The Beatles: Eight Days A Week

tb

Den här filmen har mage att säljas med följande slogan: ”Bandet du känner till. Berättelsen du inte känner till.”

Ehm. Jag känner mig spontant som Brasse i ”Fem myror…”: Det är fel! Fel, fel, fel!

Om det är någon historia, om något band, som vi känner till så är det tammetusan exakt den här.

Jag har ett bra tips för den som inte vet: År 1995 gjordes The Beatles Anthology, en fantastisk TV-dokumentär i sex delar som ackompanjerades av ett par dubbel-CD-skivor och som på ett gediget och underhållande sätt gick igenom The Beatles’ karriär. Det var den elva timmar långa grundkursen som Beatles förtjänade och det är mer värt att försöka gräva fram en begagnad DVD-box (eller köpa från Amazon) än att gå och se Ron Howards dokumentär med den krångliga titeln The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years.

Vissa av intervjuerna är till och med hämtade från Anthology-serien, så det går att se Eight Days a Week som en urvattnad version av den – men det vore lite snällt. Snarare är detta en Beatles-dokumentär för Guitar Hero och Rockband-eran, med syntetiska montage och ryggdunkanden, harmlösa återberättanden av alla de gamla berättelserna ja, Beatlemania var en stor sak och ja, Beatlarna tröttnade på att turnera och ja, ”Sgt. Pepper” och ”Revolver” är typ de bästa skivor som någonsin gjorts och ja, Ringo Starr är en mysig person.

Dragplåstret är remastrade och digitaliserade versioner av gamla bilder och konsertfilmer. Det här är, kort sagt, den snyggaste och mest polerade Beatles-film som gjorts. Men det hade varit mer värdefullt om man nöjt sig med att helt enkelt göra en konsertfilm – i synnerhet eftersom Beatlarnas legendariska spelning på Shea Stadium i sin helhet digitaliserats just för att visas ihop med Eight Days a Week (mig veterligen har det bara gjorts en gång i Sverige, tidigare i år i Malmö). Jag tror säkert att det skulle ha kunnat blivit minst lika framgångsrikt (om nu någon oroade sig för det) med tanke på hur populärt det ändå är att se opera, och dylikt, på bio idag. Spelningen på Shea Stadium, ihop med annat material, låt säga en remix av samma typ som The Who gjorde med The Kids Are Alright (1979) hade tjänat något slags syfte, som slow food i en banal tid.

Eight Days a Week är åtminstone en banal film, ett menlöst frimärkesmotiv till dokumentär, även om jag antar att många gärna ser just en sådan innehållslös feel good-hyllning till världens populäraste band, oavsett hur mycket som redan sagts.

sw

Ett alternativ hade varit att göra en film om publiken, som trots allt var hela orsaken till att Beatles blev så populära. Filmens enda överraskande stunder är när sådana som Whoopi Goldberg och Sigourney Weaver intervjuas; de talar om hur de var unga och drogs med i hysterin, Goldberg nämner hur det i kärlekens namn aldrig slog henne att Beatlarna var vita; Weaver får vi se i det tidiga 60-talets publikvimmel, på rörliga bilder upphittade efter (förmodar jag) noggrann research. Det är ytterst få stunder, men de hann påminna mig om att det faktiskt finns en lucka här, ett hål som någon skulle kunna fylla istället för att fylla på det redan fulla skafferiet av hyllningar och anekdoter. Det enda som saknas i den här filmen är ett avsnitt om att Paul egentligen varit död i årtionden. Nähe.

Berättelsen om The Beatles ligger på en popkulturellt biblisk nivå (större än Jesus!) och det hade inte skadat med berättelser från de vanliga dödliga. Det hade levande- och mänskliggjort myten, påmint oss om att The Beatles är levande historia och inte bara ett säljbart monument av nostalgi och nästan lagstadgad vördnad. Hade det inte varit för kärleken från miljoner av helt vanliga människor över hela världen hade det naturligtvis inte funnits något Beatles. Eight Days a Week tar allt för givet, och säljer det en gång till.

FREDRIK FYHR

Trailer till The Beatles: Anthology (1995)

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *