Blunt Force Trauma 
Campus Code 
Hard Target 2 
Life on the Line
Det släpps mycket generisk macho-action direkt på video – den typen av låtsasfilmer som passerar förbi på sexan mitt i natten utan att någon egentligen tittar på dem – och på håll har de ungefär noll procents attraktionsvärde. Det är inte det att sunk-action inte kan ha sin bestämda plats i tillvaron (”pizza” borde vara en etablerad filmgenre) det är det att även den minst ambitiösa actionfilmen behöver någon slags budget. Det är mycket ovanligt att bli tillfredsställd av ”Hard Kill” eller ”Dark Rage” eller ”No Man’s Land” eller ”Fireblood” eller vad de här filmerna nu kan heta.
Ännu mer ovanligt är det med filmer som Blunt Force Trauma – filmer som marknadsförs som macho-action, och som förmodligen leder till ett och annat vansinnesutbrott från snubben som bunkrat upp med öl och pizza för en machokväll. Det är nämligen en riktig film – eller, den försöker åtminstone å det grövsta att vara en riktig film. Den försöker faktiskt berätta en berättelse, genom riktiga karaktärer, och nå publiken intellektuellt och emotionellt. Helt i onödan, kanske, men ändå. Vem hade kunnat tro.
Filmen bygger på en premiss som inte kommer få dig att tro mig: Den börjar med en underground-klubb där folk duellerar genom att skjuta varandra med skottsäkra västar tills de inte orkar stå upp längre. Ett stycke tystlåten bad boy (Ryan ”vem?” Kwanten) hookar upp med sävlig bad girl (Freida Pinto) och de drar ut på vägarna i en road-movie som bjuder på tre typer av scener: Scener där folk skjuter varandra med skottsäkra västar. Scener där karaktärer, oftast huvudpersonerna, sitter och mumlar om sina känslor och andra filosofiska floskler. Samt, till sist, flertalet montage, som fungerar för att man som tittare ska kunna gå till kylskåpet mellan varven.
Jag tittade ändå på den här filmen med en något osannolik min. Den är regisserad av någon vid namn Ken Sanzel, vars mest berömda not på CV:t är som manusförfattare till Antoine Fuquas gamla rykare Replacement Killers (1998). Sanzel har ambitioner och talang. Blunt Force Trauma är en moody liten sak, långsam men medveten om sin takt, självsäkert gjord, snygg; överlag är allt i den rätt attraktivt, för sin budget.
Däremot finns det ingen poäng i berättelsen. Karaktärerna har ingenting intressant att säga och inget som gör dem unika. Det spelar ingen roll hur många omtagningar Sanzel gjort av dialogscenerna – jag är säker på att det är ett par, för stämningen i filmen är noggrann och medveten – eller hur bra skådespelarna är (de är helt okej, även om Pintos accent lever sitt egna liv). Eller att Mickey Rourke dyker upp mot slutet i en glorifierad cameo. Det finns absolut ingen poäng med den här filmen och ingenting händer praktiskt taget i den. Men jag kan inte säga att paketet inte finns där. Om Sanzel hade haft något att fylla det med hade filmen till och med gått att rekommendera.
På tal om desperat marknadsföring så pryder Martin Scorsese omslaget på Campus Code, en… ska vi säga högteknologisk filosofisk fantasy-thriller. Jag vet inte exakt hur säljvänlig hans 74-åriga nuna är, men vad gör man inte? Han nämns till och med som skådespelare i förtexterna, likaså Ray Liotta, fastän de båda har sammanlagt tio repliker. Och alla består av fem-sex ord max.
Orsaken till att den här filmen existerar är för att den är gjord av Cathy Scorsese, Martins dotter. Jag vet inte om det är ett resultat av ren nepotism, för Cathy Scorsese är femtio plus, och har jobbat med scenografin på sin pappas filmer sedan mitten av 90-talet. Hade hon velat göra en film tidigare så hade det förmodligen gått. Nu undrar jag istället om inte Campus Code ska vara något slags skämt.
För den är, eh, dålig. Väldigt, väldigt dålig. Jag menar kanondålig. Det är en film som är så dålig att den nästan är begåvad. Eventuellt kan det här ha någon slags teknisk orsak – filmen var från början något slags ”interaktivt” projekt som skulle streamas Internet ur olika karaktärers perspektiv Eller Något Sådant – men det är varken någon bra ursäkt eller förklaring.
Filmen handlar tekniskt sett om ett gäng college-ungdomar som upptäcker att de har specialkrafter, samt att någon slags Body Snatchers-liknande invasion pågår på skolan – första scenen kastar oss rakt in i någon slags fest där ett par av dem springer runt och hojtar och skriker om en jordbävning som bara de kan se (vi vet att det är en jordbävning eftersom att kameran skakar!). Därefter är halva filmen en flashback som ska förklara de här omständigheterna, men det blir bara ännu mer förvirrande. Filmen är så spattig och hoppigt gjord, och sätter så konstiga betoningar på olika händelser, att man ibland bara gapar. Ibland åt specialeffekterna som har mycket lite motstånd i tävlingen om filmhistoriens sämsta.
Vad vi ser är alltså någon slags ”utomjordisk” invasion (exakt vad för typ av invasion avslöjar en löjeväckande twist) men en av karaktärerna är aldrig så upprörd som i början av filmen, när någon säljer T-shirts som han tryckt. Plötsligt ramlar någon ner från en byggnad och blir väckt till liv av en CGI-tår (eller är det snor?). Alla killarna i filmen verkar komma från samma Leonardo DiCaprio-imitationstävling. En av dem har någon slags underjordisk förening för Transylvaniter med storhetsvansinne, dresscode Buttericks. Allt är fullständigt obegripligt och så fjant-dramatiskt att det är omöjligt att inte tjuta av skratt, om man är lagd åt det hållet. Som pricken över i:et har Scorsese sina två scener där han spelar en hjärntvättad läkare, vars uppgift det är att säga samma saker som en papegoja och sedan lämna rummet. Liotta spelar bartender. Han har två repliker, tror jag, och när de andra karaktärerna fortsätter dialogen kan man se att han han lämnat inspelningen.
Campus Code är förmodligen en höjdare på en ”dålig film-kväll”, även om den har ett mittparti som består av en nästan osebar serie scener där folk går igenom ointressanta såpaintriger med varandra… eller, ”ointressanta” är att ta i. Eftersom det är omöjligt att komma in i filmen ens en millimeter så är det snarare tal om prat som passerar en förbi som dimma framför ögonen.
I jämförelse med Campus Code är allt bra, men kanske inte underhållande. Precis som Blunt Force Trauma så försöker Hard Target 2 att vara en mer seriös film… ja, och de som känner till John Woos Hard Target (1993), det vill säga de enda som skulle ha anledning att se en film som heter Hard Target 2, vet att ”seriös” inte direkt är dess ledord. Woos film var inte speciellt bra, kanske, men den hade sin fjantiga charm.
Tvåan är förstås bara en tvåa vad titeln beträffar. Egentligen är det en dussinfilm, gjord direkt på video, med den anonyme direkt-på-video-stjärnan Scott Adkins. Jag vet att actionfans fått upp ögonen för honom, som en gamla skolans kung fu-kickande actionhjälte med stoiska käkben, men jag vet inte… allt han gjort har varit skräp. Måste det vara så dåligt för att vara bra?
Hard Target 2 har i och för sig en viss retro-charm inledningsvis, tänk ”vintage Van Damme” typ No Retreat, No Surrender (1986) eller Kickboxer (1989). Det enda vi egentligen ser, i ungefär en halvtimme, är montage med Adkins, diverse MMA-fajter och enstaka dialogscener som tar den tunna historien framåt. Det kommer med billig smetmusik, ”episkt” liksom, och det går att gilla om man är funtad på ett visst sätt. Upptakten mynnar dock ut i den där gamla hederliga tävlingen där folk ska springa runt och vara mänskligt villebråd. Adkins finner sig jagad av en slemmig affärsman (Robert Knepper) och hans rika kompisar – en tjurfäktare, en TV-spelsdesigner, Rhona Mitra (en gång i tiden Lara Croft) och Temuera ”Jango Fett” Morrison. Stjärnspäckat värre.
Därefter blir det en hel del tröttsamt spring, dåligt gjorda actionscener som försöker så gott de kan att vara visuellt intressanta (trots en ringa budget) och framför allt malplacerade dialogscener som försöker ge tyngd åt karaktärerna och deras situation. Okej att Blunt Force Trauma hade en regissör som kunde skapa någon slags stämning, och kanske en drivande vilja att faktiskt göra en mer filosofisk film, men vad är tanken med att göra en baktung, pretentiös Hard Target 2…? Det känns, mer än något annat, som en ursäkt för att få filmen att ha en speltid att skryta med (den klockar in på 104 mycket långa minuter).
Jag skulle rekommendera att istället leta rätt på Surviving the Game – idén om ”mänskligt villebråd” som rikemanssport har funnits sedan åtminstone The Most Dangerous Game (1932) men Hard Target 2 känns i synnerhet som en remake (läs ripoff) på Surviving the Game; det är samma film, kort sagt, fast roligare – med Ice-T, Rutger Hauer, Charles S. Dutton, Gary Busey, John C. McGinley (Dr. Cox i ”Scrubs”) och F. Murray Abraham. Jag menar, där har vi en b-filmsuppsättning!
Life on the Line har också en lustig uppsättning skådisar, även om de går att kategorisera mer under ”bortglömda” än blott ”b”. Huvudrollen har John Travolta (han börjar bli en Outlet-Onsdag-stammis) och på ett hörn finns en nästan oigenkännbar Sharon Stone. Därutöver har vi Devon ”första Final Destination” Sawa, Gil ”han som fick cancer i Ally McBeal” Bellows, Julie ”tjejen från Rambo 4” Benz, Ryan ”Apollo 18” Robbins och Kate ”Lois Lane i Superman Returns” Bosworth, som här spelar en artonåring fastän hon är 33 år (rekord?).
Filmen är en budget-version av en Bay/Bruckheimer-produktion, samt den nya skolans katastroffilmer som jag nämnde i min recension av fina Deepwater Horizon. Travolta spelar en howdy-rowdy förman för ett gäng ”linemen”, alltså kort och gott elgubbar, och filmen laddar upp med att skildra deras liv en hel vecka innan Den Stora Stormen kommer och orsakar Katastrof. Allt går dock att nämna med stora citationstecken, eftersom effekterna och budgeten är tämligen låg, och manuset följer varje klyscha som ”Våra Bästa År” någonsin haft på sitt lager.
Klyschorna följer ett slags logiskt nätverk. Högst upp finns den kristna guden, som ger oss stormen av någon anledning (outgrundliga vägar, och allt det där) vilket ger hjälten något att offra sig för. Han är förstås Travoltas sure-men-hjältemodige förman, som är charmig och ”heyyy!” (med Travolta-rösten) och som förstås är överbeskyddande mot sin systerdotter (Bosworth) som i sin tur har ihop det med ynglingen (Sawa) som Travolta inte gillar, osv. Mycket blue collar-americana-jargong från 30-talets Warner Bros-filmer (åtminstone) – mer lokalt, tänk Bruce Willis, Ben Affleck och Liv Tyler i Armageddon (1998).
Oerhört nog en bättre film än Life on the Line, som är så mjäkig och mesig och förglömlig att den försvinner medan den pågår. I slutet kommer en text som förklarar att filmen är en slags propagandafilm för elgubbarna, och att 112 elgubbar i USA dött bara under den tid filmen producerats. Det låter ju som ett samhällsproblem att elföretagen dödar sina anställda. Hade filmen varit dubbelt så bra som den är nu så hade den nog kommit sig för att göra något av det. Men… ah… strunt samma.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Outlet-Onsdag#14”