. Varje scen kryllar av ledtrådar men de får en inte att bli något klokare. Mysteriet borde finnas där, men det saknar kropp. Vi ser på stil, intryck, antydningar, idén om en film mer än själva filmen – och slutet ligger farligt nära en typ av narrativ uppgivenhet, som om en bluff nästan kan synas.

Men missförstå mig rätt. Också det som är väldigt bra kan ifrågasättas. Jag kan säga att jag beundrar The Witch på ett kallblodigt sätt. Det är en välgjord film som visar upp mycket klyftigt filmskapande, fantastiskt stämningsbyggande, imponerande regi och skådespeleri, och vid sina bästa stunder skapar den stor filmskräck. Vissa kommer att älska den mer än vad jag gör och minst lika många kommer att ogilla den eftersom den ställer krav och får en att tänka. Jag ville kanske tänka mer. Det vi ser är mystiskt nog så det räcker och blir över; jag fann mig själv undra om inte något som hela tiden är gäckande i slutändan blir samma sak som en hägring.

FREDRIK FYHR


v2

THE WITCH

Originaltitel; land: The VVitch: A New-England Folktale; USA, Storbritannien, Kanada, Brasilien.
Urpremiär: 23 januari 2015 (Sundance).
Speltid: 92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Gemini 4:4:4 SxS Pro; DI 2K/D-Cinema/1.66:1.
Huvudsakliga skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw, Ellie Grainger, Lucas Dawson, Julian Richings, Bathsheba Garnett, Sarah Stephens, Wahab Chaudhry (röst), Axtun Henry Dube, Athan Conrad Dube, Viv Moore.
Regi: Robert Eggers.
Manus: Robert Eggers.
Producent: Daniel Bekerman, Lars Knudsen, Jodi Redmond, Rodrigo Teixeira, Jay Van Hoy.
Foto: Jarin Blaschke.
Klippning: Louise Ford.
Musik: Mark Korven.
Scenografi
: Craig Lathrop.
Kostym: Linda Muir.
Produktionsbolag: Parts and Labor, RT Features, Rooks Nest Entertainment, Code Red Productions, Scythia Films, Maiden Voyage Pictures, Mott Street Pictures, Pulse Films, Very Special Projects.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – mycket skicklig, gotisk skräckfilm med genomtänkta stilgrepp, starkt och poetiskt spänningsbygge och en mystisk, mångfasetterad intrig,  även om filmen är helt beroende av sin gäckande yta.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *