Vänner för livet

vfk

I våra tider av polariserade ytterligheter, stora hyper, kärleksförklaringar eller provokationer, är det lätt att glömma värdet av blygsamhet, förnöjelse. Vissa filmer duger precis som de är.

En sådan film är spanska Truman (med en obligatorisk svensk dödstitel, ”Vänner för livet”). Återigen kan vi här se att en film inte handlar om vad den handlar om, utan hur den handlar om det.

Vänner för livet skulle lika gärna kunnat vara en banal feel-good, inte många steg från sin framtida amerikanska nyinspelning – liksom ett personporträtt i en lokaltidning är berättelsen lika trevlig som allmängiltig, och den bygger inte på någon unik angelägenhet. Det finns ingen anledning till varför just den här berättelsen förmedlas. Det är inget hus som står i brand, ingen kändis som gjort bort sig, inget som säljer lösnummer.

Det är istället den typ av film där två män förs samman av snyftiga orsaker – och Truman är namnet på en hund. Som ni vet finns det bara två typer av filmer med hundar. Den ena typen återfinns i Cujo (1983). Den andra ser vi här. Vem kan inte bry sig om en söt hund? Det finns många filmer med hundar där hundarna är de bästa skådespelarna och det enda man minns efteråt.

De två männen heter Julián (Ricardo Darín) och Tomás (Javier Cámara). Julián bor i Kanada, med Truman. Husse har en lika snäll och varm utstrålning som hunden, men hunden ser snäppet piggare ut. Man märker det i de små rörelserna, sättet Julián hostar (ingen hostar någonsin av en slump på film).

Det knackar på dörren en dag och på andra sidan står Tomás. En gammal vän. Exakt hur gammal, och exakt hur bra vän, vet vi inte riktigt än. Det ska uppdagas, pö om pö. Ändå kan vi rätt tidigt förstå varför Tomás står där. Julián ler, svagt, glad över att återse sin vän. Men han förstår nog någonstans också. Som att han tänker: ”Jaha, jaha ja.”

Det är knappast någon spoiler att förklara att Julián är dödligt sjuk, och att han bestämt sig för att avsluta sitt liv, och det är praktiskt taget omöjligt att inte göra det om man ska förklara vad filmen handlar om. Ändå bär det mig lite emot, för regissören Cesc Gay behandlar även de mest uppenbara sakerna med en delikat sensibilitet, som om det här är en viktig och fantastiskt sevärd film, värdig samma koncentration som vilken annan bra film som helst.

Det är inte bara en fråga om att information kommer gradvis, och att allt inte sägs på en gång. Det är också ett särskilt tonfall, en mildhet. Tempot ligger på gränsen till långsamt. Gay har haft tålamodet att filma analogt, låta saker ta tid. Det är en sådan som lunkar, som en trevlig promenad, och den är ideal för månaden september, den begynnande hösten då vi oundvikligen erinrar oss att livet liksom allt annat ska nå vägs ände.

Tomás har bestämt sig för att stanna hos Julián i fyra dagar. Är han där för att få honom att ändra sig? Kanske, rimligen. Men tror han att han kommer att lyckas? Tomás är en vuxen människa, han får göra vad han vill. Julián blir illa berörd av tanken på Tomás’ tjat om att han inte ska göra det han tänker göra – men tjatet fastnar alltid i halsgropen, för Tomás säger inte ett ord. Han är bara där som en vän. Tillsammans umgås de, betraktar världen ur en döende mans ögon.

Efter att vi förstått Juliáns beslut följer en serie händelser som ifrågasätter och problematiserar det – är det inte på gränsen till narcissistiskt enkelt för honom att säga nej till livet, med tanke på att han inte ens sagt något till sin son, en ung man som bor i en annan stad och som inte har en aning om att han snart kommer att vara faderlös. Och Julián älskar verkligen Truman. Han får ofantligt stor ångest av tanken på att lämna ifrån sig hunden till andra människor. Tomás frågar om han inte kan adoptera bort Truman på en gång – enligt Juliáns bittra logik vore det ju bara praktiskt. Julián försöker att hålla med, men han står inte ut med att ge bort Truman när han fortfarande kan ha honom kvar. Julián tycks vägra att se ironin.

En stor anledning till att filmen fungerar, förutom den lyhörda regin, är också att skådespelarna är så bra. Darín och Cámara hittar sina rollfigurer som om de bebott dem hela sina liv. De är faktiskt så bra att jag fann mig själv falla rakt ner i Vänner för livet, och aldrig för en stund kom jag att tänka på att jag faktiskt tittade på skådespelare – de verkar fullständigt naturliga, i varsin tillvaro och i varandras sällskap; i synnerhet den oklanderlige Cámara balanserar perfekt rollen som gammal vän och den obekväma besökaren, outsidern som hela tiden måste se sin vän från sidan eftersom han inte är hemmavid, och den emotionellt pressade människan, livrädd för att förlora sin vän men samtidigt djärvt stoisk, villig att låta vad som helst ske.

Det pågår alltså rätt så avancerade saker under den stillsamma, melankoliska feel-good-ytan, och eftersom filmen talar i så små bokstäver är det lätt att det går en förbi. Det är inte en film som vill vara ett mästerverk, men det är märkligt hur stora saker som ändå kan rymmas i det lilla.

Melodramen är synonym med filmmediet och Vänner för livet är en sådan film som alltid kommer att göras så länge det görs film. Men det är också ett ganska klassiskt exempel på hur det kan göras så elegant och älskvärt som möjligt. Det är en film jag förmodligen aldrig kommer att se om, men minnet av första gången kommer alltid att vara fint.

FREDRIK FYHR


vanner-for-livet

VÄNNER FÖR LIVET

Originaltitel; land: Truman; Spanien, Argentina.
Urpremiär: 12 september 2015 (TIFF).
Svensk premiär: 9 september 2016.
Speltid: 108 min. (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ricardo Darín, Javier Cámara, Dolores Fonzi, Eduard Fernández, Alex Brendemühl, Pedro Casablanc, José Luis Gómez, Javier Gutiérrez, Elvira Minguez.
Regi: Cesc Gay.
Manus: Tomàs Aragay, Cesc Gay.
Producent: Diego Dubcovsky.
Foto: Andreu Rebés.
Klippning: Pablo Barbieri Carrera.
Musik: Nico Cota, Toti Soler.
Scenografi
: Irene Montcada.
Kostym: Anna Güell.
Produktionsbolag: Audiovisual Aval SGT, BD Cine, Canal + España, Fox, Generalitat de Catalunya – Departament de Cultura, Impossible Films, INCAA, ICO, ICAA, Kramer & Sigman Films, Programa Ibermedia, TV3 (Spanien), TVE (Spanien), Telefe, Trumanfilm.
Svensk distributör: Njutafilms.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – välskriven och välspelad melodram, både skicklig i berättandet och i sättet den fångar en stillsam melankolisk ton som passar tematiken; oklanderligt skådespeleri.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *