Auteurathon Welles (del 3)

orson-welles-pa-todd

aut

<- Del 2.

1919: Orson Welles föräldrar separerar. Hans far är nu en alkoholiserad man som lever ett liv frånskild familjen, i ett parallellt partyliv där han går under aliaset ”Champagne Charlie”. Beatrice tar barnen till en lägenhet på east Superior Street, två kvarter från konstkvarteret Towertown. Där pågår deras liv ungefär som förut; fyraårige Orson konverserar med alla gästerna och surrogatpappan Dr. Bernstein ger honom en leksaksteater och en magilåda i julklapp; presenter som formar Orson Welles’ fantasi och präglar resten av hans liv.

24 maj, 1924: Efter en tids sjukdom dör Beatrice i gulsot. Orson Welles är nio år och vid hennes sida på dödsbädden.

26 februari, 1926: Orson Welles gör massmedial debut som serietecknare åt The Madison Journal. Han är tio år gammal och hans introduktion på tidningen kommer med en artikel – rubriken lyder CARTOONIST, ACTOR, POET – AND ONLY 10.

Hösten, 1926: Orson skickas till den fruktade pojkskolan Todd, där hans storebror en gång i tiden gått. Orson visar sig bli en medioker student, och gör skolupplevelsen sin genom att helt och hållet ta över allt som har med skolans teater att göra. Han trollbinder de flesta av sina skolkamrater. Vissa lärare anser att han är ett geni, andra anser att pojken är groteskt självbelåten och bortskämd. Han har huvudrollen i skolans årliga pjäs redan denna höst, då skolans ”Todd Troupes” sätter upp musikalen Finesse the Queen. Redan vid elva års ålder kan Orson Welles ta kommando över scenen och redan här har han sin berömda röst. Sägs det.

1926-28: Orson spelar Jungfru Maria i skolans Jesus-föreställning. Det följs av The Dust of the Road (där han spelar Judas) och The Servant of the House där han, till slut, spelar Jesus Kristus. Hädanefter har Welles bara huvudroller, följer gör musikalen It Won’t Be Long Now och Wings over Europe där han har den profetiska rollen som den frustrerade, geniale forskaren Francis Lightfoot; uppsättningen 1928 är den korta pjäsen Food: A Tragedy of the Future av William de Mille där Welles spelar ”Hustrun”.

1

1928: Welles blir vid tolv års ålder teatergruppens regissör och han tycks född för rollen – han är extremt angelägen om det mesta som har med föreställningen att göra och alla inblandade blir hårt drillade, men känner sig också motiverade, av den unge Welles, som skapar sammanhållning i föreställningarnas olika komponenter och beskrivs som en färdig regissör. Detta år blir han också chefredaktör för Red and White, den minst lika ambitiösa skoltidningen, för vilken han också kontinuerligt börjar skriva texter.

6 juli 1928: Welles gör sin debut som journalist i ett större sammanhang, då han introduceras som den nye teaterkritikern för The Highland Park News, blott tretton år gammal.

1929: Orson tycks spendera all sin vakna tid åt skolteatern; han skriver, iscensätter och regisserar pjäser, därutöver utformar han programmen och allt annat som har med föreställningarna att göra. Bland de mer iögonfallande produktionerna är Shakespeares Julius Caesar där Orson har en dubbelroll som som Antonius och Cassius.

Sommaren 1930: Orson återtar, efter en viss paus, sitt jobb på Highland Park News, nu som resekorrespondens. Detta leder till att Orson åker på flera resor, som han sedan skriver om; dessa resor utgör ett stoff för framtida mytbildning, i synnerhet eftersom en av resorna går till Shanghai, dit Orson reser med hans alkoholiserade far (han skulle avlida inte långt senare och Orson skulle klandra sig själv för att inte ha kunnat ”rädda” honom från missbruket).

November 1930: En artikel skrivs om den märkligt begåvade ynglingen Orson Welles i Herald American; det är första gången Orson nämns regionalt. Han är ännu inte myndig, men han spås en lysande framtid när han väl växer upp. Artikeln skrivs av Asthon Stevens, som Welles senare använder som modell för figuren Jebediah Leland i Citizen Kane.

December 1930: Welles far dör, av ett flertal olika kroppsliga defekter efter hans långvariga alkoholism. De sista åren har Orson tagit hand om honom i allt högre grad. Han är femton år.

ow

1931: Dr Bernstein blir förmyndare åt Orson den första januari, och protegén flyttar in hos moderns förmodade älskare; Bernstein lever nu ett tämligen flådigt liv med sångerskan Edith Mason, som i sin tur har svårt att bli av med sin ex-make Giorgio Polacco, en konduktör med ett skamfilat rykte och en dotter som avskydde den unge Orson; Polacco närmar sig den femtonårige Welles sexuellt, vilket får honom att rymma hemifrån. Welles skulle senare i livet nämna, med märklig stolthet, att han attraherade många äldre män. ”Everybody wanted me… I was like an eternal virgin.”

Vinter-vår 1931: Orson återvänder till Todd för sitt sista år. Han sätter upp Richard III i en tre och en halv timme lång version där han själv, naturligtvis, har huvudrollen. Innan han lämnar skolan skriver han och redigerar den stora årsboken Book of Todd, där han blir hela årets huvudperson. Traditionsenligt har Orson, som sistaårselev, blivit tilldelad en släde, som Orson på sista dagen lämnar över till nästa års seniorer.

Sommar-höst 1931: Orson skriver in sig på Chicago Art Institute, eftersom han för tillfället fått för sig att han är ämnad att bli illustratör och tecknare. Bernstein förutsätter att han ska välja en traditionell akademisk bana, för att ha något att luta sig tillbaka på om hans konstnärliga ambitioner skulle visa sig fruktlösa. Bernsteins familjeliv kollapsar dock vid det här laget, med dödsfall, nya skilsmässor och giftermål, och hemsituationen blir kaotisk; Orson tar tillfället i akt att ta ett sabbatsår på Bernsteins bekostnad. Han tar därmed en pråm till Irland.

irland2

irland

Exakt vad han gör där är inledningsvis oklart, men han börjar jobba för The Gate Theatre i Dublin och börjar därmed sin karriär som professionell skådespelare, med start i den viktiga rollen som Karl Alexander i pjäsen Jud Süss (av Paul Kornfield, ej att förväxla med någon nazi- eller antinazi-propaganda). Föreställningen turnerar i Irland, får fina recensioner och Welles’ robusta och mullrande framträdande nämns i synnerhet. Hans kändisskap i teatervärlden växer snabbt, och han blir häromkring slentrianmässigt känd som ”Young Welles” i The Gates uppsättningar The Dead Ride Fast och The Archdupe, Pádrac Colums Mogu of the Desert och Maughams The Circle där han också har centrala roller.

Januari, 1932: Death Takes a Holiday, följt av Hamlet (Welles spelade vålnaden och Fortinbras).

Februari, 1932: Welles lämnar Dublin och återvänder till Staterna, via England. Orsakerna är oklara, men Welles hade uppenbarligen svårt att hålla sin karriär så vital som han önskade i Irland. Welles stannar en tid i London och vad han gör där är praktiskt taget helt okänt.

Sommaren 1932: Welles anländer till New York i juni, där han inledningsvis misslyckas med att få skådespelarjobb, trots sina fina recensioner från Irland. Under hans sedvanliga sommarplågor (hösnuvan och astman) laboreras ändå två pjäser fram med författaren Roger Hill – en berättelse där Welles spelar den kontroversielle historiska figuren och antislaveri-kämpen John Brown, samt en pjäs vid namn The Dark Room; det sistnämnda projektet nämns utan att någonsin tas upp, men John Brown-pjäsen blir Marching Song; det är en politisk krigsmelodram, klumpig i dialogen men med mycket känsla och jävlaranamma. Det är Welles första seriösa litterära verk och liksom många är det stapplande men i grunden vitalt. Denna sommar skriver Welles också Bright Lucifer, en av hans mest ambitiösa skapelser – en gotisk skräckpjäs som än idag aldrig satts upp professionellt.

1933: Welles skriver en bok kallad Everybody’s Shakespeare, med lärdomar och tips han samlat på sig om hur man närmar sig Bardens verk. Uppbackad av Bernstein (evigt optimistisk om att Welles inte ska ”fastna” i teatern) reser han till Marocko, vidare till Spanien. Han var mycket inspirerad av Hemingway, och dennes maskulina riter kopplade till Spanien, och enligt egen utsago försökte Welles livnära sig på att skriva kiosklitteratur under sin vistelse där.

es

w

Sommaren 1933: Welles inser att det spanska livet är för hårt för hans känsliga sinnelag och han återvänder till Chicago där han börjar knega som tecknare; han blir erbjuden att regissera Trettondagsaftoför tävlingen Chicago Drama League, med en skådespelartrupp från hans gamla skola Todd. Efter allt Welles gjort fram tills dess är jobbet ett steg bakåt, men föreställningen visar sig bli totalt avgörande.

Welles vinner (förstås) tävlingen och han kan stoltsera med sitt livs första pokal. Han minglar därefter med litteraturprofessorn Thornton Wilder, som känner till Welles framgångar i Irland; Wilder skriver kort därefter ett brev till den extremt inflytelserike Manhattan-kritikern Alexander Woollcott; Woollcott stämmer därefter möte med Welles, som ser honom som en av många fadersfigurer. Woollcott ger honom en utseendemässig make-over och de börjar socialisera tillsammans; Woollcott ger Welles en intervju med Guthrie McClintic, en minst lika inflytelserik Broadway-regissör. Ett kontrakt skrivs och över en natt är Welles en teaterstjärna.

Samma år har han tre roller, där i synnerhet hans Mercurio i Romeo och Julia gör att kritikerna med stora bokstäver börjar prata om ”underbarnet Welles”. Han är nu arton år.

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *