Café Society

cafe-society

Det är som en begravning. Woody Allen är den frånvarande. Det hela är en fin liten tillställning, kan man tycka. Vittorio Storaro, den mest legendariska filmfotografen som finns, har gjort i ordning allt så fint. Cateringen är relativt påkostad. En ensemble av duktiga skådespelare får agera släktingar. De anländer med sina bästa ansikten och sina artigaste manér och de gör sitt yttersta för att stämningen ska vara så positiv som möjligt. Ett par av dem har i uppdrag att ställa sig upp och läsa några rader som Woody lämnat kvar. Vissa passager gör att stämningen blir lite konstig – alla tänker på de där sakerna, ni vet – men alla håller en god min. Ceremonin avslutas och alla lämnar tillställningen på exakt samma sätt som de kommit. Alltings meningslöshet, en gång i tiden ett budskap i Woodys filmer, är nu ett blott konstaterande.

Allens filmer har blivit så blasé att man utgår ifrån att de är ”bagateller” även när de inte är det. Café Society, hans fyrtionåntingde film, vill vara en tämligen episk olycklig kärlekshistoria, både ett nostalgiskt typ av kostymdrama och en romantisk berättelse i den klassiska traditionen. Den utspelar sig under flera års tid och skildrar hur Bobby (Jesse Eisenberg) och Vonnie (Kristen Stewart) lyckas och misslyckas i kärlek, och glider in och ut ur varandras närhet, liksom så många andra Bobbies och Vonnies förr.

Det är när man försöker att engagera sig för berättelsen som det framgår exakt vilket misslyckande filmen är. Precis som i Allens förra film, Irrational Man, är filmen så snygg, och skådespelarna så bra, att det trasiga maskineriet täcks över så att det nästan är beundransvärt. I fallet Café Society är det Storaro, mästerfotografen som praktiskt taget spökregisserat filmen; om någonting i filmen fungerar så har det bara att göra med att Storaro återskapar 1930-talets Hollywood, i så starka kulörer, och ramar in skådespelarna så att vi lockas till att vilja höra dem säga något.

Det är på så sätt en irriterande film, en uppklädd posör eller övergödd pamp till film. Det är en film som säljs som en film av Woody Allen, inte minst av honom själv, men alla andra gör jobbet åt honom. Själv är han knappt närvarande. Det är inte bara en sådan sak som nostalgi inför 30-talet och den gamla tidens Hollywood. Eller att Jesse Eisenberg är (den typiska) Allen-avbytaren när han har huvudrollen som Bobby, ynglingen som anländer hos sin studiochefsmorbror (Steve Carell) för att få in en fot i showbiz-världen. Eller att Bobby har en bråkig judisk familj och en bror som är en gangster. Eller att soundtracket naturligtvis består av den sedvanliga katalogen jazzmusik. Eller att budskapet är, typ, att ingenting spelar någon roll och att det är helt okej att gifta sig med folk i sin familj (denna punkt har Woody oresonligt svårt att sluta poängtera i sina egna filmer).

Allt det där går att vänta sig i en Woody Allen-film – det märkliga med Café Society är att det ändå inte blir någon film av det. Handlingen, tekniskt sett, går ut på att Bobby träffar sin morbrors sekreterare Vonnie (Stewart). De har en montage-baserad romans där Woodys berättarröst förklarar generisk och odetaljerad information som ”efter ett tag började hon falla för hans charm och egensinnighet”. Jaså, gjorde hon?

Det visar sig att Bobbys morbror Phil också har ihop det med Vonnie. Det är den gamla vanliga ”X möter Y som visar sig ha en relation med Z och sedan kommer Å, Ä och Ö in i bilden”-strukturen som Allen förmodligen kan i sömnen. Han har inte ansträngt sig för fem öre att göra Bobby, Vonnie eller Phil till karaktärer med specifika personligheter. Inte heller är deras berättelse minnesvärd av någon särskild anledning. Manuset är så generellt och brett att det är stönframkallande – såväl dialogerna som berättarrösten har bara de mest basala och omständighetsorienterade sakerna att förklara. Ingenstans finns en anledning att bry sig. Ingenstans finns, faktiskt, en Vonnie eller en Bobby. Café Society är en snygg krater, ett utsmyckat tomrum.

Problemet är förstås att Café Society vill att vi ska bry oss om dessa karaktärer, som Woody aldrig bemödar sig med att ge oss. De träffas, blir kära (vi förstår inte riktigt varför). De skiljs åt, av orsaker de aldrig förklarar för varandra. De träffas igen, vid det laget de blivit äldre och mer uppburna i societeten – men de ser fortfarande likadana ut, och det finns inte ett enda ögonblick då det inte känns som att Eisenberg och Stewart bara läser repliker på en filminspelning. Inget blir bättre av att hänvisa till en så klassisk film som Casablanca (1942) – och Woody inte så mycket hyllar som plagierar Billy Wilder i en intrig som leker ”Följa John” efter klassiska Ungkarlslyan (1960).

Det är provocerande slött. Men visst är skådespelarna fina? Åh jo. Här finns i synnerhet ett par fina skådisar man får se alltför sällan på film – Parker Posey, Corey Stoll, Paul Schneider, Sari Lennick, en minimalt framträdande Sheryl Lee – även om ingen lyckas stiga över materialet utom Kristen Stewart, som verkligen är svinstians största pärla när hon levandegör Vonnie och hittar någon slags emotionell logik i den färglösa och själlöst skrivna karaktären; Eisenberg och Carell gör vad de kan, men de är nertyngda av sina tomma karaktärer, och kanske sin vördnad inför en regissör som inte förtjänar dem. Det är samma sak med Storaro, som helt på egen hand skapar en känsla av all den smärtsamma romantik som berättelsen föreslår. Men det blir bara en aning, för filmen är skriven och regisserad av en man som inte bryr sig om vad han håller på med. Under den fina ytan är filmen spöklikt tom, som i graven.

FREDRIK FYHR


vvvvv

CAFÉ SOCIETY

Originaltitel; land: Café Society; USA.
Urpremiär: 11 maj 2016 (Cannes, övriga Frankrike och fransktalande Schweiz).
Svensk premiär: 7 oktober 2016.
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: F55 RAW, F65 RAW (4K); DI 4K/D-Cinema/2.00:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jesse Eisenberg, Kristen Stewart, Steve Carell, Jeannie Berlin, Blake Lively, Parker Posey, Corey Stoll, Ken Stott, Anna Camp, Stephen Kunken, Sari Lennick, Paul Schneider, Woody Allen (okrediterad berättarröst).
Regi: Woody Allen.
Manus: Woody Allen.
Producent: Letty Aronson, Stephen Tenenbaum, Edward Walson..
Foto: Vittorio Storaro.
Klippning: Alisa Lepselter.
Scenografi: Santo Loquasto.
Kostym: Suzy Benzinger.
Produktionsbolag: FilmNation Entertainment, Gravier Productions, Perdido Productions.
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier: Produktionsbolag och medieföretag; romantik, drama, komedi, livsberättelse, olycklig kärlek, slice of life, Hollywoodskildring, periodskildring/30-tal, nostalgifilm.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – bred, tom, generisk och schablonmässig dramakomedi utan konturer eller minnesvärt innehåll; dock väldigt vacker och välspelad av en tapper ensemble.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *