Tim Burton

burton

f. 25 augusti 1958


Det har varit en lång men framgångsrik färd för Kalifornia-nörden som numera bor i gotikens hemland – England – där hans hjärta kanske ändå alltid hörde hemma. Redan som trettonåring var Tim Burton en introvert outsider som gjorde stop motion-kortfilmer på 8mm, stöpta efter gamla monsterfilmer, den modernistiska bildkonsten och den romantiska litteraturen. Lägg till några doser Roald Dahl och Dr. Seuss och Burton-brygden var klar i hans häxkittel. Den ”speciella pojken som sitter på vinden”-rollen har varit Burtons, även när han blivit en av sin generations mest framgångsrika och business-mässiga regissörer.

Det kan ha att göra med en stil som åtminstone från början kändes både genomarbetad och djupt genuin – självklar, som om bilderna kom direkt från Burtons huvud via ren talang och intuition, och på så sätt genialisk. Burtons examensfilm var den sex minuter långa kortfilmen Vincent (1982), med berättarröst av Burtons idol Vincent Price; vid det laget hade Burton redan arbetat i ett par år hos Disney där han var del i konceptarbetet på bland annat Micke och Molle (1981), Tron (1982) och Taran och den magiska kitteln (1985). De gav honom sparken efter Frankenweenie, en av hans många kortfilmer från 80-talet (och den kanske mest profilerade, ihop med Vincent), eftersom de ansåg att han slösat deras pengar på en ”mörk film inga barn kan se.”

Disney höll dock ingen framtid för Tim Burton, som redan från början visste att han var för extravagant för superstudion och dess eskapistiska ådra – Burton var ämnad att göra storfilmer, och tjäna storkovan, på att klä om Hollywood till ett shabby chic-spökhus i filmer som dröp av gotisk scenografi, spöklik musik av Danny Elfman, sagolika intriger och små pojkar och flickor som alltid var eviga outsiders på jakt efter Pinocchio-slut på sina egna sagor.

Burtons första gig var Pee-Wees stora äventyr (1985), långfilmsdebuten för den i Sverige rätt obskyra barnprogramsfiguren Pee-Wee Herman, men det stora genombrottet kom tämligen omedelbart därefter med den oförglömligt knasiga Beetlejuice (1988) samt Batman (1989), länge den hårdast marknadsförda (och mest inkomstbringande) filmen någonsin. Det är svårt att förklara tyngden som Burtons karriär fick av denna film, en milstolpe i Hollywoods merchandise-historia som blev en rekordartad succé alldeles oavsett den ljumna kritiken.

Burtons signum blev snart igenkännbart – den gotiska scenografin, det extrema sagoberättandet, kärleken till b-kultur från 1950- och 60-talet, den naiva och urgamla romantiken – men hans karriär kom att avgöras genom hur han förvaltade den enorma framgången efter Batman. Framgångarna gav honom ”carte blanche” hos studior, en kort tid, vilket ledde honom till att göra sin kanske bästa film, och åtminstone definitiva tentamensverk, Edward Scissorhands (1990) där Johnny Depp (senare förevigad i många Burton-filmer) blev hans slutgiltiga, aldrig oöverträffade, Messias-gestalt.

Det var även fritt fram för honom att göra Batman – Återkomsten (1992), en alldeles kolossal produktion, som inte blev den succé Warner Bros väntat sig och som allmänt sågs som filmen då Burton blivit lite för galen; än idag sliter den fans i två läger (en annan älskar Återkomsten, och ser den som den ännu oöverträffade Batman-filmen). Helt klart var att Burtons korta tid som Hollywoods underbarn och kronprins var över.

Tämligen snabbt var han ”ute i kylan” igen, men överlevnadsinstinkterna höll och Burton skulle visa sig vara en oerhört bra ekonom; de ”mindre” filmerna Ed Wood (enligt många hans mästerverk) och den helt hysteriska utomjordingspastischen Mars Attacks! (1996) var stabila framgångar både hos publik och kritiker; de ledde fram till den ultragotiska, mer påkostade, Sleepy Hollow (1999) som till slut blev Apornas planet (2001), filmen som sågades till fotknölarna och fick hjärtat att sjunka hos hans gamla fans men som onekligen var en storsuccé och gav honom tillbaka rollen som tungviktare.

Mellan 1985 och 2001 kan man säga att Burton byggde den kropp av filmer som gjorde att han än idag är en av de första ”auteurer” som unga filmnördar söker sig till – lättillgänglig och tilltalande i sina barnsliga intryck, men oundvikligen imponerande i sina visuella anspråk (om än inte alltid speciellt sammanhängande storymässigt… Burton har dock själv aldrig skrivit ett långfilmsmanus så skulden är inte enbart hans). Under tiden hade han också blivit en profilerad producent, så pass mycket att vissa filmer han producerat – inte minst stop motion-klassikern Nightmare Before Christmas (1993) – ännu passerar som hans hos de med dimmigare koll. Under 90-talet skulle han också göra Superman Lives, filmen där Nicolas Cage spelade Stålmannen. En av de mer legendariska filmer som aldrig gjorts.

Apornas planet blev vändpunkten för Burton – man kan förutsätta att han tjänade så mycket pengar på den filmen att han kunde ge sig själv ”carte blance” och välja sina projekt utifrån tämligen säkra grunder (om han behövde något kunde han helt enkelt finansiera det själv). Det var också under inspelningen av den filmen som han träffade Helena Bonham Carter, som han sedan dess fått två barn med (de lever ihop i England idag); allt som allt ett tecken på att man härefter kan tala om en stor Burton-bas.

Idén om Tim Burton som en fabrik känns också påtaglig från och med denna punkt. Under 00- och 10-talet har Burtons karriär som regissör handlat lika mycket om att filma sina gamla älsklingssagor (”Kalle och chokladfabriken”, ”Alice i underlandet”) som att kultivera digital animation och 3D-teknik samt iscensätta stora PR-kampanjer och finansiella projekt som genererar maximal vinst.

Det är den gamla sura sagan om den ädla pojken som förlorade sin oskuld och blev en kompromissande, seg gubbe på sitt torn. Man kan säga vad man vill om Burtons senare filmer, men det är svårt att inte se dem som åtminstone mer själlösa, mer opersonliga och kalkylerade än den tidiga Burtons, mer genuina filmer. Det är förstås ingen ovanlig utveckling, men i Burtons påkostade CGI-projekt har också hans poesi försvunnit, och förlusten av den yngre mannens storögdhet har inte kunnat ersättas av någon vis man äldres blick. Snarare kan man kanske tala om en förvuxen pojke som vill visa upp alla sina nya leksaker, all sin avancerade teknik. Visst, den är grann ibland. Men ibland vill man bara gå hem och leka med sina egna leksaker. Som en Edward Scissorhands eller en svävande Winona Ryder.

Liksom nörden blivit Hollywood-demografins bortskämda curling-barn på 2010-talet, så har också outsidern Burton blivit mogulen, visionären som skapade cirkusen och affärsmannen som nu äger den och räknar pengarna.

FREDRIK FYHR


Långfilmer som regissör

Pee-Wees stora äventyr (1985) mini25star

Beetlejuice (1988) mini3star

Batman (1989) mini35star

Edward Scissorhands (1990, även producent) mini35star

Batman – Återkomsten (1992, även producent) mini35star

Ed Wood (1994, även producent) mini3star

Mars Attacks! (1996, även producent) mini35star

Sleepy Hollow (1999) mini3star

Apornas planet (2001) mini2star

Big Fish (2003) mini3star

Kalle och chokladfabriken (2005) mini3star

Corpse Bride (2005, även producent) mini3star

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007) mini2star

Alice i Underlandet (2010) mini2star

Dark Shadows (2012) mini15star Videosöndag-recension.

Frankenweenie (2012, även producent) mini3star Videosöndag-recension.

Big Eyes (2014, även producent) mini3star Videosöndag-recension.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (2016) mini15star Videosöndag-recension.


Endast som producent

Nightmare Before Christmas (1993)

Cabin Boy (1994)

Batman Forever (1995) 

James och jättepersikan (1996)

9 (2009)

Alice i Spegellandet (2016)

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *