Operation Tiger Lily (1966)

tigerlily1

Woody Allen har gjort samma film ett bra tag nu, och bara de allra mest generösa kritikerna blir fortfarande entusiastiska inför hans nya film (för året). Själv har jag ofta sagt att Dur och moll (1999) är hans sista ”riktiga” film, den sista film som byggde på någon slags originell kreativitet från hans sida; oavsett om filmerna därefter varit bra eller dåliga så har de kommit från samma automatiska manusmaskin, samma opersonliga intrigbyggen, samma utbytbara figurer i samma utbytbara berättelser.

Men hur pratar man om Operation Tiger Lily (1966)? Den femtio år gamla filmen var Woody Allens första långfilm – men tekniskt sett är det inte hans, och han själv har rutinmässigt ignorerat den när han talat om sin karriär. Allen, som redan var en uppburen komiker, tog en högspänd japansk James Bond-ripoff vid namn Kizino Kizi (1964), skrev ett eget manus och dubbade om filmen så att den handlade om jakten på ett hemligt recept på äggsallad. Däremellan slängde han in några musikvideor med The Lovin’ Spoonful. Succé!

Eller… någonting, i alla fall. Allen presenterar själv filmen, medan den pågår, med hyggligt pokerface som om det inte finns något märkligt med det här. Filmen som följer är svår att säga mycket om. Tekniskt sett är det ingen film, eftersom det är en annan film, och eftersom filmen som den ser ut nu inte är en riktig film – på sätt och vis – men det är onekligen kreativt, och smått genialt för sin tid.

Idag är metoden inget uppseendeväckande, förstås. För senare generationer, min inräknad, var det bara en oundviklighet att förr eller senare börja göra egna röster åt saker man såg på TV. Jag minns själv stunder från barndomen, bland de roligaste TV-stunder jag haft överhuvudtaget, då man ihop med andra spenderade timmar (kändes det som) bara åt att zappa omkring på kanaler och skapa alternativa intriger åt det som pågick framför en. Till synes allvarliga scener i ”Våra bästa år” handlade plötsligt om vem som hade stulit Marlenas underkläder och sprungit omkring på stan. Och, naturligtvis, att Stefano egentligen hela tiden var ute efter manligt lammkött. När jag tänker efter kan det här till och med vara en syssla som uppstår än idag. Jag har upplevt ett par trötta nyårsdagar, och numera minns jag inte riktigt vad Ivanhoe (1982) handlar om längre.

I vår popkultur är ”riffandet” en egen tradition; i slutet av 80-talet visade TV-serien ”Mystery Science Theater 3000” gamla b-filmer till ljudet av ett par häcklande figurer i en fiktiv biosalong; ett koncept som blivit så populärt att gänget bakom serien nu erbjuder en licenserad online-katalog av ”RiffTrax” på nya filmer.

Man kan alltså misstänka att människor riffat saker så länge det funnits saker att riffa – men det talar för Woody Allens begåvning att han kläckte idén att göra en riff-film redan 1966. Det talar också för hur lekfull världen var i mitten av 60-talet – ett år som 1966 kunde man förutom Tiger Lily se (den tidigare recenserade) Batman: The Movie, och samma år gjordes en film som Tusenskönorna (recenseras senare i höst). Reglernas murar var nerrivna och folk lekte, bokstavligt talat, med filmmediet.

Med det sagt, hur minnesvärd är Operation Tiger Lily?

Tja, den är åtminstone en mer intressant Woody Allen-film än de han gjort de senaste tio åren. Här hade Allen hela sina karriär framför sig och Tiger Lily framstår som en kreativ prolog, en slags lustfylld improvisation. Det märkliga är att filmen från början till slut är fullt sebar, trots att den bygger på en så simpel och billig premiss.

Det är svårt att säga exakt vad som händer i den – vi har en hjälte, vi tänker oss att han är en agent. Vi har skurkar, vi tänker oss att de är efter hjälten. Det finns actionscener, dialogscener och sexscener. På någon nivå måste man automatiskt förnimma vad Kizino Kizi egentligen handlar om. På en annan nivå följer vi ”intrigen” som Allen ger filmen. Ingendera går att få grepp om, men det vi ser hända är absurt nog hyggligt sammanhängande.

Det visar verkligen hur generisk en James Bond-intrig är. En Bondfilm kan handla om jakten på ett äggsalladrecept, lika mycket som vad som helst – jag vill även minnas att samma (oavsiktliga) effekt uppenbarade sig när 007-företaget Eon i samband med ett av seriens jubileum skapade en två timmar lång supercut som innehöll fem minuter från alla Bondfilmer i en stafett. Tanken var att hylla serien, men den färdiga ”filmen” visade också hur det inte spelar någon roll vad en Bondfilm handlar om; formulan är så ingrodd i vårt medvetande att vi inte ens behöver en sammanhängande story.

Den största bedriften med Tiger Lily är nog hur den lyckas driva inte bara med Bondfilmer utan Hollywood-klichéer i allmänhet. Den sätter fingret på dem genom att ta en japansk film, till synes ”utländsk” och ”främmande” och visar hur starkt influerad den är av just de Hollywood-klichéerna.

yui

Det är samma sak med den implicita rasismen och sexismen. En automatisk tolkning av filmen säger att rösterna som appliceras på filmen framförs med en ”japansk” accent som är djupt rasistisk, men det går att föra argumentet att det precis är poängen. Som Jonathan Rosenbaum noterar i sin recension av filmen så använder Allen överdrivet stereotypa ”asiat-röster” för att komma bort ifrån det chauvinistiska i hela projektet – det blir en slags representationssatir (i det avseendet känns filmen fortfarande före sin tid). Man kan ju inte gärna tolka en replik som ”Two Wongs don’t make a White!” bokstavligt talat. Och vad ska man säga när en av de japanska skurkarna skjuts ihjäl och utbrister: ”I’m shot! Call my rabbi!”

Roliga repliker är förstås det som håller filmen vid liv. Som i vilken komedi som helst fungerar vissa skämt bättre än andra, men det är verkligen inget fel på prestandan i Allens skämtmaskin. I sina bästa stunder lyckas han också matcha skämten med händelserna i bild – det är nästan så att det blir ett fascinerande experiment över hur ljud och bild fungerar i en film.

På samma sätt tar Allen tillfället i akt att accentuera den sexuella kommersen som finns klädsamt ”kodad” i en typisk film av det här slaget – filmer där den sexuella spänningen kommer på köpet, medan våldet är det som kastas upp i ansiktet på oss, blir här direkt flåshurtig, för vem försöker de lura.

Allen får säga vad han vill – Operation Tiger Lily känns som en debutfilm. Inte bara för att manuset så tydligt tillhör Allen, utan även för att projektet (trots sina experimentella ojämnheter) andas djärv intelligens och fräckhet; om Allen i något avseende är underskattad så är det som rent teknisk filmskapare. Allen skulle i sin karriär komma att göra flera filmer som experimenterade vidare med filmmediet – man märker det redan i det tidiga 70-talet, på sättet han gärna pratar med publiken, och senare i filmer som Zelig (1983) och Kairos röda ros (1985) utmanar han filmens själva textur.

Det är framför allt denna cinematiska kreativitet som försvunnit hos Allen, och den försvinner praktiskt taget exakt när 2000-talet tar vid. Även hans bästa filmer från senare år – Match Point (2005), Vicky Cristina Barcelona (2008), Midnatt i Paris (2011) och Blue Jasmine (2013) – är glorifierad skåpmat. Med tanke på hur många bra regissörer som blir riktigt dåliga med åren så är Allen knappast det allra sämsta exemplet. Men när man går tillbaka till Operation Tiger Lily, som trots sin blygsamhet är en så pass rolig film, är det tydligt att det finns mycket lite riktig glädje kvar i hans en gång pigga och livliga filmskapande.

FREDRIK FYHR

(inget betyg)


Tidigare texter i denna serie: Det flammande svärdet (1916)Hämndens natt (1916), Så går det till i krig (1926), Tider skola komma (1936), Sången om södern(1946), Gorilla (1956), Batman (1966), A Better Tomorrow, Manhunter (1986), biosommaren 1996Little Miss Sunshine (2006).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *