Love & Friendship

love-friendship1

Det finns inte en enda anledning till att se Love & Friendship. Det har inte funnits någon anledning att göra den. Det är knappt så att filmen ens finns. Jag vet att vissa tycker den är rolig, men jag har hört en gravtyst publik vittna om motsatsen. Det är en av de längsta korta filmer jag sett i mitt liv. Det är inget fel på den förutom att den är gräsligt långtråkig. Och det kan man ju tycka är ett ganska stort fel.

Whit Stillman har aldrig varit en filmregissör som försökt övertyga en om att det finns en anledning till att han finns. Redan på 90-talet var hans flanerande överklasskildringar (Metropolitan, Barcelona och Last Days of Disco) nästan tragiskt meningslösa – och av vissa väldigt överskattade; det var filmer om människor som uthärdade sina societetsliv och det plågsamma dekorum som medföljde (kort sagt, de var ”comedy of manners”, filmer om socialt beteende) men liksom många filmare under 90-talet så hade Stillman en urholkad kärna, ett ointresse av kritik, en lättjefull vilja att bara vältra sig i dekadens. Det ledde till filmer som i bästa fall var pretentiösa och putslustiga. Filmer där folk stod och fisförnämt betraktade konst – som i sin tur blev filmer som folk fisförnämt betraktade som konst. Stillman har alltid i sig själv varit en överklassens ”ready-made”, en regissör vars filmer alltid existerat i ett privilegierat vakuum vare sig man pratar om avsändare eller mottagare.

Det här blir som tydligast i Love & Friendship, en Jane Austen-filmatisering som man nu kan konstatera är ”perfekt” för Stillman, liksom ”självklar”. Ja, varför har han inte gjort Austen tidigare? De pratar ju om Austen jättemycket i Metropolitan, till exempel, och det här med sociala spel och korrekt beteende, ja det är ju som den nätta handen i den tunna sidenhandsken. Ja men det är väl klart att det är! Stillman skulle aldrig göra något som var oväntat; han är summan av den klädsamhet hans filmer handlat om – tidigare har hans filmer åtminstone haft en typ av självmedveten humor, någon slags intertextuell dialog mellan de odrägliga karaktärerna och vårt betraktande av dem (som i hans förra film Damsels in Distress, till exempel, där han närmade sig karikatyrer på ett ganska effektivt sätt).

Men i och med Love & Friendship har Stillman vänt sitt filmande mot en spegel och det stirrar blint tillbaka – det är inte ”perfekt” så mycket som det är plus minus noll. Han är en sådan hopplös beundrare av Austen att han själv sagt att hon inte bör filmas, men att han nu (med den ringa budgeten han haft att tillgå) valt att filmatisera en knappt utgiven, förmodligen ofärdig, obskyr novell vid namn ”Lady Susan”; han försöker inte låtsas som att det finns anspråk här. Filmen består till 98% procent av folk som går omkring och pratar med varandra. Visuellt är filmen extremt fattig och ful. Kläderna skänker inte filmen någon elegans. Filmen är fundamentalt ocinematisk, extremt torr och inte det minsta rolig. Jag tror Stillman ser humor – alltså riktig humor, sådant som vill frammana skratt – som något äckligt, något alltför fysiskt.

love-friendship

Att novellen är oavslutad märks – det är därför intrigen är luddig och plottrig på gränsen till det obegripliga, rastlöst och tondövt berättad som om ingenting vi ser ändå spelar någon roll; den här filmen existerar bara för att Stillman vill filma skådespelare framföra dialog. Det enda vi egentligen vet är att Kate Beckinsale spelar en dubbelspelande kvinna (Lady Susan Vernon kallad), en änka som anländer till sin svägerska (Emma Greenwell) som bor på något gods eller annat tillsammans med sin make (Justin Edwards). Lady Susans mål är att bli gift, trots sitt skamfilade rykte, och med sig har hon sin dotter (Morfydd Clark) som hon också vill hitta en karl åt; en kandidat tycks vara Sir Reginald (James Fleet) men det kommer förstås kräva lite snack och en del verkstad om alla planer ska gå i låset utan att någon ska tappa ansiktet alltför mycket; det finns fler karaktärer, mer prat. Rent kategoriskt är det som det brukar vara i Austenland.

Chloë Sevigny finns i en biroll också, vilket gör att detta blir en reunion för Sevigny och Beckinsale då de var med i Stillmans kanske bästa film Last Days of Disco (1998). Faktum är att det är något av en återkomst för Beckinsale också, eftersom det trots allt var som Jane Austens Emma (TV-filmen, 1996) och i filmer som Nya vindar på Cold Comfort Farm och Mycket väsen för ingenting (1993) som hon slog igenom.

Allt det där bådar gott i den bästa av världar. Och visst kan jag känna sympati för att Stillman har så svårt att göra film att han måste servera spiksoppa med brödsmulor. Men det ändrar inte faktumet att Love & Friendship knappt är någon film alls. Berättelsens motiv är extremt svagt, intrigen är tjatig och upprepande bortom det uthärdligans gräns, skådespeleriet är monotont och maskinellt – visst kan Beckinsale få till ett visst manér, men det har ingen poäng eller inre logik, eftersom Lady Susan inte är en ordentlig karaktär eftersom intrigen inte är färdigställd (osv, osv!). Den låga budgeten har gjort detta till en påfallande avskalad Austen-filmatisering – de är ju kända för romantik och flärd. De är också kända, i bästa fall, för att faktiskt bjuda oss på en gedigen intrig som har ett naturligt flöde och en påtaglig tyngd. Stillman är så disträ när han far igenom filmen med sitt hantverksmässiga och totalt ointresserade kameraöga, att det ibland blir skrattretande träigt och meningslöst.

Varför har den här filmen gjorts? Om Austen är för värdefull för Stillman, varför ens bemöda sig? Varför filma en ofärdig berättelse, vars själva berättelse därmed aldrig kan bli bra? Varför göra en berättelse där skådespelarna omöjligen kan hitta karaktärer? Varför filma det så kolossalt tråkigt? Filmen är så livlös att det känns som ett under att Stillman ens orkat släpa sig till inspelningen. I bästa fall kan man säga att filmen ser Austen som en ovärderlig mingvas som ska bäras genom ett museum där golvet är halt. Det är fascinerande i sin obegriplighet och det är också ett vansinnigt dåligt sätt att göra film på.

FREDRIK FYHR


love-friendship2

LOVE & FRIENDSHIP

Originaltitel; land: Love & Friendship; Irland, Nederländerna, Frankrike, USA, Storbritannien.
Urpremiär: 23 januari 2016 (Sundance).
Svensk premiär: 23 september 2016.
Speltid: 92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: digital codex (Arri Alexa XT); DI/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kate Beckinsale, Morfydd Clark, Tom Bennett, Jenn Murray, Lochlann O’Mearáin, Sophie Radermacher, Chloë Sevigny, Stephen Fry, Jordan Waller, Ross Mac Mahon, Frank Prendergast, Xavier Samuel, Emma Greenwell, Justin Edwards, Kelly Campbell, Conor Lambert, Conor McNeill, Frank Melia, Jemma Redgrave, James Fleet.
Regi: Whit Stillman.
Manus: Whit Stillman, efter novellen ”Lady Susan” av Jane Austen.
Producent: Lauranne Bourrachot, Katie Holly, Whit Stillman.
Foto: Richard Van Oosterhout.
Klippning: Sophie Corra.
Musik: Benjamin Esdraffo.
Scenografi
: Anna Rackard.
Kostym: Eimer Ni Mhaoldomhnaigh.
Produktionsbolag: Protagonist Pictures, Revolver, Westerly Films, Blinder Films, Chic Films, support Centre National de la Cinématographie et de l’Image Animée.
Svensk distributör: Nordisk Film.
Finans; kategorier: Indie (samproduktion mellan länder, företag och säljpartners) samt fondsupport; kostymdrama, klassisk komedi, såpopera, intrig- och manérfilm, Jane Austen.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – en ofärdig berättelse har blivit en ofärdig film, slarvigt och oengagerat gjord och automatiskt spelad; de inblandades talanger är tillräckligt höga för att filmen inte ska falla ihop, men det är en försvinnande liten och totalt meningslös film, gjord i onödan.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *