Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Deepwater Horizon

deepwater-horizon-1

Jag anar en ännu oupptäckt renässans för katastroffilmen – kanske den kommer att förbli oupptäckt, jag vet inte, men jag tycker om den ändå. Vi är vana vid katastroffilmen som Independence Day-panoramat, det fåniga San Andreas-spektaklet som sett ungefär likadant ut sedan 1910-talet. Där kommer katastrofen som ett filmmonster, eller som en hämnande gud som straffar oss, och vi kalasar på effekter, förutbestämda klichéfigurer och masochistisk destruktionsporr (eller är det skadeglädje?).

Men på senare tid – närmare bestämt efter elfte september 2001 – har katastroffilmen utvecklat en lite mer obskyr DNA-sträng; vi kan tala om den pseudo-dokumentära katastroffilmen, med en slags grundmodell i Peter Greengrass’ United 93 (2006). När katastrofen är byggd på verkliga händelser finns en slags vördnad för olyckan, eller terrordådet, eller krigssituationen, eller naturkatastrofen. Det blir ingen extravagant fiktion. Filmskapare kan tillåta sig själv att vara tekniska. Den verkliga händelsen iscensätts med dokumentär handhållen kamera, Hollywood-skådisar förvandlas till helt vanliga människor, och katastrofen behöver inga extra utropstecken: Den tornar upp sig över oss och vi måste acceptera den, liksom vi måste acceptera att vi är dödliga och att våra liv är små och obetydliga på kosmisk skala.

Jag tycker det är häftigt, liksom jag tyckte det i underskattade Everest och till viss mån i Clint Eastwoods senaste Sully, men jag är inte säker på hur många jag har med mig. Regissören Peter Berg har tidigare gjort Lone Survivor, en annan film jag gillade som många ryckte på axlarna åt; den handlade om en militär specialgrupp i Afghanistan och fick därför per automatik politisk kritik (ungefär som om den amerikanska militärmakten försvinner om vi inte ser den på film) och jag är säker på att Deepwater Horizon, Bergs nya, kommer att avfärdas som patriotisk hjältepropaganda. Mark Wahlberg spelar en kille som räddar folks liv istället för att rädda sitt, och vid (endast) två korta tillfällen filmas en amerikansk flagga. Det räcker nog för att kunna stämpla, om man gillar ljudet av stämpeln: STUMMP! Amerikansk hjältepropaganda, next.

Få avskyr Michael Bay lika mycket som jag – och det finns ingenting jag snabbare avfärdar än filmer som bara är hjältepropaganda – men tänk på bebisen i barnvattnet. Deepwater Horizon handlar inte om hjältar eller hjältedåd. Den handlar om en olycka. Liksom i Lone Survivor är perspektivet ganska dokumentärt och iakttagande, och liksom i Everest har människan inte huvudrollen så mycket som omständigheterna har det. Det betyder inte att vi ska gotta oss i olyckan eller att karaktärerna inte har personligheter. Personligheterna spelar bara ingen roll. Och olyckan påminner oss om vår dödlighet. Det finns äkta gudsfruktan de här bilderna. Det var längesedan jag såg en katastrof som var så övertygande fasansfull och… tja, katastrofal.

Deepwater Horizon, för den som inte minns, var namnet på oljeplattformen som exploderade våren 2010 och orsakade det rekordstora oljeutsläppet i Mexikanska golfen. Elva man dog och ett flertal högt uppsatta BP-män slank undan rättvisan genom åtal som lades ner. Filmen skildrar det här genom en första halva som angränsar till det dokumentära – Mark Wahlberg har den provisoriska huvudrollen som Mike Williams, familjemannen som jobbar som en av teknikerna på oljeriggen. Det fanns en tid då Mark Wahlbergs vara eller icke vara i amerikansk film var en väldigt akut fråga men han har hängt kvar, här och var, i film efter film, stora och små, och det slog mig nu att jag helt accepterat hans närvaro på vita duken. Han är verkligen en sällsynt karismatisk skådespelare om man vill ha en vardagskille – han har den perfekta blandningen av maskulin fåfänga, undertryckt aggression, förvirrade känslor och enkla, raka värderingar. Han kan tamejtusan skapa moderskänslor hos män.

Peter Berg vet precis hur han ska iscensätta den här realistiska grunden, för att sedan långsamt föra handlingen framåt. Liksom i Lone Survivor sker allt metodiskt och sakligt och långsamt, av anledningar. Det tar sin meckiga tid bara att ta sig ut till oljeplattformen och när vi väl är där hänger vi omkring, via kameran, som om vi följt med Mike på jobbet. Vi träffar förmannen Mr. Jimmy (Kurt Russell), den unga Andrea (Gina Rodriguez) som står vid kontrollpanelen; kostymnissarna är där också, de jäser på sina kontor och en av dem (John Malkovich) är extra odräglig.

jpå

Här finns berömda namn, men det är smått omskakande att se dem som så verkliga och otillgjorda (precis som i Everest). Alla springer runt och diskuterar saker. Tekniska omständigheter. Gradvis går det upp för oss att det behövs göras ett ”test på cementen”. BP-kostymerna anser att det är slöseri på pengar, när de redan ligger ”efter i schemat”. Vi fattar inte mycket av vad de menar, rent tekniskt, men vi ser folk jobba på film och det är alltid tillfredsställande när man är flugan på väggen. Liksom på alla arbetsplatser är stämningen inte nödvändigtvis helt harmonisk. Alla försöker vara så vänliga de kan vara. Nere på plattformen är jargongen blåkragad som i en Bruce Springsteen-sång. Det är en vanlig dag på riggen, hjälmarna mot slipsarna, och de gigantiska och livsfarliga maskinerna.

I en tid då filmer rör sig alltför snabbt, och misslyckas med att förklara minsta lilla detalj, så är det otroligt tillfredsställande med en regissör som Berg som kan skapa en äkta tyngd och en äkta rytm i berättandet. Visst finns här fortfarande inneboende klichéer – det här är ingen originell film, och praktexemplet är förstås Kate Hudson som är jättebra (i onödan) i rollen som ”orolig fru” – och det är så skickligt fotat och klippt att realismen är en slags stilistisk realism. När katastrofen bryter ut, vilket sker gradvis och med stor mystik, så är det helvetet på jorden. Det finns förstås något attraktivt i det, med tanke på att vi sitter trygga i en biostol, men det känns ändå som att vi är där, och att det vi ser är på riktigt, även om vi vet att det inte kan vara det.

Det finns saker att säga om den verkliga händelsen – den politiska verkligheten, misskötseln av riggen, klassperspektivet, miljökatastrofen, de enskilda berättelserna – men Deepwater Horizon bara hänvisar till dessa saker i små nickningar. Den fokuserar istället på själva katastrofen. Katastrofen som fenomen. Ögonblicket då vi ställs inför döden. Det är inte den första film att göra det, på ett tag, och jag har en känsla av att det här är ett perspektiv som ännu inte hunnit bli uppsnappat och definierat av kritiker. Det behöver inte handla om karaktärer, intriger, politik eller popcorn-underhållning. Deepwater Horizon är en film om människor, och om bävan. Det är en film som handlar om stora krafter och hur små vi är. Det är allt, på sätt och vis inte mycket, men det görs väldigt snyggt. Detta är en bra film av sitt slag.

FREDRIK FYHR


deepwater-horizon-2

DEEPWATER HORIZON

Originaltitel; land: Deepwater Horizon; USA.
Urpremiär: 13 september 2016 (TIFF).
Svensk premiär: 30 september 2016.
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K (6.5K); DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: mark Wahlberg, Kurt Russell, Dougas M. Griffin, James DuMont, Joe Chrest, Gina Rodriguez, Brad Leland, John Malkovich, David Maldonado, J.D. Evermore, Ethan Suplee, Jason Pine, Jason Kirkpatrick, Robert Walker Branchaud, Dylan O’Brien, Jonathan Angel, Bill McMullen, Jeremy Sande, Kate Hudson, Stella Allen, Peter Berg, Juston Street.
Regi: Peter Berg.
Manus: Matthew Michael Carnahan, Matthew Sand efter en artikel av David Rohde och Stephanie Saul.
Producent: Lorenzo di Bonaventura, Mark Vahradian, David Womark.
Foto: Enrique Chediak.
Klippning: Gabriel Fleming, Colby Parker Jr.
Musik: Steve Jablonsky.
Scenografi
: Chris Seagers.
Kostym: Kasia Walicka-Maimone.
Produktionsbolag: Lionsgate, Summit Entertainment, Participant Media, Leverage Entertainment, Closest to the Hole Productions, Di Bonaventura Pictures, Imagenation Abu Dhabi FZ.
Svensk distributör: Nordisk Film.
Finans; kategorier: Storföretag/dotterbolag, i samarbete med offentliga och privata företag samt mediebyråer; verklighetsbaserad katastroffilm, pseudo-cinema varité, Blue Collar-americana, hjältefilm.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film (av sitt slag) – tekniskt gedigen och imponerande skildring både av Deepwater Horizons tekniska kollaps och den stora katastrofen; innehåller klichéer men präglas överlag av en seriös och realistisk stil, en saklig och målmedveten inställning.

5 svar på ”Deepwater Horizon

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *