High-Rise är på sätt och vis Ben Wheatleys bästa film hittills, och på sätt och vis hans minst bästa. Efter tre fantastiska filmer – Kill List, Sightseers och A Field in England – är den brittiske regissören ett sjuhelsikes ”wild card”. Hans filmer är subversiva och märkliga, drivna av brutal energi, och han gör aldrig samma film två gånger. Jag har beundrat alla hans filmer men jag har ingen aning om vart jag har honom.
High-Rise är fasansfullt skicklig och kontrollerad, där Wheatleys tidigare varit lekfulla och känts impulsiva; den är stringent och politiskt intellektuell, där hans tidigare varit primala och närmast fysiska; den är också byggd på en roman, av J.G. Ballard, där hans tidigare varit byggda på originalmanus.
Det är Ballard som är filmens bromskloss, även om en film av Wheatley alltid är sevärd. Wheatley har via manusförfattaren Amy Jump (hans käresta och co-auteur) lyckats göra en inte-nudda-golv-adaption, där romanen visas nog med vördnad för att inte förvridas. Wheatley har därför gett sig själv en kanske för stor utmaning: Utmaningen att lägga band på sig själv, och låta stilen kontrollera innehållet. Se till att inget kokar över, fastän berättelsen är just en slags katastroffilm. High-Rise, som handlar om ett hyreshus där tillvaron till slut kollapsar i anarki, är lika stilig som filmens huvudrollsinnehavare Tom Hiddleston.
Den Cambridge- och Royal Academy of Dramatic Arts-utbildade Hiddleston är idealiskt vald som Laing, den stilige mannen som genom sitt läkaryrke kan smälta in i samhällets hoi polloi-kretsar, samtidigt som han vet exakt hur han ska hålla tillbaka sina känslor och impulser, aldrig falla för sin inneboende mänskliga faktor, konstant hålla sig till förnuftet och oavbrutet smälta in i sitt sammanhang, även om det är (för att citera Ebba Grön) ”rena jävla anarkin”.
Det är inget slumpmässigt citat. Ballards bok är ett arketypiskt 70-talsverk – berättelsen utspelar sig i en nära framtid och hyreshuset är en stående symbol för klassamhället, och kaoset som utbryter är ett direkt resultat av det inneboende behovet av revolution. Laing vet hur han ska sitta säkert i båten, av flera olika sociala överlevnadsstrategier, medan vi kan anta att den geniala arkitekten med det icke-subtila namnet Royal (Jeremy Irons), som designat byggnaden och naturligtvis bor på penthouse-våningen högst upp, kan komma att möta ett mer Dr. Frankenstein-artat öde. Det finns ett myller av karaktärer här, de flesta tillhör den stackars mesiga medelklassen eller den nersupna underklassen och den galna dokumentärfilmaren med det lika icke-subtila namnet Wilder (Luke Evans) är sanningsprofeten som mitt i anarkin blir den ledande figuren för ”revolten” (med en till synes oskuldsfull höggravid fru, spelad av Elisabeth Moss, hade han lika gärna kunnat ha huvudrollen).
Jag säger ”revolten”, för den uppstår lite grann som en efterhandskonstruktion efter att samvaron i byggnaden rasar ihop – och exakt hur det går till är också dimmigt. Det hela är oundvikligt, förstås, för när grunden fallerar så rasar allt nerifrån (och de som lever på våningarna längst ner har det mycket svårare än de som bor högst upp). Det finns inget isberg här, utan kollapsen sker lite grann som när en fest spårar ut. Faktum är att det är en fest som spårar ut. En av många paralleller man kan dra är till flower power-extasens förruttnelse, hur den stora sexuella och politiska revolutionen gick överstyr i en fest som till slut bara ledde till roderlöst svineri; det är åtminstone en sådan stor, grisig fest som leder till undergången i High-Rise.
Wheatley har alltid varit en fenomenal eklektiker, men här ligger han nära sitt brittiska arv och mer än någonting annat känns High-Rise som en tidig film av Terry Gilliam, med en väldigt övertydlig (och samtidigt diffust flummig) klassymbolik i form av strikta, karikatyr-artade socio-politiska system som kollapsar i en industriell härdsmälta av oljud, grumligt mörker och allmänna obegripligheter. Stoffet är så enormt, och Wheatley och Jump vill få med så mycket av allt som möjligt, att man nästan måste spänna ögonen i filmen för att koppla varje tråd. Själv har jag sett filmen två gånger, en gång med ett spännande kommentatorspår, för att bli mer säker på vad jag tycker om den.
Att man måste se filmen mer än en gång för att verkligen se den, det är naturligtvis ett positivt omdöme. Det är ingen överraskning att Wheatley gjort en så pass ambitiös film. Inte nog med att han aldrig upprepar sig, han klättrar också uppåt i avancemang. High-Rise är på alla sätt en mer ambitiös film än de han gjort tidigare – det är en filmatisering av en svårfilmad roman, den är gjord med mer dyrköpta skådespelare och högre insatser, den har fler karaktärer och fler intriger, den handlar om specifika saker och landar i en alldeles egen tradition.
Wheatley har gjort en fascinerande film, en sensorisk upplevelse full av galenskap och torr, skruvad intelligens – den är sevärd för alla som helst ser filmer som anstränger sig för att vara lika annorlunda som skickliga. Samtidigt slutar han också som en slags trafikpolis, till hundra procent upptagen med att få allt att gå ihop. Han lyckas minst vad gäller dramat – det finns för många karaktärer för att vi ska förstå vilka de är, vilket inte hade varit något problem om de var mer satiriska. Men Wheatley tycks vara en regissör som gör filmer om människor – alla hans tidigare filmer har kännetecknats av just fantastiska karaktärer, och autentiska människoporträtt. Här velar han mellan karaktärernas symboliska yttre – de klassfigurer de representerar – och de människor av kött och blod de är egentligen; människosjälar han bara lyckas skapa aningen av, och man kan ana att han är otillfredsställd.
Också själva symboliken är beprövad, om än behjärtansvärd – det är inte bara skuggan av Terry Gilliam som faller över High-Rise, utan även hela det 70-tal som Ballards bok härstammar ur. Här finns till exempel en scen där den sociala ordningen i ett matvaruhus urartar till en barbarisk kamp på liv och död över ägodelar, och man kan undra om Wheatley sett eller inte sett Jean Luc-Godards mästerverk Allt går fint (1972) som innehåller just en sådan scen, fast mycket mer drabbande och originell. Jag vet inte vad som är värst – att Wheatley inte känner till filmen, och därför kanske tror att han uppfunnit hjulet, eller att han försöker hylla den; vilket förstås bara förvandlar scenens inneboende kraft till ett meningslöst popkulturellt örhänge.
Man kan kalla High-Rise för en ”tänkt var det här!”-film. Den är destillerad tematik, en hel diskurs, mer än en film som fungerar som ett eget element. Den är också så full av originella idéer, attraktiva effekter, tekniskt skryt och flummiga pretentioner att den attraherar som ”tripp”-film (liksom A Field in England) även om Fear and Loathing-beundraren kan uppleva filmen som lite stel och kylig i kanterna.
Hur man än vrider och vänder på High-Rise är det fortfarande ett starkt och spännande stycke filmskapande. Den är så obestämbar att det väl inte är någon överraskning att den inte fått någon svensk release förrän om en månad (om de inte drar in den) – det är inte lönt att vänta på en heller, antar jag, då High-Rise hade världspremiär för två år sedan. Wheatleys senaste film, Boston-gangsterfilmen Free Fire, gick upp på filmfestivalen i Toronto i september. Man vet att man måste lägga en Amazon-beställning när Ben Wheatleys senaste film inte är hans senaste längre. Vill man se de bra filmerna får man jobba för det.
FREDRIK FYHR
HIGH-RISE
Originaltitel; land: High-Rise; Storbritannien, Belgien.
Urpremiär: 13 september 2015 (TIFF).
Svensk premiär: 14 november 2016 (DVD/BR, preliminärt datum).
Speltid: 119 min. (1.59).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Alexa XT Plus); DI/D-Cinema/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Hiddleston, Jeremy Irons, Luke Evans, Sienna Miller, Elisabeth Moss, James Purefoy, Keeley Hawes, Peter Ferdinando, Sienna Guillory, Reece Shearsmith, Enzo Cilenti, Augustus Prew, Dan Renton Skinner, Stacy Martin, Tony Way, Leila Mimmack, Bill Paterson, Louis Suc, Neil Maskell, Eileen Davies, Alexandra Weaver, Julia Deakin, Victoria Wicks, Joseph Harmon, Emilia Jones, Dylan Edwards, Toby Williams, Siobhán O’Kelly, Maggie Cronin, Patrick FitzSymons, Kenneth Hadley.
Regi: Ben Wheatley.
Manus: Amy Jump, efter romanen av J.G. Ballard.
Producent: Jeremy Thomas.
Foto: Laurie Rose.
Klippning: Amy Jumpm Ben Wheatley.
Musik: Clint Mansell.
Scenografi: Mark Tildesley.
Kostym: Odile Dicks-Mireaux.
Produktionsbolag: HanWay Films, Ingenious Media, Scope Pictures, Recorded Picture Company, Northern Ireland Screen, S Films, finans. BFI, Film4.
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete, ihop med produktionsbyrå, samt stöd från fond och mediebolag; arthouse, satir, filosofisk sci-fi, politisk allegori, ensemble.
Betyg och omdöme: Bra film – ambitiös och högstilistik korsning mellan drama, social satir och politisk allegori; filmen satsar på en monoton stil, och har för många idérika trådar för att kunna fungera på det sättet, men upplevelsen är ändå imponerande.