Blair Witch

bwp16

Jag är inte en gammal människa, men jag är inte längre ett barn. Mitt liv har nu anlänt vid ögonblicket då de gamla stötarna på krogen inte kan hålla sig för skratt längre. Äntligen fattar jag skämtet. Nu förstår jag åtminstone hur de kände sig för sjutton år sedan, när de såg The Blair Witch Project och tänkte ”skog-schmog”, ”häxa-schmäxa”; filmen består ju bara av folk som springer runt med kameror i skogen!

Jag säger inte att de hade rätt, tvärtom, men var och en av oss har sanningar som fastslås i olika delar av livet. I dokumentären The Prequels Strike Back säger någon att han längtar efter att få höra Star Wars-prequel-fans gnälla över uppföljare, som originaltrilogifans en gång gnällde över prequels; jag var pinsamt medveten om vad han menade, eftersom jag var farligt nära att se ”det mörka hotet” i The Force Awakens.

Och nu har vi alltså Blair Witch, en feltolkning (menar jag bestämt!) av The Blair Witch Project, och en av ofantligt många found footage-filmer som inte förstår vad ”upphittade inspelningar” faktiskt betyder. Det är inte bara inspelningar, i motsats till filminspelning då, utan upphittade filminspelningar. Det är filmer som har i uppgift att övertyga oss om att detta är upphittat. Därför måste de, förstås, också övertyga oss om att det vi ser är på riktigt. Blair Witch börjar med en text som förklarar att ”det följande” är ihopklippt material från videoband och kamerakort som hittades i Black Hills-skogen, det-och-det-datumet år 2015. Därefter är den misslyckad, eftersom vi förstår: A) Filmen bygger på ett manus, skrivet på förhand. B) Manuset har en traditionell kurva, karaktärer med motivation, klyschor från skräckfilmer, osv. C) Skådespelarna är professionella och gestaltar karaktärer, de är inte sig själva. D) Vi betraktar fiktion, på tryggt avstånd här i verkligheten; det finns ingen Blair-häxa, den första filmen var också bara en film, allt är inte bara på låtsas, det är på låtsas utan att ens flörta med verkligheten.

Nu har jag praktiskt taget gnällt över det här i varje found footage-film som gjorts, så jag ska inte vara långrandig, men det är extra tråkigt när det är en officiell uppföljare till The Blair Witch Project, en film som förstod poängen med formatet: Det måste vara ett rollspel, en proper simulation, där skådespelare tar kameror och springer iväg, som sig själva, och skapar en situation som känns verkligt farlig. Gör det så verkligt det kan vara. Inget skådespeleri, inget manus, inget ”filmskapande”. Skogens verkliga kyla. Skogens riktiga svarta mörker. Äkta tårar. Riktigt snor, verkligt snörvel. Ett seriöst experiment. De tre skådespelarna i The Blair Witch Project gick ut och filmade det vi ser i filmen, de drogs med i filmandet och deras galenskap var praktiskt taget ofejkad.

Enkelt uttryckt: Den nya filmen fattar helt enkelt inte det här. Regissören Adam Wingard är hypad här och var, men jag tyckte hans kritikerfavorit You’re Next var en osedvanligt korkad och finesslös skräckfilm och Blair Witch är precis lika fyrkantig. Han behandlar originalet som en produkt som nu kräver en expandering, varpå Blair Witch bara blir en till uppföljare av typen Fredagen den 13:e del 24. Huvudpersonen James (James Allen McCune) letar efter sin syster Heather (som var en av de som försvann i den första filmen), men eftersom vi vet att Heather Donahue, som hon heter, fanns i verkligheten och spelade med sin egen identitet, så har filmen redan krockat i en överbefolkad mimetisk vägkorsning.

Och det är inte som att Wingard försöker övertyga oss om att James verkligen letar efter Heather. Det är naturligtvis bara en ursäkt för att skapa en skogsslasher – han har en tjej och en bästa kompis och de ger sig av för att campa i skogen där de förra försvann (de har alltså sett materialet men av oklar anledning går de ut i alla fall) och på vägen plockar de upp ett par Blair Witch-entusiaster som beter sig lite grann som snedtrippande konspirationsteoretiker, ni vet, ungefär det vanliga galleriet som man hittar i en klon av Evil Dead eller Terror på Elm Street, filmer som ligger Blair Witch närmare hjärtat än The Blair Witch Project.

Liksom i de filmerna råkar kidsen ut för trista saker. Det sker enligt de vanliga ritualerna (killar går iväg och kissar, eller hoppar fram och ropar ”bu!”) och det råder inget tvivel om att något fysiskt verkligen attackerar dem (kroppar som släpas iväg utanför bild, något diffust som flimrar förbi i förbifarten så att vi nästan inte ser det, etc). Om du gillade The Blair Witch Project så misstänker jag att du gillade den av samma orsak som jag, så mer beskrivning av Blair Witch behöver du nog inte. Det är en film som hade fungerat mycket bättre om den bara var gjord som en vanlig film. Den är ju redan skriven, riggad, spelad, regisserad. Den utnyttjar aldrig sin found footage-form, utan försöker faktiskt hela tiden bara komma bort ifrån den.

Jag föredrar faktiskt den utskällda Book of Shadows: Blair Witch 2 (2000), en visserligen rätt misslyckad film men också en film vars kalkonstämpel jag ändå aldrig kommer att förstå. Den sviker åtminstone inte mystiken från originalet, och den kopplar till vad den egentligen handlar om: Vår relation till idén om det övernaturliga, vår basala rädsla för det okända, hjälplösheten vi känner när vi står inför ett äkta mysterium. Det finns en självklarhet, en djupt rotad känsla av sanning, i att vi aldrig fick se någon häxa. Precis som ingen någonsin sett ett UFO eller ett spöke… eller har de? När jag var yngre hade jag en ”dokumentsamlingsbok” – del av den ambitiösa PR-kampanjen – som gick igenom allt ”polismaterial”, alla gamla sägner, alla de dokument som The Blair Witch Project grundade sig på. Totalt autentiskt. Filmen blev bara en del av bevismaterialet och denna högeffektiva bluff, ihop med den nedärvda rädslan för tomtar och troll, satte sig som någon slags verklighet i någon del av mitt huvud. Skulle filmen ha innehållit en enda häxsnutt, en enda kliché, så skulle allt bli fantasi och fiktion och filmen skulle vara avslöjad som blott en till film. Balansgången filmen gick för att lyckas var otroligt subtil och unik.

Ett problem med found footage-filmer är att de gått käpprätt mot denna idé om mystik, och att vi inte kan se eller veta allt. Istället, via Paranormal Activity har de handlat om multi-kamera-perspektiv, övervakning, total kontroll. Här och var har det lyckats till någon mån, när det luckrat upp det mediala (AfflictedInto the Storm och Unfriended kändes lite grann som ”live-feeds”, till exempel) men för det mesta har det bara bidragit till att göra found footage-filmer till helt vanliga skräckfilmer, bara fult gjorda. Blair Witch är bara ett till exempel.

FREDRIK FYHR


bw

BLAIR WITCH

Originaltitel; land: Blair Witch; USA.
Urpremiär: 11 september 2016 (TIFF).
Svensk premiär: 23 september 2016.
Speltid: 89 min. (1.29).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: DI/D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: James Allen McCune, Callie Hernandez, Corbin Reid, Brandon Scott, Wes Robinson, Valorie Curry.
Regi: Adam Wingard.
Manus: Simon Barrett.
Producent: Jess Calder, Keith Calder, Roy Lee, Steven Schneider.
Foto: Robby Baumgartner.
Klippning: Louis Cioffi.
Musik: Adam Wingard.
Scenografi: Thomas S. Hammock.
Kostym: Katia Stano.
Produktionsbolag: Lionsgate, Room 101, Snoot Entertainment, Vertigo Entertainment.
Svensk distributör: Nordisk Film.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samproduktion (med intern koppling till Fox/storföretag); skräck, found footage, uppföljare.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – outvecklad slasher-intrig som visar upp ett par tekniska experiment, men den nödvändiga realismen och autenticiteten är utplånad och filmen därför totalt misslyckad.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *