Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

The Girl with All the Gifts

girl1

Det är lite svårt att skriva om zombiefilmer idag utan att gå in i en tirad om zombiegenren i sig. Nu är The Girl with All the Giftbyggd på en bästsäljande bok, och det är förstås huvudanledningen till att den nu blivit film, men jag undrar ändå. Tänker inte alla inblandade samma sak? Att detta verkligen är gjort. Gjort med stora bokstäver. GJORT. Vi vet. Apokalypsen kommer. Levande döda som tar över jorden. Tuffa tider för de som måste överleva.

Eller misstar de gjordheten som ”popularitet”, en monetärt mullrik jord? Ibland får jag en känsla av att folk som gör film är nöjda om något är just alldeles ihjältjatat. Då vet man ju vart det finns jobb. Det kan inte skada att tjata lite mer. Som att själva projektet att göra film, vilken film som helst, är viktigare än att göra just den film som publiken kommer ha glädje av att se.

Nu är i och för sig The Girl with All the Gifts inte någon dålig film, för att vara en film i den här ihjältjatade genren, men den är mest halvbra; den vinner ett par poänger, har nästan ett par hyggligt nyskapande idéer, ett par helt okej bitar i grunden, och den lappar ihop hålen och de dåliga sakerna… ja, hyggligt. Men nära skjuter verkligen ingen hare när vi talar om zombieapokalypsen – en singulär upplevelse, något med enorm betydelse för planeten och kanske slutet för mänskligheten; om och om och om igen.

Om zombiegenren har en subgenre-i-subgenren så faller The Girl with All the Gifts under beteckningen ”militärbunker-zombiefilm” och ”överlevnadsodyssé-zombiefilm”. Vi börjar i den där bunkern där militären lever ihop med vetenskapsmän efter att samhällets innersta kärna kollapsat – prototypen här är George A. Romeros Day of the Dead (1985) och liksom i den filmen (samt uppföljaren Land of the Dead, 2005) finns det en biologisk McGuffin. Hur utvecklas zombierna? Vad ligger bakom mutationen? Hur fungerar viruset? ”Flickan med förmågorna” heter Melanie (spelad av nykomlingen Sennia Nanua) och i början av filmen är hon en av några dussin barn som undervisas i bunkern, fastbundna till stolar och inlåsta i celler under maximal övervakning.

Varför det ligger till på det sättet? Tekniskt sett har de svampar runt hjärnan… nej, jag menar allvar. Det är den tekniska förklaringen. Filmens onda vetenskapsman (Glenn Close) är besatt av svampen. Förgrymmade svamp! Det är svampen som bär viruset som tagit kål på vår fina mänsklighet, och Melanie är en av de barn som fötts infekterad, med svampen i hjärnan på en gång. Så, enkelt uttryckt; Melanie är hälften människa, hälften zombie; hennes problem är att hon när som helst kan få ett ostoppbart sug efter människokött, men i övrigt är hon en rätt snäll och smart flicka (oklart om det är svampen, uppväxten i bunkern, eller allmänna manuskonventioner som gett henne drag av asperger).

2

Så är alltså filmen också en ”överlevnadsodyssé-zombiefilm” och den är de flesta bekant med – ja, det blir till att fly den där bunkern och kånka ut i förr-storstaden-nu-ödelandet igen och utforska tomma hus och ta sig förbi torg fulla med dönickar och det London som man kanske minns från Danny Boyles 28 dagar senare (2002) – en enormt överskattad film, men onekligen först med att gravplundra Romero, vilket på något sätt gör den till en milstolpe idag.

Man behöver nog bara ha sett ett par avsnitt av ”The Walking Dead” för att känna sig överdrivet bekant med nästan allt som händer i The Girl with All the Gifts, även om det i sig inte gör filmen dålig – regissören Colm McCarthy vet hur man håller igång extremt tuffande underhållning, eftersom han har gjort mycket TV (bland annat några avsnitt av ”Sherlock”, ”Doctor Who” och i synnerhet ”Peaky Blinders”). Birollerna är rätt så solida och lite mer mänskliga än klichéartade – det går att tro att skolfröken (Gemma Arterton) kan kämpa med sin altruism och sin moral även när världen går under omkring henne, och det går att tro att den samvetslöse sergeanten (Paddy Considine) egentligen är en vanlig helyllekille som blivit hårdhudad med tiden. Mängden historia och djup som antyds i karaktärerna är perfekt avvägt, på det där tråkiga TV-sättet där inget egentligen någonsin tillåts handla om något men där vi hela tiden vill fortsätta titta som om något viktigt skulle uppdagas.

Jag misstänker att alla dock inte kommer falla för filmen – dels handlar den i grunden om familjevärderingar, otippat nog; sentimentala män, tappra kvinnor, och barn. Relationerna mellan figurerna är rätt fina, även om man aldrig riktigt tror dem. Det lär hursomhelst skrämma bort de macho-skräckfans som vill se det typ av ohejdat kött och blod som de anser angår deras maskulina identitet (alla våldsamma genrer drar till sig denna målgrupp)… men i ärlighetens namn finns det förstås också alltid något fånigt med en film som handlar om svampar. Dessutom begår The Girl with All the Gifts alla zombiefilmers kardinalsynd: Den tillåter dåligt zombieskådespeleri. Folk som blir zombies i den här filmen har verkligen ”Yay, jag är en zombie i en zombiefilm nu ska jag ge gärnet!” skrivet i ansiktet. Stora ögon, fjantigt överspel och i synnerhet ett överskattande av hur läskigt det är med folk som öppnar och stänger munnen sådär så att tänderna låter ”kack-kack-kack”. Det är mer irriterande än läskigt, i synnerhet i längden.

Vad vi har att göra med är en film som faller mellan stolarna – den kommer inte att imponera på genrens fans och ingen annan har anledning att se den. Det är den typ av film du inte går och ser, eftersom den fått så dålig kritik, men när du råkar se den en kväll på TV så slås du av att den inte är så pjåkig ändå. Och det är den inte. Det finns mycket i den jag tycker om. Rytmiskt är filmen tajt, berättandet är förutsägbart men inte klantigt, skådespelarna är fina, med begåvade Sennia Nanua i spetsen. Det är ingen dålig film. Det är bara helt och hållet omöjligt att rekommendera den.

FREDRIK FYHR


girl-with-all-the-gifts

THE GIRL WITH ALL THE GIFTS

Originaltitel; land: The Girl with All the Gifts; Storbritannien, USA.
Urpremiär: 3 augusti 2016 (Locerno Film Festival).
Svensk premiär: 7 oktober 2016.
Speltid: 111 min. (1.51).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: digital codex (Arri Alexa); DI/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sennia Nanua, Gemma Arterton, Glenn Close, Paddy Considine, Dominique Tipper, Anamaria Marinca, Anthony Welsh, Lobna Futers, Fisayo Akinade, Daniel Eghan, Ross Green, Tessa Morris.
Regi: Colm McCarthy.
Manus: Mike Carey, efter hans bok.
Producent: Camille Gatin, Angus Lamont.
Foto: Simon Dennis.
Klippning: Matthew Cannings.
Musik: Cristobal Tapia de Veer.
Scenografi
: Kristian Milsted.
Kostym: Liza Bracey.
Produktionsbolag: Poison Chef, BFI Film Fund, Altitude Film Sales.
Svensk distributör: Nordisk Film.
Finans; kategorier: Indie (indieföretag ihop med vertikalt integrerande säljpartner) samt fondsupport; skräck (zombie/apokalyps), vandringsintrig, science fiction.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – duktigt spelad och skriven, sammanhängande zombiefilm med karaktärer som fungerar och en intrig som överlag går ihop; ingenting överraskar dock, och genren ställer inneboende krav som filmen inte lever upp till.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *