The Shallows

shallows1

En skillnad mellan kritiker och publik är att kritiker ser mängder av nya filmer varje år – gratis dessutom, även om detta ibland är den enda trösten – medan publiken måste välja det som verkar bra. Det kostar en biobiljett, och hoppet om en så fantastisk film som möjligt.

Diskrepanser kan uppstå i fall som The Shallows. På många sätt är det en ospektakulär b-film om en tjej och en haj, men kritiker gillar den eftersom det inte är något större fel på den, spänningen är på det stora hela taget skickligt manipulerad och den är oförargligt okomplicerad, utan solk i bägaren i form av politisk problematik eller läskig filosofisk ambivalens. Det är en snygg men traditionell, på gränsen till tråkig, skräckfilm som gör att man kan nämna Hajen på samma sätt som Roger Ebert brukade nämna Alien (1979) så fort han skrev om en rymdskräckfilm. En film som The Shallows är, om jag tillåter mig själv lite självironisk generalisering, kritikers sätt att ”ha kul” på bio.

Och, kanske, vissa biobesökare också. Om en sådan här film ”fungerar” eller inte tenderar att vara väldigt subjektiva frågor. Beröm kan dock ge helt fel signaler till de som faktiskt läser recensioner och vill betala för att gå och se just en skräckfilm om en tjej och en haj. De är, gissar jag, skräckfilmsfans och de har förmodligen sett flera dussin hajfilmer. De kan förvänta sig kött och blod, verklig fasa, eller åtminstone en och annan smart och oväntad vändning. Har man sett en hajfilm har man sett… inte alla, kanske, men många. Lägg till Sharknado och det borde gå upp för de flesta att en seriös hajfilm har en tröskel att komma över: Hur göra en haj läskig igen?

Jag säger som så att The Shallows är en snyggt gjord film av sitt slag, men på dessa vitala punkter brister den. Det är väldigt mycket en mainstreamfilm som försöker se ut som en indiefilm. Den är lite grann som det helvita barbandet som lirar Muddy Waters, eller amatörpoeten som rimmar hjärta på smärta i tron att han är nästa Tranströmer. Det går att uppskatta dem, om bandet spelar i takt eller om den där poeten håller koll på sina versmått. Men det hugger aldrig till, i synnerhet inte på sättet de vill att det ska göra.

Den här gränsen, mellan det genuina och det önsketänkande, är en gräns som regissören Jaume Collet-Serra alltid hållit sig kring. Jag gillade två av hans filmer med Liam Neeson – en där han var jagad av gangsters (Run All Night) och en där han försökte hitta en mördare på ett flygplan (Non-Stop) – men då var jag också den där kritikern som tycker om att bli överraskad av att en film inte är dålig, mer än för att den är bra.

Collet-Serra tar verkligen begreppet ”high concept” på orden – intrigen ska kunna pitchas i en mening, bokstavligt talat. Jag har redan sagt att The Shallows handlar om en tjej och en haj, och det är allt som finns att säga om berättelsen. Hon heter Nancy (Blake Lively) och hon blir terroriserad av nämnda haj när hon är på surfsemester i Mexiko. Större delen av filmen spenderar hon på en sten, med en mås som enda sällskap, oförmögen att ta sig till den hägrande strandkanten eftersom herr haj lurar i vattnet omkring henne.

Tanken är förstås att The Shallows ska vara en ”rå” film, liksom parodiskt enkel och primal. Men ungefär ett dussin nödlösningar existerar för att den här storyn ska kunna fungera – hennes kompis har råkat dissa henne, ingen har vägarna förbi som inte självmant vill bli hajföda; Nancy själv är förstås avhoppad läkarstudent, eftersom hon behöver plåstra om sina egna sår, och hon har en trasslig relation till sin familj, eftersom vi tydligen behöver bry oss om henne utöver hennes mer akuta hajproblem (det malplacerade, sentimentala tillägget är ett bra exempel på filmens konservativa manusteknik). Så det är alltså en paradoxalt krånglig och omständlig film för att vara så ”enkel”.

Hajen i fråga verkar också vara en dropout från Renny Harlins Deep Blue Sea (1999) – ni vet, den där hajarna fick superhjärnor på grund av nonsens-orsaker. Man ska vara väldigt snäll om man jämför den här filmen med Hajen, men däremot har den det gemensamt med den ökända uppföljaren Hajen 4 att hajen verkar vara ute på någon slags medveten vendetta mot stackars Nancy. Läkarstudent eller ej, hajen kan läsa hennes tankar och just när hon verkar lista ut hur hon ska gå tillväga för att överlista den så dyker den upp och säger BWARRRGH.

Helt klart är dock The Shallows ett småputtrande stycke underhållning – eller rena nagelbitaren, om du tycker att det här låter som en film som du skulle nappa på helt och hållet. Collet-Serra är en kul regissör och han verkar haft roligt med fotografen Flavio Martínez Labiano – de har använt flera olika typer av kameror och tveklöst måste de ha fotat filmen i badkläderna; ibland snurrar vi runt stenen, ibland swooshar vi under vatten, ofta ploppar iPhone-skärmar upp på bilden. Tänk er en Fanta-reklam, fast med gaddar.

Blake Lively är dock filmens kanske mest uthålliga kvalité. Hon är det enda i bild som verkligen utstrålar inte bara hjärta och smärta utan solid målmedvetenhet, och hon fick mig att tänka tanken att Sigourney Weavers klassiska hjältinna Ellen Ripley nu blivit en arketyp att placera i filmhistorien jämte John Wayne och Indiana Jones.

Men inte heller hon kan i längden riktigt övervinna filmens väldigt mekaniska stil. Slutet kommer att få dig att stöna, eller bli galen av spänning, beroende på vilket sätt du lever dig in i filmer. Själv tyckte jag att filmen var kul, visst, men jag var för medveten om att jag skulle tycka att den var kul. Det måste vara fruktansvärt att vara fast på en sten, omringad av en haj.

Nej, jag skulle inte begära blodig realism här. Men jag hade svårt att leva mig in i filmen, eftersom ingenting i den känns på riktigt. Det går att tänka: ”Kan hon inte bara döda den där hajen och simma in till stranden så filmen kan ta slut?” Tanken med filmen, själva spänningsidén, är att Nancy riskerar att bli hajmat – men den tanken slog mig aldrig riktigt.

FREDRIK FYHR


shallows2

THE SHALLOWS

Originaltitel; land: The Shallows; USA.
Urpremiär: 21 juni 2016 (New York City).
Svensk premiär: 9 september 2016.
Speltid: 86 min. (1.26).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K, Redcode RAW 4K, SxS Pro 2k; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Blake Livey, Óscar Jaenada, Angelo Josue Lozano Corzo, Brett Cullen, Sedona Legge, Pablo Calva, Diego Espejel, Janelle Bailey, Ava Dean, Chelsea Moody.
Regi: Jaume Collet-Serra.
Manus: Anthony Jaswinski.
Producent: Lynn Harris, Matti Leshem.
Foto: Flavio Martínez Labiano.
Klippning: Joel Negron.
Musik: Marco Beltrami.
Scenografi: Hugh Bateup.
Kostym: Kym Barrett.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Ombra Films, Weimaraner Republic Pictures.
Svensk distributör: UIP/Sony.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – energiskt filmad high concept-skräckfilm med en stark huvudperson, men desto mer syntetisk spänning som aldrig känns så akut som den borde.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *