The Magnificent Seven (1960, 2016)

m71

7 vågade livet (1960) mini3star 

The Magnificent Seven (2016) mini2star


Den gamla Westernklassikern 7 vågade livet (1960) är fortfarande en väldigt populär film, åtminstone i USA… och det är därför jag kallar den för en ”klassiker”; en film som får en ny publik för varje generation som går. Det är inte så konstigt, eftersom den bygger på en mytologisk mylla: 7 vågade livet var en remake på Akira Kurosawas De sju samurajerna (1954), en av de bästa filmer som någonsin gjorts, och trots att det är en nog så populär film så kommer förstås en film med Steve McQueen, Yul Brynner och Charles Bronson vara sedd av fler jänkare än den med Toshiro Mifune och Takashi Shimura.

Kurosawa-kopplingen till USA är förmodligen det mest dynamiska exemplet som finns på hur utomamerikanska genrer påverkat den inomamerikanska. Kurosawa blev i Japan anklagad för att vara för ”ojapansk” när han lät sig inspireras av Hollywoods westernfilmer – men i USA blev hans filmer nydanande. De sju samurajerna, liksom Yojimbo (1961), kopierades så ofta att berättelserna nuförtiden får kallas för helt egna cinematiska myter.

Därför ska man inte se 7 vågade livet som enbart en remake på De sju samurajerna, utan kanske främst som det tydligaste exemplet på hur den här berättelsen går i arv. Det vill säga, berättelsen om bönderna som anlitar sju krigare för att försvara sig mot ett gäng rövare som årligen kommer för att skövla deras tillgångar. I 7 vågade livet har storyn fått en rak Western-omstöpning: Det är en ömklig, mexikansk by som är i fara; skurken heter det stunsiga Calvera och spelas, helt självklart, av den evigt ruttne Eli Wallach (som senare skulle spela ”den fule” i Den gode, den onde, den fule). Lika perfekt är den evigt stoiske Yul Brynner, Hollywoods enda ryss, som gunslingern som leder det omöjliga uppdraget att samla ihop ett gäng cowboys (de blir till sist sju) som kan försvara byn. Den mest iögonfallande kulturella skillnaden mellan den amerikanska filmen och den japanska är att samurajerna endast arbetade för mat. Tanken är alltför otänkbar i dollarns land, så bönderna erbjuder istället ”allt de äger”; en spottstyver, visst, men ändå. Det finns inget av värde som man inte kan äga.

Hursomhelst. Om man har sett Kurosawas film så kan 7 vågade livet kännas lite stolpig, men på det stora hela är det en okomplicerat underhållande film, ett gammal hederligt Technicolor-äventyr med hejdundrande musik av Elmer Bernstein (som är så berömd att det farit iväg och levt sitt eget liv). Det första utkastet av manuset skrevs av den svartlistade Walter Bernstein och var troget till De sju samurajerna – därefter skrevs ett nytt utkast som framför allt konstruerar om andra delen av filmen och lägger till ett par intrigutvecklingar och cliffhangers i stil med den gamla skolans matinéserier.

Den enkla invändningen man kan ha är att Kurosawas film var genial bland annat för att den var så enkel: Den fokuserade på böndernas utsatthet och problemet att deras by behövde räddas. Hela filmen handlade om planeringen, och utförandet, av en problemlösning. Det är ett tecken på dåligt självförtroende att försöka glida iväg från den formulan. Men, tja, det är inte lätt att göra en nyinspelning på De sju samurajerna. När det begav sig var filmen bara sex år gammal, men ändå.

Jag har egentligen inte mycket mer att säga om 7 vågade livet som film. I min bok har det aldrig varit en stor film, inte ens en stor westernfilm, men den är mysig och helt klart stabil. Det må låta stubbigt men (och detta är i synnerhet vitalt när vi pratar om nyinspelningen) man visste hur man gjorde film förr. Regissören John Sturges var en veteran som kunde göra skickliga filmer i sömnen – en av hans bästa är En man steg av tåget (1955) med Spencer Tracy, och tre år efter 7 vågade livet gjorde han Den stora flykten. Varje scen har en tydlig funktion, är spelad och genomförd på det mest lämpliga sättet; hela filmen är som en maskin som rör sig framåt i perfektion.

Det är lite syntetiskt, lite blodfattigt? Visst, och det är det till och med för sin tid. Westernfilmer hade i allmänhet varit mycket våldsammare, och mer vågade, vid det här laget. Allra bäst fungerar 7 vågade livet faktiskt som en slags knutpunkt mellan nu och då. Idag ser vi idel storstjärnor i rollistan – Steve McQueen, inte minst – men skådespelarna var ganska okända när det begav sig; detta var tidigt i deras karriär. Samtidigt var westerngenrens storhetstid definitivt över, och 60-talet skulle innebära dess sista andningar.

Detsamma kan sägas om Hollywood-storfilmen. Ett år som 1960 har den amerikanska filmen börjat darra – än är det inte alla som hör det, men den kommande krisen finns där; publiken ska börja kräva mer realism, mer sex och våld, mer saker som angår dem och deras verklighet. Hollywood har ännu inte börjat producera superfloppar – Cleopatra spränger den där dammen år 1963 – men det finns där. 7 vågade livet fungerar alltså som ett slags farväl till westerngenren och en typ av Hollywood-underhållning. Det kan rentav vara delvis därför den blev en så stor succé, och varför den fortfarande är populär. Det fanns något nostalgiskt över den redan från första början.

m72

Med allt det sagt så är det märkligt hur lite som finns att säga om The Magnificent Seven, nyinspelningen av Antoine Fuqua. Eller kanske det inte är så märkligt. Filmskapande idag tenderar ju att vara lite ”hej hopp”, framför allt när det kommer från Hollywood. Det känns ofta som att dagens storfilmer är resultatet av kompromisser mellan olika kontrakt – skådespelare Ditt måste ha X antal procent av replikerna medan skådespelare Datt måste ha Y antal närbilder; marknadsavdelningen kräver si-och-så många bilder på kvinnor i urringade tröjor och si-och-så många lik i minuten. Manusförfattarna har, under denna press, gjort så gott de kunnat. De har lappat ihop intrigen som ett Frankenstein-monster. Man har filmat scenerna under den tidsmarginal som getts. Bilderna har klippts ihop under business-kommitténs granskande ögon. Filmen har blivit otroligt snygg – om man talar i rent kommersiella termer – och mycket nära totalt innehållslös.

Eller meningslös, kanske jag ska säga. Jag använder inte ordet flyktigt. Det finns verkligen en brist på mening i allt som händer i den här filmen och det är kanske ingen slump. Det finns mycket man tar för givet, både i De sju samurajerna och i 7 vågade livet, som nu plötsligt är konstigt komplicerat. Som det självklara budskapet: Det är nobelt att offra sig för andra. De starka ska skydda de svaga, inte utnyttja dem. En människa präglas permanent av krig och kan aldrig mer vara civil. Båda filmerna har olika sätt att sätta fingret på tematiken, men den där slutklämmen återkommer i båda fallen: ”Bönderna är de enda som segrat. Vi förlorade. Vi förlorar alltid.”

Antoine Fuqua är nog för förtjust i sexualiserat våld för att acceptera så fina tankar. Karln är en av de främsta namnen i vad vi kan kalla för ”neo-macho-actionfilmen”, manifesterat i likstaplande blodbad som John Wick eller varför inte Fury, av Fuquas kompis David Ayer – som skrev manus till Fuquas Training Day (2001) och som nu senast gjorde Suicide Squad, en annan film som präglas av just det gråa och monotona övervåld som präglar många av dagens actionfilmer. Det är inte bara våldsamma filmer utan raka-chacka-boom-splatt-schkrrr-mäp-badum-våldsamma filmer, inspirerade av Gråben och Hjulben fast på blodigt allvar; det ger åskådaren en känsla av vad för typ av filmer den unge Alex tvingades titta på i A Clockwork Orange (1971) under sin Ludovico-behandling.

Ett tag funkar ändå filmen på en populistisk ”tidig Jerry Bruckheimer/Michael Bay”-nivå. Peter Sarsgaard är verkligen jätteond skurk – vem bryr sig om varför – och Fuqua tar till de billigaste knepen för att vi ska hata honom, och för att den inkvoterade jäntan Emma (Haley Bennett) ska ge sig av på jakt efter de obligatoriska sju kåbojsarna. Det blir Denzel Washington som axlar Brynner-rollen (inte långt ifrån framträdandet i Fuquas lika utzonat våldsamma The Equalizer) och han får sällskap av Chris Pratt (lite lattjo, förstås), Ethan Hawke (lite blasé, såklart), Byung-hun Lee (tystlåten och bra med knivar, surprise), Manuel Garcia-Rulfo (vulgär/mexikansk), Martin Sesmeier (indian/tystlåten) och den stora björnen Vincent D’Onofrio som spelar över i en konstig roll som gammal indianjägare som nu verkar förlorat förståndet (men som ändå, på något oförklarligt sätt, blir kompis med alla andra).

Liksom i The Equalizer är det tydligt att The Magnificent Seven verkligen försöker handla om något… ett tag. Jag vet inte riktigt vad. Fuqua skulle nog helst vilja kötta på genast, med ett två timmar långt blodbad, men vi måste vänta på att Sarsgaard-skurken ska anlända till byn. Det ger oss tid, teoretiskt sett, till att få lära känna karaktärerna, se dem försöka utbilda byn till att bli krigare, samt måhända ge oss ett och annat visdomsord på vägen.

Men icke sa nicke. Fuqua är skicklig nog att skapa en viss rytm, och visuellt är filmen som sagt snygg (den är fotad i 35mm och det märks), men han trampar verkligen vatten på oerhört märkliga sätt. Hawkes karaktär har blivit räddhågsen och kanske inte kan döda folk längre. Det förklaras i förbifarten, i en och en halv scen eller så. Washington vill eventuellt, kanske, förmodligen, ha någon slags personlig hämnd på Sarsgaards skurk. Det finns något otalt där, jahaja. De andra skådespelarna har sina givna manér, men Fuqua har inga tre timmar på sig att skapa bra karaktärer och även om han skulle haft det skulle han säkert använda extratimmen till ännu mer våld. Det är konstigt, och faktiskt olyckligt, att han ens försöker. Med mindre tjafs hade detta kunnat vara en ren ”rökare”, istället för en våldsorgie med identitetskris. I bästa fall kan jag tänka mig att detta är en film att slötitta på i ens vardagsrum, om ens enda sällskap är en calzone och några folköl.

Den korta recensionen: Filmen funkar om du gillade (eller kommer ihåg) Last Man Standing (1996) med Bruce Willis. Den var byggd på en annan Kurosawa-myt, den hämtad från Yojimbo, och var i grund och botten också mest en ”shoot ’em up”, en film som enbart handlade om att folk sköt ihjäl varandra. Men det var å andra sidan lite mer förståeligt, eftersom det är vad Yojimbo handlar om.

Det allra märkligaste med The Magnificent Seven är dess beröringsskräck inför föregångarnas humanism, det stycke upplysning som Kurosawa gav åt en barbarisk tid; filmen vägrar acceptera tanken att dessa sju gunslingers faktiskt skulle bry sig om de här bönderna, och filmen vägrar också göra dessa bönder till de offer som berättelsen vill att de ska vara. Istället för ett samarbete, där de starka skyddar de svaga mot ondskans krafter, så ser vi här olika figurer med jämntjock styrka konkurrera om en bit mark. Det enda de har gemensamt är att de vill döda varandra.

Det är en ganska deprimerande brist på mening och en av många filmer som simulerar sexuell tillfredsställelse via enorma mängder våld. Som att våld är det enda sättet att skapa kontakt med publiken idag; våldshandlingen är den enda vi behöver. Det finns ingenting att slåss för längre, inte heller finns det någon anledning för oss att se hjältar slåss; allt är nu en fråga om att tillfredsställa sig själv. What the Fuqua, säger jag.

FREDRIK FYHR


7v1

7 VÅGADE LIVET

Originaltitel; land: The Magnificent Seven; USA.
Urpremiär: 23 oktober 1960 (USA).
Svensk premiär: 26 juni 1961.
Speltid: 128 min. (2.08).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare (krediterad rollista): Yul Brynner, Eli Wallach, Steve McQueen, Charles Bronson, Robert Vaughn, Brad Dexter, James Coburn, Jorge Martínez de Hoyos, Vladimir Sokoloff, Rosenda Monteros, Rico Alaniz, Pepe Hern, Natividad Vacio, Mario Navarro, Danny Bravo, John A. Alonzo, Enrique Lucero, Alex Montoya, Robert J. Wilke, Val Avery, Whit Bissell, Bing Russell, Horst Buchholz.
Regi: John Sturges.
Manus: William Roberts (okrediterade Walter Bernstein, Walter Newman), byggt på manuset till De sju samurajerna av Akira Kurosawa, Shinobu Hashimoto och Hideo Oguni.
Producent: John Sturges.
Foto:Charles Lang.
Klippning: Ferris Webster.
Musik: Elmer Bernstein.
Scenografi
: Edward Fitzgerald (art direction).
Kostym: Bert Henrikson (okrediterad).
Produktionsbolag: The Mirisch Company, Alpha Productions.
Svensk distributör: United Artists (35mm, 1961), SF Home Entertainment (DVD, 2001 et al).
Finans; kategorier: Produktionsbolag; western, remake, action, Americana, matiné.

m7

THE MAGNIFICENT SEVEN

Originaltitel; land: The Magnificent Seven; USA.
Urpremiär: 8 september 2016 (TIFF).
Svensk premiär: 23 september 2016.
Speltid: 132 min. (2.12).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Denzel Washington, Chris Pratt, Ethan Hawke, Vincent D’Onofrio, Byung-hun Lee, Manuel Garcia-Rulfo, Martin Sensmeier, Haley Bennett, Peter Sarsgaard, Luke Grimes, Matt Bomer, Jonathan Joss, Cam Gigandet, Emil Beheshti, Mark Ashworth, Billy Slaughter, Dodge Prince, Matthew Posey, Carrie Lazar, Jody Mullins, Clint James, Dane Rhodes, Ritchie Montgomery, Sean Bridgers, William Lee Scott, David Kallaway, Griff Furst, Alix Angelis, Sean Boyd, Rob Mello, Walker Babington, Thomas Blake Jr, Ryan Brown, Derek Lacasa, John Wylie, Chad Randall.
Regi: Antoine Fuqua.
Manus: Richard Wenk, Nic Pizzolatto.
Producent: Roger Birnbaum, Todd Black.
Foto:Mauro Fiore.
Klippning: John Refoua.
Musik: Simon Franglen, James Horner.
Scenografi:
Derek R. Hill.
Kostym:
Sharen Davis.
Produktionsbolag:
MGM, Columbia Pictures, LStar Capital, Village Roadshow Pictures, Pin High Productions, Escape Artists.
Svensk distributör:
SF Studios.
Finans; kategorier: Storföretag (Sony), inkl. division, dotterföretag och kommanditbolag; western, remake, machismo, ”ren” action.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme (7 vågade livet): Bra film (av sitt slag) – solid och genomtänkt omarbetning av en tidigare film, stilistiskt säker, välspelad och berättad med perfekt rytm; lite för glättig för att bli så dramatisk som den vill, men som westernunderhållning är det mer än godkänt.

rsz_2starrating-300x75

Betyg och omdöme (The Magnificent Seven): Medel – visuellt påkostad och duktigt spelad actionfilm som emellanåt hittar en rytm i berättandet; har definitivt högljutt-men-välgjort våld så det räcker och blir över; de svaga karaktärsporträtten misslyckas dock och manuset kämpar med de få berättande element som hinns med (det mesta av filmen är action) och får i synnerhet problem med sin envist påtvingade meningslöshet.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *