Suburra

sug

Det är här jag ställer mig vid sidan av publiken och undrar vad de ser som jag inte ser. Suburra är en film som pågår i över två timmar och allt som händer i den är att människor utbyter information med varandra. Scen efter scen. Inte en enda dialog som inte handlar om att något hänt eller något ska hända eller ”Nu ligger det till så här” eller ”Nu har det blivit så”. ”Va? Men det var ju det var tänkt? Ska det bli sådär nu istället?” Om filmen ändå vore en TV-serie istället. Då skulle jag förlösas av ett ”fortsättning följer” och jag skulle inte behöva titta vidare.

Gomorra-regissören Stefano Sollima är en het kille nuförtiden, för Netflix har redan gett honom öppna armar att göra en TV-serie av Suburra. Det är fullständigt logiskt. Det här kan förstås lika gärna vara tiodubbelt så långt. En form skapar bara onödiga kompromisser – en såpopera är istället en monoton upprepning som kan pågå i decennier. Ju fler händelser för karaktärer att ta ställning till, desto bättre. Ju fler dialoger som förklarar vad som händer, medan vi tittar på det, desto enklare. Ju mindre frågetecken och, därmed, ju mer ointressant och meningslös berättelsen är, desto enklare att bara ta in den okritiskt.

Liksom många såpoperor är detta en gangsterfilm, och den är gjord enligt formalian du kan tänka dig. Vi ska bara följa med i intrigen här, så innovationer och överraskningar förstör vår koncentrationsförmåga. Likaså måste stämningen vara oironisk som en barnbegravning och tonen mot klyschorna är bokstavstrogen, som om en sådan här film aldrig gjorts förut. Våldet är grisigt per automatik, de stoiska mördarna bär livlösa stenansikten, kvinnorna är melodramatiska känslovarelser, alla är förstås korrupta och då och då får vi slow motion-montage med romantisk electromusik för det må vara mörkt och dystert det här, men är det inte härligt ändå att få se folk slå in skallen på folk med klubbor, skära halsen av folk med kniv, avrätta oskyldiga med kittlande sociopatisk maktfullkomlighet. Så himla ”gritty”, tänk om jag också kunde mörda människor samvetslöst, vilken dröm.

Det är masochism på hög nivå, hursomhelst, fastän filmen är pliktskyldigt utklädd till ett drama för vuxna, tänkande människor. Eftersom det är en såpopera är intigheten utspädd i ett myller av karaktärer, på så sätt slipper manuset tänka på det skräckinjagande djup som vissa delar av publiken faktiskt förväntar sig av ett drama. Karaktärerna är maskiner som är strikt målinriktade och problemlösande. Den ”iskalle” (läs uttryckslöse och uttråkande) maffialedaren med det töntiga namnet Samurai (Claudio Amendola) driver konflikten, då han vill göra Roms hamnområde till ett nytt Las Vegas. Mängder av meningslösa konflikter mynnar ut ifrån denna. Det mesta har att göra med revirpisseri, förstås, för det finns ju fler fulfiskar i den där bukten. Fler karaktärer är inblandade än jag orkar recitera. Alla går omkring och tjurar. De flesta vill ha makt. En hel del dör.

Jag vet att det låter orättvist, men jämför med Gudfadern (1972). Vad som tekniskt sett händer i den filmen är inte intressant. Det som är intressant är fotots maniska fixering vid Al Pacinos ansikte, sättet Francis Ford Coppola vill fånga varje nyans i Marlon Brandos framträdande. Den djupa romantiken och den hårt undertryckta sentimentaliteten – och dramats totala realism och intensitet när ridån går ner. Det är en film om människor som försöker hålla uppe fasader, kalla det traditioner, och dynamiken ligger i hur vi som åskådare aldrig får fullständig tillgång till karaktärernas inre.

Suburra består bara av kroppar och ansikten. De har information att delge varandra och ibland leder den informationen till att något ”dramatiskt” händer – en skottlossning här, ett lönnmord där. Den som sett många sådana här filmer kan notera de första planteringarna, lägga ihop pusselbitarna och se utvecklingarna komma långt efter att du listat ut dem. Det hela ser snyggt och kompetent ut, och skådespelarna gör vad jag antar att de tycker skådespelare ska göra (leverera repliker som om de är någons favoritfigur en gång i veckan), men det finns inte en enda anledning till att den här berättelsen berättas; karaktärerna tycks inte ha någonting på hjärtat, annat än att de är karaktärer i en film och att de därför har problem som måste lösas.

Det är talande att denna mycket lösryckta intrig inte är mer personlig än att den är uppdelad i en nedräkning som förklarar hur många dagar det är kvar till  den så kallade ”undergången”; är inte det ett väldigt fyrkantigt och oinspirerat ordval? Säger inte det godtyckliga ordet mycket om hur lite personlighet som Suburra egentligen bär? Ingenting är varken subtilt eller intelligent och knappast mycket mer än hantverksmässigt okej på en teknisk nivå – och det har det heller ingen anledning att vara. Filmen bär sitt eget existensberättigande, som om vi bara ska vara glada att vi har något att se på. Någonstans läste jag att Suburra gick att jämföra med den typ av politisk thriller som Costa-Gavras en gång i tiden gjorde, vilket är något av en skymf mot hans minne – bara för att en film är en thriller, och italiensk, betyder det inte att det finns fler likheter.

Suburra är en ofantligt långtråkig, tom och dum film, tröttsam och olustig, som en våldsbenägen bodybuilder med ouppklarade psykologiska trauman. Filmen är kollossalt aggresiv och junkie-manisk i sin hunger efter våld. Om vi pratar italiensk film så ligger Suburra tveklöst närmare sjaskig exploitation; stämningen är bitter, glädjelös och dekadent masochistisk, inte långt ifrån Lucio Fulcis Contraband (1980), en annan film att minnas för sina avrättningar mer än sina menlösa och totalt utbytbara karaktärer.

Tricket att göra berättelser som inte betyder något, men som ändå är konstruerade på ett sådant sätt att man måste fortsätta titta på dem (om man inte ser igenom mekaniken), är förstås det trick som gör att TV-serier kan vara så populära; i synnerhet i en tid då man söker effekter och kickar i så enkla former som möjligt. Genom att skapa godtyckliga händelseförlopp för oss att hålla reda på skapas en slags hjärngympa som inte är annorlunda än om du får se en bild på en låda som öppnas utan att du ser innehållet. Du måste fortsätta titta, för du vill veta vad som är i lådan (trogna läsare vet att jag skrivit om det här förut).

En annan sak som också har att göra med att frestas och bli förlöst är det sexualiserade våldet, som jag skulle påstå är ett osynligt filmtabu idag. Man blir gärna sedd som en moraliserande tråkperson om man ifrågasätter våld på film, en sådan som Quentin Tarantino kan förklara för dig är o-cool.

Naturligtvis är våld på film inget problem i sig, men liksom allt annat är det en fråga om hur och varför det appliceras, samt vilka drifter som kan tänkas ligga bakom det. Jag finner det märkligt att fler inte ser den sexuella kopplingen när en man trycker upp en annan man mot en bil och penetrerar hans hud med en ”dödande” kniv. Eller när en kvinna extatiskt, med orgasmisk tillfredsställelse och efter-sexet-flås tömmer ett magasin i en mans bröstkorg. Eller när någon blir klubbad till döds bunden till en stol, som om han ska få en lapdance. Jag tycker inte det är en direkt ”mörk” eller ”skoningslös” eller ”valfritt adjektiv som skapar en allvarlig och humorbefriad ton”. Det är snarare rätt så kinky, och jag tror att många gossar (gamla som unga) avslöjar sig själva när de stönar och stånkar om hur ”gritty” filmer som Suburra är. Betänk därefter att filmen också, när allt kommer omkring, handlar om ett gäng fascister – då är känslan någonstans mellan generande och direkt obehaglig.

FREDRIK FYHR


s2

SUBURRA

Originaltitel; land: Suburra; Frankrike.
Urpremiär: 14 oktober 2015 (Italien).
Svensk premiär: 9 september 2016.
Speltid: 130 min. (2.10).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Greta Scarano, Pierfrancesco Favino, Jean-Hughes Anglade, Elio Germano, Giulia Gorietti, Claudio Amendola, Alessandro Borghi, Lidia Vitale.
Regi: Stefano Sollima.
Manus: Sandro Petraglia, Stefano Rulli, Giancarlo De Cataldo, Carlo Bonini efter en bok av de två sistnämnda.
Producent: Marco Chimenz, Gina Gardini, Giovanni Stabilini, Riccardo Tozzi.
Foto: Paolo Carnera.
Klippning: Patrizio Marone.
Musik: Pasquale Catalano.
Scenografi: Paki Meduri.
Kostym: Veronia Fragola.
Produktionsbolag: Cattleya, Rai Cinema samt. La Chauve Souris, Cofinova 11, Cinémage 9, Canal+, Ciné+, Indie Sales, Indie Invest, Haut et Court, Ministero per i Beni e le Attività Culturali (MiBAC).
Svensk distributör: Edge Entertainment.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – vanlig, typisk och mycket TV-såpopera-liknande gangsterintrig utan några personliga figurer eller någon intressant kontext; ett överdrivet stilistiskt/masochistiskt hantverk skapar soliditet men döljer inte ett livlöst manus som nästan enbart består av reciterande av fakta och omständigheter.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *